Rakethund når upplysning

Mina vänner. Låt mig till en början lägga in en brasklapp om att detta är ett inlägg som kommer behandla en lång och händelserik period, varför det kommer vara utmattande att skriva. Var således inte förvånade om kvaliteten på inlägget avtar ju längre ni läser. Med detta sagt, låt oss börja med igår förmiddag.

Efter att ha checkat ut från hotellet i Tokyo klockan 11, och lämnat våra resväskor i lobbyn, så gick jag och Althea till det närliggande fiket Tully's Coffee (vilket återkommande bloggläsare redan vet). Där satt vi ett tag innan vi åkte till Shinjuku, för att leta reda på bussterminalen vår buss till Kyoto skulle gå ifrån, samt lämna vårt bagage - vilket främst bestod av min till bredden fullpackade ryggsäck - i en box. Detta gick smärtfritt sånär som på att datorrösten som vägledde en igenom processen av att hyra en förvaringsbox var alldeles för högljudd.

Fördelen med förvaringsboxen var dock att den kunde betalas för med busskort, vilket enligt den själv var väldigt häftigt.

Därefter följde en dag som mestadels gick ut på att gå runt, och präglades av en känsla av hemlöshet.



Vårt första uppdrag i Shinjuku var att hitta en restaurang att äta lunch på. Det visade sig snart emellertid att de allra flesta var fulla, och vi svepte genom gatorna mer desperata efter varje restaurang vi passerat. Vi hade nämligen varit beredda att köa till den första restaurangen vi klev in på, men hon som välkomnade oss tolkade det att vi gick ut för att vänta som att vi lämnade restaurangen, och hälsade adjö. Istället för att försöka förklara hade vi tänkt kila iväg lite snabbt till nästs, och till slut hittade vi någonstans att äta vid två-tre-tiden, då vi satte oss på en liten restaurang som var belägen en ganska bra bit bort från centrala Shinjuku. Där fick vi vår mat, i mitt fall ett set med en liten nudelsoppa och en tallrik stekt ris, som vi åt i godan ro innan ett sällskap italienare kom in och satte sig vid bordet bredvid oss. De satt sedan och stirrade oavbrutet på mig och Althea medan vi åt. Anledningen var för oss helt och hållet oklar fram till att sällskapet fick in sin egen mat och det visade sig att ingen av dem hade den blekaste aning om hur man äter med ätpinnar.

Efter lunchen var klockan ganska så mycket, men vi hade ända till klockan 21:30 att fördriva innan vår buss skulle gå, så vi bestämde oss för att fullfölja en plan vi från början haft för den dag som sedan blev lite speciell på grund av Altheas sjukdom; nämligen att gå på konstmuseum. Vi åkte till Tokyo Museum of Modern Arts, något avlägset beläget från där vi befann oss (vilket bara var bra nyheter för oss eftersom att vi ändå inte visste vad vi skulle göra av all tid), men fann när vi kom dit att det skulle stänga om mindre än en halvtimme. Vi konstaterade då att det inte skulle vara värt att betala inträdesavgiften, men höll båda med om att det var en fin byggnad utifrån, i alla fall.

När vi ratat muséet svängde vi istället av till en närliggande park, som var vackert grön och nästan helt och hållet folktom. Där promenerade vi makligt tills vi av en slump upptäckte att parken slutade med Nippon Budokan, den världskända judoarena som byggdes inför OS i Tokyo 1964. Där skulle tydligen just den kvällen något rockband ha konsert, och lojala fans svärmade runt arenan iförda kläder och accessoarer ifrån merchandisetältet som stod uppställt där. När vi gick förbi tältet såg vi att en, och bara en, artikel ur sortimentet var slutsåld, och det var plädar med luva, med bandets logotyp på. Dessa gick många av konsertbesökarna insvepta i, och vi kunde konstatera vi också att det började bli ganska så kallt, så vi sökte oss till en plats att värma oss.

Det vi hittade var ett litet café som serverade en liten liten varmchoklad till mig och en besk iskaffe till Althea. Snart somnade Althea dock till vid bordet, och klockan var bara strax efter fem. Vi bestämde oss för att försöka hålla oss vakna och åkte därför till Shinjuku för att titta i varuhusen där i väntan på att bli hungriga nog att äta middag. Sortimentet i det varuhus vi hamnade på var emellertid så intetsägande att vi var minst lika sömniga där som vi varit på caféet, och vi gick ut på de blåsiga gatorna i Shinjuku igen med inget annat i tankarna än önskan om att ha en fast boplats att vila upp sig på, eller åtminstone en fast sittplats på en buss. Till slut gick vi till en billig kedjerestaurang som väl i första hand vände sig till arbetare, och beställde där tre sidorätter (grillad kyckling, grillad bläckfisk och gyoza) som vi åt oss mätta på. Efter det var klockan faktiskt närmare åtta, så vi gick till bussterminalen för att vänta på vår buss.

Vad som hände på bussen är väl inget intressant att berätta; jag skrev ett blogginlägg och sov sedan medan Althea läste lite grann och sedan, efter att jag somnat före henne, fortsatte att läsa eftersom att han bakom henne tydligen sov med foten mot hennes sätesrygg och hon därför inte kunde skjuta bak sitt säte.

Till Kyoto kom vi fram klockan kvart över fem på morgonen, och då var det mörkt, kallt och öde. Den parkering där bussen stannade kändes som om den låg mitt i ingenstans och vi letade reda på närmsta tågstation med möda, bara för att där märka att det inte fanns någon information tillgänglig om hur man skulle resa vidare därifrån till Kyoto centralstation. Vi stod på en främmande plattform, efter en, beroende på vem av oss man frågade, sömnlös eller bara obekväm natt, med ett några sekunder långt ljudklipp av en spelande gök som av outgrundlig anledning upprepades konstant på en högtalare inne på damtoaletten bakom oss. Till slut gjorde vi det bästa vi kunde komma på, och klev på ett tåg som skulle stanna vid en station där man enligt skylten på tåget skulle kliva av för att byta till en linje som hade "Kyoto" i namnet. Denna nödlösning funkade, och vi var framme i Tokyo station vid halv sju på morgonen.

Nu hade vi istället inget att göra i Kyoto. Det var fortfarande mörkt, vi var trötta och kunde inte checka in på vårt boende förrän klockan nio. Vi bestämde oss för att stå och vänta utanför den restaurang som öppnade först, och upptäckte när klockan slog sju att det enda som där serverades var en ganska så underlig frukostbuffé. Utan andra alternativ gick vi in dit, och satte oss i ett bås under en TV-skärm som visade ett TV-shop-program om alger.

Trots hur motvilligt vi tagit oss an buffén så lyckades vi ändå dröja oss kvar där tills klockan var halv nio, och vi kände att det var försvarbart att börja gå mot vårt boende. Den promenaden lyckades vi med, och när vi kom fram till vår ryokan, vårt traditionella japanska värdshus, såg det riktigt gemytligt ut. Vår tur började vända. Visserligen skulle vi inte få något rum förrän klockan tre, men vi kunde lämna min ryggsäck och gå ut i Kyoto.

Den första plats vi besökte var templet Honganji, som låg mittemot kvarteret vår ryokan låg i, och som (enligt Honganjis egna sktltning) påstods vara världens största träbyggnad. Templet var massivt, så vi hade visserligen inte svårt att tro det, och en utställning på tempelområdet visade hur man byggt templet genom att släpa ner stora stockar genom snön från de kringliggande börkan och hissa upp dem på sin plats med rep bundna av mänskligt hår.

Templet var faktiskt uppdelat i två halvor, östra och västra, som låg med något kvarters mellanrum, så när vi var färdiga med att se det som östra Honganji hade att erbjuda fortsatte vi till västra. Där snubblade vi in på någon form av ceremoni, där ett äldre par i finkläder som satt på andra sidan "do not enter"-repet från oss vanliga blev besjugna med mantran av ett gäng munkar. När vi väl var där inne vågade vi inte gå ut, men inte heller prata eller ta bild, så vi satt tyst och still under hela ceremonin och har fortfarande nu ingen aning om vad det var som försiggick.

När vi kände oss färdiga i dessa tempel så tänkte vi promenera till det historiska Nijoslottet, en promenad som såg ut att vara ganska så lång på kartan och som därför kunde vara ett bra test av hur stor staden faktiskt var att ta sig igenom till fots. Den var stor, upptäckte vi, och ville ge upp när vi kommit halvvägs, men eftersom att vi då ändå skulle behöva gå samma avstånd fortsatte vi hela vägen till slottet, för att sedan upptäcka att inträdesavgiften var för hög och därför omedelbart gå därifrån igen.

Vid det här laget tänkte vi ta tunnelbanan tillbaka hem, men tänkte att vi ju då ändå skulle komma ett par timmar för tidigt. Istället valde vi att slå på stort och åka till Kyotos två kanske kändaste tempel; Ryoanji och Kinkakuji. Vi kollade upp vilken station vi skulle åka ifrån och klev in där lugnt och betänksamt, bara för att omedelbart jagas in i nästa avgående tåg av den panikartat entusiastiska personalen. Nu hade vi ju dock ingen aning om vad för linje vi var på, vad för linje vi borde vara på och var vi borde gå av, så vi fick kliva av tåget vid nästa station, promenera till närmsta snabbköp med gratis wifi, kolla upp tågen och sedan promenera tillbaka till stationen och ställa oss på samma plattform och vänta på nästa tåg.

Till slut hamnade vi dock rätt, på en mysig liten station i utkanten av Kyoto, och följde skyltarna upp till det första av våra två tempel på agendan, nämligen Ryoanji.

Väl framme vid templet (när vi betalat en lite lägre inträdesavgift än som förväntats av oss vid slottet) så möttes vi av en vacker damm omgärdad av noggrant skulpterade träd. Runtomkring hela området var skogsbeklädda berg, och det hela kändes otroligt isolerat mot omvärlden. Det intrycket hjälptes också av att det var väldigt tomt på folk, trots att templet är så känt.

Det är dock inte detta landskap som templet är känt för, utan huvudattraktionen är templelbyggnadens innergård. Där finns en stenträdgård i zenbuddhistisk stil som är arrangerad på så vis, att varifrån man än ser på dem på ser man aldrig alla 15 stenar.

Enligt den buddhistiska läran så kommer den femtonde stenen först att synas när man nått upplysningen. Jag tyckte dock att om man stod längst ut till höger så kunde man skymta alla femton stenarna (å andra sidan var det därifrån jag tog bilden ovan, och när jag studerar bilden i efterhand så ser jag bara 14 stenar, så jag kanske hallucinerade). När jag läste på om det efteråt så antyddes det att man menade att bara 14 syns förutsatt att man sitter på verandan framför gården, vilket ju inte alls är lika imponerande. Således blev jag lite besviken.

En intressant detalj från Ryoanji var att man inuti tempelbyggnaden hade information om fenomenet med stenarna på blindskrift. Att försöka motivera för en blind person varför det är intressant att inte kunna se en sten, måste vara en mödosam uppgift.

Från Ryoanji promenerade vi, efter en snabb lunch på restaurangen som låg intill tempelporten, vidare till Kinkakuji. Kinkakuji drog betydligt större folkmassor än Ryoanji trots att det inte erbjuder någon stillsam zenbuddhistisk meditation, utan bara en av de mest spektakulära byggnader jag sett. Kinkakuji, ibland känt som Gyllene paviljongen, är en tempelbyggnad vars två övre våningar helt är klädda i guld.

Man fick faktiskt komma närmare än bilden antyder, men där blev fotografierna i motljus

Efter att vi sett så mycket som gick att se av gyllene paviljongen och även lite grann av de andra tempelbyggnaderna där, som ju hamnat lite i skymundan, så var klockan redan tre och vi tog bussen tillbaka till Kyoto centralstation. Där köpte Althea, som frusit hela dagen (för det är kallare i Kyoto än i Tokyo) ett värmeisolerande underställ, efter vilket vi gick till vår ryokan och fick vår rumsnyckel.

Rummet är rymligare än det ser ut på bild, och känns ännu rymligare av att det ju inte finns några möbler. Här kollapsade Althea så fort vi kom in medan jag började skriva detta blogginlägg. Vi stannade kvar på rummet till halv åtta-tiden, och fick avbryta planer vi haft på att kvällstid besöka det historiska Gion-distriktet (vilket är lika bra, för annars skulle detta inlägg vara ännu jobbigare att skriva). Istället gick vi till Kyoto station och åt på en koreansk restaurang där, följt av en efterrätt på Lipton-kafét som också det låg i stationen.

Så slutade vår dag, och i skrivande stund ligger vi på rummet igen, på varsinn futon, utmattade från dessa två långa långa dagar med en kort kort natt emellan. Nästa inlägg lovar jag kommer bli kortare.