Rakethund blir katastrofberedd

God morgon, kära läsare. Helgen är här och jag har bara ett halvdussin läxor att göra innan jag är redo att njuta av frihet och ledighet. Innan dess så ska jag dock unna mig att blogga, och försöka minnas allt jag gjorde igår. Det var nämligen en händelserik dag.

Det började med frukost, som så ofta förut, och frukosten hade som sagt den säregenheten att den för de som valde västerländsk mat bestod av spaghetti med tomatsås. Jag åt inte det, utan jag åt stekt lax med ris och misosoppa; men koreanen mitt emot mig åt spaghettin med förklaringen att han vill passa på att äta "exotisk" mat medan han är här.

Med mat i magen styrdes kosan emot skolan, med en anhalt på 7/11 på vägen. Vi hade kortare lunchrast än vanligt, och köpte därför vår lunch redan innan skolan började. Varför lunchen var kortare framgår strax.

En eftermiddag i Shibuya med omnejd

Kära vänner, jag vet att inlägg uteblev igår. Jag har ju redan etablerat att det kommer bli lite väl mycket jobb med dagliga inlägg och därför har jag ju ingen skyldighet att be om ursäkt, men jag kan ju göra det ändå. Nu ber jag inte om ursäkt, utan konstaterar bara att jag är medveten, men det, ska ni veta, är jag medveten om att jag gör.

Igår hände helt enkelt inte särskilt mycket som var intressant nog att blogga om. Det var inte en tråkig dag, men en vanlig dag, en skoldag. Det jag kan berätta är om när vi hade den kurs som jag har för mig heter "japanstudier"; samhällskunskapskursen, med Peter, som tidigare beskrivits som en galen vetenskapsman. Det aktuella ämnet var katastrofberedskap, och för att illustrera detta skulle vi titta på ett youtubeklipp med bilder ifrån förödelsen som tsunamin 2011 lämnade efter sig. Nu vet jag ju om att alla läsare inte nödvändigtvis är tekniskt lagda, men vissa av er kanske känner till att på youtube fungerar det så att man har en knapp som är play- och paus-knapp i ett; och en knapp precis bredvid den som man klickar på för att hoppa till nästa video. Peter kände nämligen inte till detta. Vid upprepade tillfällen så pausade han dock videon för att kommentera eller förklara, och vid varje sådant tillfälle klickade han på hoppa till nästa-knappen istället för play-knappen när han skulle sätta igång videon igen. Han fick sitt misstag förklarat för sig men det ändrade inte hans beteende, och efter ett antal överhoppade videos slutade vi på en 26 minuter lång sammanställning av klipp på förödelsen i alla drabbade städer. Självfallet var denna förödelse hemsk, men den var också i stort sett likadan längs med hela Tohoku-kusten, och följaktligen också likadan under alla dessa 26 minuterna.

Ännu en skoldag

God kväll, kära läsare. Idag hade vi första blomsterarrangemangslektionen. Det var också första gången som vi hade lektion tillsammans med "volunteers", som de kallar de japanska studenter som kommer att närvara på ungefär två lektioner i veckan framöver. De var trevliga, vilket var trevligt, men under ett samtal om svensk mat påpekade jag att jag inte tycker så mycket om den japanska pizza med majonnäs på som man då och då kan hitta. Någon sådan pizza vägrade hon jag pratade med emellertid tro på att det fanns.

Vidare så gick vi igenom kursplanen för denna blomsterarrangemangskurs och kom fram till att besöket till Yasukunihelgedomen har strukits från agendan. Detta på grund av den kinesiska studentens klagomål som diskuterades i ett tidigare inlägg. Olyckligtvis har hon inte sökt denna kurs, på grund av besöket till Yasukuni, men det var ju en fin gest ändå. Sådan finkänslighet hade inte gårdagens gästföreläsare tid med, som förklarade det faktum att Japan, Tyskland och Italien ligger nära varandra i grafen över befolkningstillväxt med att "de är fortfarande bra kompisar :)".

När ämnet ändå berörs så kan jag även ta ett ögonblick till att problematisera upplägget i de flesta läroböcker i japanska som jag har haft att göra med. Man brukar nämligen låta utlänningar ta en central plats i handlingen i dialoger och dylikt, som för att ge japanskastudenten som läser någon att relatera till. Samtidigt måste alla karaktärer dock tala perfekt japanska, vilket i sig är självklart om vi ska lära oss korrekt. När texterna, som den vi arbetade med på lektionen idag, ska lära ut uttryck som används för att fråga vad saker betyder uppstår dock bekymmer. Så som det är upplagt i vår lärobok har man löst det genom att låta en kanadensisk utbytesstudent tala japanska med perfekt grammatik och uttal men inte veta vad ordet för "tradition" betyder.

Mer än så har jag tyvärr inte att berätta just för idag. Det skulle möjligen vara att vi fick udon till middag, vilket var väldigt gott. Vid skålarna hade man satt upp en lapp met texten "How to eat udon: eat the soup".

Bonus: Rakethund musicerar

Nedan ett kort exempel på vad för saker jag kan tänkas hitta på nu när jag har en bas att roa mig med här på rummet.

Ghiblimuséet sett utifrån

Kära vänner. En del har hänt sedan jag bloggade här sist. För det första så har det svenska sällskap, Sofia, Magda, Sara och Norton, som var här de senaste två veckorna, åkt hem. Därför passade jag på att umgås med dem under helgen som gått; ett åtagande som tog avstamp i Kichijoji. 

Kichijoji har jämte tidigare bebloggade Shimokitazawa ett rykte om sig som trendigt och ligger därutöver i anslutning till den stora Inokashiraparken. Jag och Sofia begav oss dit, och tog del dels av utbudet i de många butiker som finns där, dels av de vackra vyerna i parken, och dels av de skyltar som visade att vi inte var särskilt långt ifrån Ghiblimuséet.

För de som inte vet så är Ghiblimuséet ett museum som ställer ut konst och kuriosa relaterat till den japanska filmstudion Studio Ghibli. Det är känt för att vara vackert och ge en unik inblick i Studio Ghiblis verk, och ökänt för att inblickarna är unika så till en grad att det är svårt att ens få komma in. Det finns nämligen ingen bljettlucka vid muséet, utan biljetter köpes antingen online eller i speciella automater på närbutikskedjan Lawson. Men, vi bestämde oss för att gå dit ändå, om inget annat så för att se hur fasaden ser ut. 

Tvätt

God kväll. Jag skriver detta inlägg till tonerna av det offentliga meddelande som ekar över nejderna här och i alla bostadsområden som detta, varje dag klockan halv sex, för att informera grannskapet om att klockan är halv sex. Ni har ett lite längre inlägg att se fram emot nu. Jag har en del saker att berätta för er.

Jag kan ju börja att berätta om gårdagens middag, som ju fått ett anslag på anslagstavlan som kallade den "Spotlight dinner of the month". Det var uppenbart att de lagt ner mycket energi på måltiden, och jag vill inte göra mig lustig över något som de med möda gjort för vår skull. Köttbiten smakade också väldigt gott, den var mör och marinerad i en marinad som på ett smakfullt sätt blandade japanska och västerländska smaker. Jag kan påpeka, och låta er bilda er en egen upfattning om, det faktum att det till menyn serverades dels den till västerlandsk mat i Japan evigt närvarande spagettin; dels till efterrätt en klick yoghurt med grädde och ett blåbär på.

Men, säg vad ni vill om det, det var gårdagen och således lämnar vi det bakom oss. Jag kan istället berätta om vad som hänt idag.

Skolskoldag II, eller, skolskolskoldag

God kväll. Denna uppdatering blir kort. Vi hade vår första lektion med Kubo-sensei idag, som var en av de mest intensiva människor jag någonsin träffat. Hon pratade både snabbt och högt, på ett sätt som fick lektionens tre timmar att kännas som att de varade en kvart var. Hon ska leda oss i ett projektarbete där vi intervjuar japaner om ett valfritt ämne för att sedan göra en powerpointpresentation om ämnet. Min första tanke var att göra något om musik i Japan, så kan jag passa på att gömma lite intervjufrågor bland de jag ställer när jag går till musikaffär nästa gång för att köpa en elbas. 

Därefter hade vi lunch. På lunchrasten skådade mitt norra öga detta:

Det ni ser ovan är nudlar gjorda på tofu. För gemene man är detta såklart inte intressant men för vissa kan det onekligen vara av intresse att dessa är gjorda på en annan ingrediens än kolhydrater. LCHF-alternativ går alltså att hitta här i Tokyo.

En annan sak som hände var att när jag skulle ta ut pengar för att betala återstoden av min hyra för dessa tre månader, så fick jag en kryptisk varning. Något i stil med "limit exceeded - contact card issuer" sade bankomaten osympatiskt, och jag frös till. Har jag drabbats av samma problem som förra gången jag var här, har mitt kort försatts med en artificiell uttagsgräns som för att hävda att jag inte själv kan ta ansvar för min ekonomi? Den gången var det ju för att mitt kort räknades som ungdomskort, men att betala hyra är väl en väldigt vuxen sak att göra?

Som tur var var problemet att jag inte överfört pengar till det kontot än.

Med det avslutar jag dagens inlägg. Tyvärr har jag helt enkelt inte så mycket att skriva om, och därtill har jag läxor att göra. Men, ikväll ska vi få "månadens middag" (en köttbit) så ni kan vänta med spänning på att få höra en recension av den.

Första skolskoldagen

God kväll, kära läsare. Ni får ursäkta ett inlägg som ännu en gång tyvärr saknar bilder. Jag stöter tyvärr helt enkelt inte på så värst mycket fotogena motiv såhär i vardagsrutinen.

Jag vaknade i natt, vid tretiden, av att det var varmt i och med att jag lämnat AC:n avstängd. När jag låg där, sömndrucken och svettig, så kände jag plötsligt hur jag skakade, eller vid närmare eftertanke hur sängen skakade, eller vid ännu närmare eftertanke hur marken under den skakade. Det var ett jordskalv som inträffade. Tyvärr var jag i ett så pass förvirrat tillstånd när det inträffade att mitt vittnesmål bedömdes som opålitligt, och ingen runt frukostbordet hade märkt av bävningen. Jag lämnades tvivlandes på mina egna känsloförnimelser.

Lite senare samma morgon, efter det som kommer att bli min vardagspendling på Tokyos ökänt trånga tunnelbana, hade vi vår första riktiga lektion, med faktisk undervisning. Läraren hette Mogami-sensei och var från Hokkaido, vilket hon påpekade vid varje givet tillfälle. Hon gick igenom två grammatiska moment, gårdagens läxa, ett dussintal nya kanji och lät oss göra tre muntliga övningar var för att sedan förklara vid lektionens slut att vi hamnat lite efter i lektionsplaneringen men vi tar igen det på fredag. Detta bådar ju gott inför kursens gång. Överlag så var dock lektionsformen gemytlig. Vi satt  sju personer i ett litet klassrum, och interagerade personligen med läraren, på ett sätt som oundvikligen förde tankarna tillbaka till gymnasiet. Skillnaden här var främst att min bänkgranne var en storvuxen, skäggig israelisk man, och även det kan jag ju inte vara hundra procent säker på jag inte hade i gymnasiet i och med att Mossad ändå har ett rykte för sig om att vara duktiga undercoveragenter.

Till lunch tänkte jag äta takoyaki. Detta nämnde jag till och med för ett par klasskamrater, vilket fick till följd att de också tänkte samma sak, och stod vid take-away-luckan när jag kom till takoyakirestaurangen. Jag hälsade och ställde mig vid beställningsluckan, vartefter en japansk kvinna ställde sig bakom mig. Jag antar att mannen i kassan kände att han serverat nog med västerlänningar redan, för han tittade rakt förbi mig, och frågade till kvinnan bakom om han ödmjukt fick ta emot hennes beställning. Det tillät hon, och snabbt som ögat stod hon på kockens lista och flyttade ner mig till en plats där jag skulle ha tjugo minuters väntetid innan jag fick någon mat. Jag åt alltså inte takoyaki till lunch.

Efter lunch hade vi första passet med den lärare som tidigare beskrivits här som en galen vetenskapsman (varför vi får hoppas att han inte hittar denna blogg). Han lät oss alla presentera oss själva, samt ställa varsin fråga till honom. Vi upptäckte snabbt att han är förtjust i långa utläggningar, och han ägnade ungefär fem minuter åt varje fråga, så den här delen av lektionen tog lite mer än två timmar. Därefter pratade han lite om kursens innehåll, och vi fick veta att vi kommer göra ett studiebesök till det katastrofberedskapscenter som jag var på studiebesök på med gymnasiet, och en dagsresa till Hakone, som jag var i med gymnasiet, för att uppleva den traditionella träslöjd som jag fick uppleva i gymnasiet. Med tanke på att jag, som jag skrev för ett par inlägg sen, inte vill verka för skrytsam i konversation med klasskamrater vad beträffar mina tidigare vistelser i Japan, så lämnar detta mig i en svår sits när vi i klassen pratar om dessa studiebesök.

Efter detta så fick vi veta att vi har i uppgift att göra en kort presentation om det japanska samhället. Ett av ämnena som föreslogs var jordbävningar, och läraren nämnde i förbifarten att det tydligen skett en jordbävning tidigare imorse. I tysthet tackade jag honom för att han bekräftade att jag faktiskt inte i ett svagt ögonblick tappat greppet om min omvärld, eller åtminstone om mitt balanssinne.

Sedan slutade min skoldag. Hemresan gick smidigt och utan anekdoter värda att återberätta. Jag fick dock ett myggbett på promenaden från tunnelbanan, men inget annat än det hände som var utöver det vanliga, som om jag inte har fått japansk encefalit så har det inte hänt något mer som var intressant idag. Tack och god kväll, kära läsare.

Första skoldagen

God kväll, kära vänner.

Jag är tillbaka ifrån första skoldagen. Från och med nu är jag alltså försedd med rutin och förpliktigelser. Först kallade plikten till en anslagstavla i korridoren i vår skolbyggnad, där det stod vilken klass man placerats i baserat på resultatet av det test vi gjorde förra veckan. Denna process var  onödigt förvirrande.

Testen var individuella, och man fick ett utav fem olika, på en skala där test nummer ett kräver flytande japanska medan fem kräver grundläggande, detta enligt strukturen på det statligt utfärdade JLPT-provet. Vilken nivå man fick göra baserade de på vad man hade för tidigare erfarenheter. I och med att jag klarat JLPT på nivå fyra fick jag nu prövas på motsvarande nivå tre. Detta för att se om jag skulle placeras i klassen som innehåller den nivå av grammatik och glosor som beprövas på prov 3, vilket ju är underligt eftersom att kravet för detta borde vara att klara provet för nivå 4? Hur som helst så är klasserna inte indelade efter dessa nivåer utan från A-E, där A är mest grundläggande och E är mest avancerat. Jag går alltså i klass C.

Som tur var så var det enda vi behövde göra att hitta vårt namn på listan och sedan gå till klassrummet som stod angivet, och därmed i mitt fall till Utsunomiya-sensei. Det var jag och fyra andra som fick veta vad som skulle ingå i kursen. Det mesta var rimligt, som glosläxor och läsuppgifter och uppsatsskrivning, men så ingick även ett moment som i förbifarten nämndes, nämligen att vi ska hålla ett tal om dagen. Det är ännu oklart hur detta kommer te sig.

Efter detta pass fördes vi vidare till Nihon Universitys huvudbyggnad, där ett mötesrum hade inretts för att ackomodera en välkomningsceremoni genom att man ställt upp ett par rader med stolar och tejpat upp en flagga på väggen. Där höll rektorn tall, vartefter man lät alla oss studenter presentera sig inför gruppen på Japanska - inklusive de från nybörjarklassen, som inlett sina japanskastudier ungefär en halvtimme innan ceremonin. Så alla fick stamma sig igenom sina presentationer, innan de släppte iväg oss för att käka lunch, en liten enkel lunch. Av någon anledning valde de flesta att äta bröd till lunch, i många fall i form av det söta brödet melonpan. Jag åt emellertid en redig tonkatsu och berikades med den energi som krävdes för nästa pass, då vi fick introduktioner till de kurser som kallas för "elective classes".

Det underliga med dessa är att de kallas för elective, men platserna delas ut via lotteri. Därutöver så finns det bara sex platser per kurs, vilket innebär att somliga inte hamnar i någon alls. Hur detta lotteri påverkar tillgodoräknandet av denna utbildning när vi kommer tillbaka till Stockholm är svårt att få reda på.

Det första informationspasset var om den kurs som heter Intercultural Experience 1, men som är en kurs i ikebana (blomsterarrangemang). Denna kurs hålls av Utsunomiya-sensei, alltså min japanskalärare. Hon berättade att kursen bland annat kommer att innehålla ett besök till Yasukuni jinja, den shintoistiska helgedom som utanför Japan främst är känt för att det högtidlighåller minnet av alla som någonsin dött i krig för kejsardömet Japan. Inklusive ungefär 2000 krigsbrottslingar. Utöver detta har man vid helgedomen ett museum, Yūshūkan, som hyllar Japans militära historia och förnekar att dessa krigsbrott, till exempel massakern i Nanking, skett. De kinesiska studenter som var med hade ingen större lust att följa med till Yasukuni, men när Utsunomiya fick detta påpekat för sig svarade hon "men vi är ju bara där för att titta på blommor :)".

Dessutom höll hon hela sin presentation av kursen på samma Japanska som hon hade använt för att presentera sin japanskakurs, vilket fick till följd att den halva av klassen som är i de mindre avancerade grupperna A och B satt som fågelholkar under hela presentationen.

För att kompensera för det sistnämnda presenterades nästa kurs, som kallas Intercultural Experience 2 men som egentligen är en kurs om japansk mat, av en lärare som sade allting tre gånger, först på pedagogiskt långsam japanska och därefter två gånger på engelska. Därmed var hennes presentation också tre gånger så lång som Utsunomiyas, och det är oklart om jag skulle orka sitta med under en hel termin av sådana genomgångar, vilket är synd eftersom att kursen innehåller ett studiebesök på en dashifabrik som jag gärna hade deltagit i.

Sista kursen som presenterades kallar de för Creation, och innebär att man skapar ett filmklipp om Ichigaya, den stadsdel som skolan är belägen i. På något sätt känns denna kurs lite ofärdig, det är oklart för mig vad syftet är med kursen. Varför just om Ichigaya? Och varför just ett filmklipp? Men, det kan ju vara kul att få promenera runt på Ichigayas gator under CSN-finansierad lektionstid.

Med detta är korten på bordet och min dag är kartlagd. Jag måste ju erkänna att detta egentligen inte var en riktig skoldag. Faktum är att hela denna första vecka är en prövoperiod, för att se att vi hamnat på rätt japanskanivå, och för att låta oss prova på de olika valbara kurserna som vi kan tilldelas. Vi har dock fått en första läxa, så den ska jag göra nu. På återseende, kära läsare.

Yamaha SB-5a

Godkväll, kära läsare. Jag är alldeles nyss hemkommen från sista kvällen innan skolan börjar. Jag har vandrat ner för min gata, passerat den lokala busshållplatsen där den enda sittplatsen är en kontorsstol fastkedjad vid en stolpe, som turist för sista gången. Från och med imorgon gör jag det som student.

För att ta tillvara på sista kvällen var jag i Shibuya, som är känt för sina musikaffärer. Där provspelade jag Steinberger spirit ännu en gång, och sa att jag kommer återvända för att köpa en sådan. Men framför allt så var jag i en affär, där man hade en vit Yamaha SB-5a hängandes på väggen. Det instrument som jag dittills bara sett på bild, framför mina ögon. För femton tusen kronor.

Jag fortsatte mot Harajuku, där jag mötte upp Sofia och Magda ifrån tidigare nämnda sällskap av före detta TG-studenter. Tillsammans åt vi en tempura-middag.

Mer än så skriver jag inte just nu, eftersom att jag vill skynda mig ner och duscha så att jag kan gå och lägga mig i tid. Jag ville egentligen bara säga det där om basen. Jag kan också passa på att hälsa att tyfonen har passerat, det var 34 grader och sol idag och ingen här har drunknat. Tack för idag.

Ett helvetiskt inlägg

Igår passerade en tyfon Tokyo. I skrivande stund är vädret soligt igen, men för ett par timmar var ovädret ett faktum. Det regnade i säkert 20 timmar i sträck. I och med detta satt de allra flesta här på boendet inne på sina rum, och belastade nätverket. Detta tänkte jag var ett perfekt tillfälle för att över internet göra ett videosamtal.

Ja, upplösningen blev som den blev, och ljudkvalitén gick i samma banor, men det var i alla fall något sånär genomförbart. Bilden rörde sig i alla fall, om än inte så ofta som man önskat.

Innan detta, på lördagen, var jag och Sofia i det trendiga Shimokitazawa. Så trendigt är det att man i vissa fall totalt ratar konventioner som annars skulle råda. Vi passerade till exempel ett kafé, som istället för att projicera en mysig och inbjudande atmosfär hade valt att trycka upp den lagom nihilistiska sloganen "life is parallel to hell but I must maintain" på fönstret. Jag undrar ifall detta var namnet på kafét, i vilket fall man behöver stora kuvert om man ska addressera post dit, eller om det bara var marknadsföring; omvänd psykologi eller ett sätt att få kunder att känna sig nedstämda för att sedan kunna vara en tröst i form av kaffe och bullar?

When they kick at your front door

Kära läsare. Detta är mitt tredje inlägg, och jag börjar märka att enna period av bloggaktivitet nog kommer att avvika från den norm som etablerats under tidigare bloggande. Det skulle helt enkelt bli för utmattande att förteckna allt som pågår här i och med att jag kommer vara här så länge. Därutöver kommer intressanta saker inte heller inträffa varje dag i och med att jag kommer falla in i en daglig rutin. Jag får väl låta allmäna observationer fylla upp det utrymme som detta dagboksbloggande lämnar efter sig. 

Vi får se. Hur som helst är det inte ett bekymmer jag behöver hantera än så länge. Skolan har ännu inte börjat och jag har varit ledig hela dagen, vilket jag firade med att missa frukosten och istället få låta en äggmacka från 7/11 utgöra dagens viktigaste mål. Detta skedde på väg till tunnelbanan som skulle ta mig och klass- samt bostadskamraterna Edvard, Chris och Jonni till det ökända Akihabara, det område som likt Atlas med himlavalvet på axlarna håller nördkultur världen över vid liv med sina hundratals butiker och varuhus specialiserade på tv-spel, mangaserier, och små plastfigurer av karaktärer från de förra kategorierna. Jag trivs inte särskilt bra i Akihabara, med undantag för en plats: Bass Station Akihabara, en musikaffär som riktar in sig på elbas och elbas allena. Här provspelade jag en bandlös Steinberger spirit. Eventuellt återvänder jag och köper hit den till boendet. Det kliar inte i fingrarna än men det lär göra det om en vecka eller två.

Dr. Mizuki och Mr. Hyde

Jag kände mig lite oärlig i publicerandet av mitt förra inlägg. Det skrevs på planet, i ett stadie då jag var naivt ovetande om vad som väntade mig, men när det publicerades var jag vis och erfaren. Låt mig därför innan jag berättar om vad jag haft för mig efter att inlägget publiceras, presentera vad jag gjorde innan.

Man kan säga att gårdagen präglades av bekräftade fördomar. Jag anlände till Narita och blev bemött av en vänlig kvinna i konstig uniform som eskorterade mig till busshållplatsen precis utanför flygplatsen och sa att jag skulle ta bussen till Imperial Hotel. Där sprang en annan vänlig typ i konstig uniform fram till mig och eskorterade mig genast till lobbyn, där jag sedan satt och väntade i onödan i tio minuter eftersom att han från studentboendet som skulle möta mig stod och väntade utanför hotellet. Nåväl, en från receptionen hittade honom och tog in honom till mig, vartefter han eskorterade mig hit, till det studentboende som har skogräns vid ytterdörren och ett kommunalt japansk bad för de boende och kokerskor i små hycklen och ansiktsmasker som står i tofflor och lagar sån här mat:

Detta är oden, olika klumpor av diverse råvaror (fiskbollar, tofu med mera) som marinerats i buljong.

Introduktion

Hej och välkomna till Rakethunds mest omfattande projekt hittills.

Det är svårt att önska att ni har längtat tillbaka till bloggen här, i och med att det förutsätter att ni längtat efter att se mig åka bort. Snarare vill jag hoppas att bloggen blir ett plåster på de sår som jag i och för sig inte kan hoppas på att ni får av att jag reser, eller ett ljus i det mörker som jag inte kan hoppas lägger sig över tillvaron i min ödmjuka frånvaro. Dessa frågor får vi hur som helst reda ut senare, och istället från och med nu ägna åt oss att det gemensamma åtagandet att få detta inlägg att verka berättigat. Mitt strå till stacken drar jag genom att skriva inlägget, och ni, kära läsare, får gärna läsa (det minsta man kan begära av en läsare), men även, om ni får feeling, kommentera.