Dr. Mizuki och Mr. Hyde

Jag kände mig lite oärlig i publicerandet av mitt förra inlägg. Det skrevs på planet, i ett stadie då jag var naivt ovetande om vad som väntade mig, men när det publicerades var jag vis och erfaren. Låt mig därför innan jag berättar om vad jag haft för mig efter att inlägget publiceras, presentera vad jag gjorde innan.

Man kan säga att gårdagen präglades av bekräftade fördomar. Jag anlände till Narita och blev bemött av en vänlig kvinna i konstig uniform som eskorterade mig till busshållplatsen precis utanför flygplatsen och sa att jag skulle ta bussen till Imperial Hotel. Där sprang en annan vänlig typ i konstig uniform fram till mig och eskorterade mig genast till lobbyn, där jag sedan satt och väntade i onödan i tio minuter eftersom att han från studentboendet som skulle möta mig stod och väntade utanför hotellet. Nåväl, en från receptionen hittade honom och tog in honom till mig, vartefter han eskorterade mig hit, till det studentboende som har skogräns vid ytterdörren och ett kommunalt japansk bad för de boende och kokerskor i små hycklen och ansiktsmasker som står i tofflor och lagar sån här mat:

Detta är oden, olika klumpor av diverse råvaror (fiskbollar, tofu med mera) som marinerats i buljong.

På studentboendet gick vi igenom en del papper, och jag fick bland annat ett schema som förtäljde att jag är ledig på måndag tack vare den röda dagen "respekt för de äldre-dagen"; och ett formulär som bad mig fylla faxnummer till min hemadress i Sverige.

Efter att jag lämnat av mina saker åkte jag ut på en shoppingtur, för att köpa sådant som saknas i rummet. På tåget hem därifrån överlät jag min sittplats åt en äldre herre som snabbt damp ner medan han utbrast "sankyuberimuch" och tog fram sin smartphone för att läsa artiklar om sumobrottning. Jag köpte med mig snacks för att få tillbaka lite av det salt jag svettats ut i det fuktiga klimatet, en officiell 7/11-märkt produkt med denna etikett på:

Den här sista bilden visar dock på en attityd som jag ärligt uppskattar. Det är något härligt postkolonialt över det faktum att det enda som påverkar huruvida en engelskspråkig text är korrekt i Japan är huruvida det råkat finnas en engelskspråkig person i rummet när worddokumentet öppnades.

Efter middagen, som finns avbildad ovan, slutade dagen, och jag publicerade gårdagens inlägg och gick och lade mig på en hård säng efter att ha kämpat med att lista ut hur sängkläderna ska användas, eftersom att inget av det påminner om sängkläderna man skulle hitta i Sverige. Rummet, för övrigt, ser ut såhär:

Jag blev positivt överraskad av detta rum. Sängen må vara hård, men den är i alla fall en säng, snarare än en futon på golvet. Rummet är rymligare än jag trodde och fotot är taget från en balkong som jag aldrig misstänkt att jag skulle ha. Taklampan har till och med en dimmer.

Efter att ha vaknat i detta rum imorse gick jag ner till matsalen för att äta frukost tillsammans med tre blivande klasskompisar; Edvard från Stockholm, Joni från Finland och Christopher från Tyskland, med vilka jag sedan gick till tunnelbanan för att åka till introduktionsdagen på Nihon University. Här kan man säga att jag fick fördommar krossade snarare än bekräftade, åtminstone när tre japaner kom in i klassrummet, vilka senare visade sig vara lärarna vi ska ha. Dessa var en proper dam i pärlor; en liten och tystlåten men väldigt uppklädd man; samt en vildögd med framåtböjd, hukande gång och hår som likt en galen vetenskapsman spretade åt alla håll. Den första bröt väl fördomar om Japan i och med det att hon var de andra tvås chef, men märkvärdigare var när han som till klädsel och maner påminde om en japansk affärsman tog fram sin laptop och det därpå satt ett klistermärke från Thrasher (en tidsskrift om skateboardåkning). Därefter skulle de presentera sig, och den galna vetenskapsmannen reste sig sakta och sade sedan "Hi, I'm Peter," på bred amerikanska.

Efter en presentationsrunda fick vi skriva prov för att utröna var vi hörde hemma på en femgradig skala när det kommer till japanskakunskaper. På det första provet var frågor av alla fem svårighetsgrader blandade, och jag tyckte att jag klarade kanske två tredjedelar av dem. Därefter fick vi lunchrast, och jag antar att jag var på 7/11 och köpte min oyakodon när de berättade att provet i läsförståelse skulle vara individuellt baserat på den grad de tror att man skulle klara i och med ens studiebakgrund. Det prov som jag fick var för den tredje nivån, och jag tror att jag fick precis nog med poäng för att få godkänt. Detta skulle dock vara ett problem, i och med att jag på SU bara gått två terminer och det därmed verkar som att det jag hittills har lärt mig skulle motsvara de första två stegen på skalan. Då skulle jag ju vara på nivå tre just nu, men ifall jag klarade provet antar jag att det kvalificerar mig för att påbörja nivå fyra. För att gottgöra för detta skämde jag ut mig på den muntliga intervjun rejält, just på grund av att jag inte vetat att provet jag skrev var individuellt och därmed svarade fullkomligt oförstående på alla frågor jag fick om provet och om de här nivåerna. Det måste ha framstått som att jag hade en otroligt specifik lucka i min bildning och helt missat att plugga allt vokabulär som berör prov och betyg.

Efter intervjun satt jag och pratade med klassen i det allrum som skolan tillhandahåller specifikt för oss utländska studenter, med bokhyllor fulla med manga som för att distrahera oss från det faktum att vi egentligen inte är ordentliga Nihon University-studenter (vi får inte ens studentrabatt på busskortet). Vi diskuterade japansk mat, hur vår kursplan kan tänkas se ut och hur svårt det varit att bädda på våra boendet; ett ämne som jag tills dess undvikit att ta upp av rädsla för att mötas med reaktionen "herregud, hur är det möjligt att man är så dum att man inte ens fattar hur ett lakan funkar"¹. 

Sammantaget var detta en bra dag. Nu sitter jag vid mitt skrivbord och skriver utkastet på det blogginlägg som, efter det att denna mening är färdigskriven, och eventuellt efter korrekturläsning borttagen, publiceras, och i den stund ni läser detta läses av er, kära läsare.



1: Om ni tänkt kommentera just detta så är det nu redan sagt, och jag har uppbackning från de andra studenterna i min klass om ni ändå känner för att argumentera.