Regn

Mina vänner, jag rapporterar till er från samma gratisnätverk på samma Tully's Coffee som inlägget jag skrev före vår resa till Kyoto. Jag hade så storslagna planer, ska ni veta, om att på bussen i natt fördriva tid genom att skriva ett inlägg där jag gick igenom alla spaningar som jag inte fått plats med eller glömt att nämna i resans alla tidigare blogginlägg. När bussen anlände och alla medpassagerare sov så försvårades dock planerna, eftersom att datorskärmens sken då säkert skulle ha utgjort ett irritationsmoment, och de bräcktes helt när jag upptäckte att det inte fanns något wifi-nätverk på bussen. Nu har vi i alla fall anlänt i Tokyo under ungefär samma omständigheter som vi gjorde i Kyoto för ett par dagar sen, och nu när vi sitter och värmer oss på vårt lokala kafé så tänkte jag att jag i alla fall kan rapportera vad vi hade för oss igår.

Det regnade i Kyoto hela söndagen, vilket väderleksrapporten från början antytt att det skulle göra. Vi inledde dagen med att leta reda på den station som vår buss skulle gå ifrån den kvällen, och lämnade av min ryggsäck i ett skåp som var betydligt tystare än det i Tokyo. Stationen låg långt ut i förorten och av någon anledningen hade man låtit varningssignalen om ankommande tåg, som vanligtvis framförs via siren, där spelas upp på dragspel. Från denna station reste vi prompt tillbaka till vårt eviga tillhåll, Kyoto station, och beställde varsin skål tempura till lunch medan vi våndades över att gå ut i regnet för att utföra de aktiviteter vi hade planerat.



Stärkta av lunchen så åkte vi iväg mot vår första station för dagen, nämligen Kyotos botaniska trädgård, som vi planerat att åka till för att det ju nästan är en inomhusaktivitet. Innan man kommer till konservatoriet och får gå in i regnskogsklimat promenerar man dock igenom en, förvisso vacker, men under regnet ruggig trädgård, och hon i biljettluckan reagerade på vår ankomst på ett vis som gjorde tydligt att vi dittills var de enda dumma nog att åka dit den dagen.





Vi klarade oss dock utan större skada skedd än att våra tygskor tagit in vatten fram till konservatoriet, där man fick betala inträde i en maskin utanför dörren och då fick utskrivet ett bokmärke som man visade för en liten dam som satt vid ett skrivbord innanför dörren. Efter det var det fritt fram att gå in och promenera under djungelns bladverk och temperatur, vilket i synnerhet med tanke på det senare var mer än värt de 200 yen (ungefär 15 kronor) vi betalat för att få komma in.

Jag tyckte om de flesta växterna, men den här hade jag svårt för. Ska det verkligen vara nödvändigt för en djungelväxt att vara kamouflagemönstrad?

Efter att ha makligt gått igenom växthuset och försöka få ut så mycket av vår tid som möjligt där så märkte vi att det snart var stängningsdags, dels på att en röst sa detta över högtalaren och dels på att tanten som tittat på våra biljetter i entrén började följa efter oss därinne för att se till att vi rörde oss mot utgången. Således jagades vi ut och upptäckte att det regnade ännu mer än det gjort när vi klev in där, så vi skyndade oss iväg med målet att försvinna ner i tunnelbanan men så pass distraherade av vädret att vi inte tänkte på vilket håll vi faktiskt skulle åt. Men, men; vi fick i alla fall se den här statyn som stod i närheten av utgången vi valde:



När vi efter ett tag insåg att vi inte tänkt på åt vilket håll vi gått så hade vi ingen aning om var vi var. Som tur var passerade en buss som enligt skylten var påväg mot Kyoto station, så vi sprang ifatt den och åkte tillbaka till vad som vid det här laget var vårt andra hem, stationsbyggnaden. Där hade vi inget annat tidsfördriv än att äta, så självklart valde vi ett för dagen lämpligt mellanmål, mjukglass, medan jag satt och försökte återfå känseln i mina dyblöta fötter.



Klockan var runt fem vid det här laget, och vi kunde inte gärna sitta i stationen och vänta på att klockan skulle bli elva på kvällen, så vi bestämde oss för att fullfölja den aktivitet som vi planerat för en dag som nu kommit att överskrida alla våra förväntningar på oväder, och gå på det sista kända tempel som vi hade kvar, nämligen Ginkakuji. Den planen fick dockkäpp i hjulet innan den ens rullat igång av att templet redan när vi satt och mumsade glass hade stängt. Jag googlade vad som annars fanns att göra kvällstid i Kyoto, men fick inte upp några konkreta förslag över att gå på nattklubb, så vi bestämde oss för att trotsa vädret och åka för att promenera i Pontocho alley, en gata som påståtts vara mysigast i Kyoto och vi därför inte ville missa.

Vi tog bussen till gränden och kunde snabbt konstatera att den faktiskt var väldigt mysig, men detta var lite svårt att tänka på när man samtidigt som man njöt av atmosfären skulle promenera trefiligt på en väg med en bredd av kanske två meter, och alla som gick där höll paraplyer. Dessutom var det tydligt att detta var ett ät- och drickstråk, och vi som var mätta på våra glassar blev klara med gatan på tiden det gick att promenera från ena änden till den andra. Då fick vi ställa oss frågan vad vi skulle göra med resten av vår tid, och Althea, som hade torrare skor än jag, föreslog att vi skulle försöka promenera upp mot Ginkakuji trots att det var stängt, för att det påstås finnas en del fina promenadstråk där omkring. Jag gick med på planen med förbehållningen att vi skulle ge upp och vända om vi någonstans på vägen kände att vi inte orkade längre, och vi kom faktiskt halvvägs dit innan vi kunde konstatera att vi inte skulle hinna gå hela vägen om vi ville hinna äta middag innan vi skulle åka tillbaka till stationen varifrån vår nattbuss skulle gå. Vägen tillbaka via kollektivtrafik var dock oklar, så vi spårade vår rutt tillbaka i väntan på att en buss som det stod Kyoto station på skulle köra förbi. Efter ett tag var vi tillbaka i stationen och kände att vi inte hade något annat val än att äta nudelsoppa till middag för att värma oss.


Det till vänster om nudlarna är en negitoro donburi, det vill säga rå finmalen tonfiskfärs med lök och ris.

Efter middagen hände ingenting av särskilt intresse, förutom att jag när vi kommit till väntrummet till vår busshållplats och jag tagit fram biljetten ur min ryggsäck inte stängde ryggsäcken igen. När jag sedan plockade upp ryggsäcken så ramlade min necessär ut och min parfymflaska gick sönder mot golvet, vilket kanske var trevligt för den allmäna atmosfären i rummet men inte så trevligt för mig som köpt den parfymen direkt från parfymeriet i Frankrike.