En dag på stan i Kyoto

Gårdagens inlägg var av ovanligt omfång, och kommer få efterföljande inlägg att verka otillräckligt korta. Därutöver var det en sådan övning i hjärngymnastik bara att försöka minnas allt vi gjort innan det skrevs, att jag är något utmattad vad beträffar att skriva blogginlägg idag. Men, men; plikten framför allt, som Gustaf den sjätte Adolf skulle ha sagt.

Morgonen började, precis som morgnarna i Tokyo gjort, med frukost, som serverades i en betydligt gemytligare lokal än i Tokyo och dessutom var lite godare. Där fanns visserligen ingen sladdrig äggröra, men istället fanns misosoppa och ochazuke (det vill säga kryddat kokt ris i grönt té eller dashibuljong).



Efter frukosten begav vi oss till Kawaramachi, som påståtts vara Kyotos så kallade "downtown". Där tänkte vi oss väl möjligen hitta lite moderna butiker men kanske framför allt liv och rörelse, som vi tyckte att det saknats av i det vi fått se av Kyotos gator dagen innan. Det vi sökt fann vi också, men vi konstaterade väl att det inte var ett område med någon vidare personlighet. Istället gick vi in på bakgatorna där omkring, och råkade då av en slump hitta Mumokuteki, ett kafé med butik som serverar vegetariska tappningar av japansk mat, som jag fått rekommenderat inför Kyotoresan av en klasskamrat. Vi noterade att det låg där, men gick vidare för att komma till den kända matmarknaden Nishiki, som jag när jag skriver detta inser att jag helt glömde ta några bilder på och som därför kanske inte är så intressant att berätta om. Vi köpte ingenting på marknaden utan gick efter att vi tittat på utbudet tillbaka till Mumokuteki och åt vår lunch där.





Efter detta åkte vi så sakteligen hemåt igen, eftersom att det var lite kyligt ute och vi därför ville samla krafterna innan vi gjorde något annat. Innan vi gick hem så köpte vi dock lite fika att äta på rummet till det gröna té som vi fått när vi checkade in. I mitt fall var fikat vad jag trodde var någon form av bakverk med rödbönspasta i mitten, men som visade sig vara en klump rödbönspasta stor som min handflata med ett papperstunt lager deg utanpå. Efter att ha fikat satt vi en stund och njöt av värmen, innan vi åkte iväg igen för att leta reda på Gion, det traditionella nöjesdistrikt där många gamla träbyggnader är bevarade. På vägen dit svängde vi in på ett tempel som tyvärr höll på att stänga för dagen, men som ändå bjöd på ett par intressanta saker. Till exempel, denna banderoll:



Som ju ståtligt hänger över huvudena på tempelbesökarna och får en att anta vid första ögonkast att det där står något motiverande religiöst budskap. Tror man det så tror man dock fel, för på banderollen står det "Trappa. Akta fötterna." En annan intressant spaning från templet är att jag där fick bekräftat det jag lärt mig, att de vackra lyktor som hänger på templet inte heller är dekorerade med religiösa budskap utan med namn på sponsorer.


Notera "Dance Studio D-TREK".

Efter tempelbesöket hittade vi till Gions huvudgata, Hanamikoji Dori, men upptäckte att det inte fanns så mycket att göra där. Husen var såklart vackra, men de var för det mesta stängda eller bara utformade på så vis att det inte gick att urskilja om de var öppna eller ej. Således promenerade vi inte särskilt länge där innan vi lämnade området för att hitta någonstans att äta.



En restaurang fann vi till slut, faktiskt i samma område som vi varit i under förmiddagen, som låg inom gångavstånd ifrån Gion. Det var en kedjerestaurang, men kändes ganska så lyxig för att vara en sådan, och jag beställde grillad kotunga. Detta var faktiskt väldigt gott, mestadels som vanligt nötkött men med lite annan konsistens, som var behaglig och mör.


Det var dock inte lika gott som kycklinghjärta

Till huvudrätten fick man diverse småtillbehör, som till exempel en misosoppa, men även den för mig närmast motbjudande rätten äggpudding. Detta är alltså inte en form av creme caramel eller dylikt, utan är helt enkelt en tjock äggstanning, som inte kryddats eller smaksatts på något sätt. Den serveras kyld till den i övrigt varma maten, så den ger intryck av att vara en efterrätt, men det är den inte. Det är en maträtt jag stött på förr, under min första Japanresa, och då innehöll den dessutom räkor för att göra det hela till en ännu svårbegripligare kompott, men då som nu tyckte jag helt enkelt inte om den. Tyvärr.