Introduktion

Hej och välkomna till Rakethunds mest omfattande projekt hittills.

Det är svårt att önska att ni har längtat tillbaka till bloggen här, i och med att det förutsätter att ni längtat efter att se mig åka bort. Snarare vill jag hoppas att bloggen blir ett plåster på de sår som jag i och för sig inte kan hoppas på att ni får av att jag reser, eller ett ljus i det mörker som jag inte kan hoppas lägger sig över tillvaron i min ödmjuka frånvaro. Dessa frågor får vi hur som helst reda ut senare, och istället från och med nu ägna åt oss att det gemensamma åtagandet att få detta inlägg att verka berättigat. Mitt strå till stacken drar jag genom att skriva inlägget, och ni, kära läsare, får gärna läsa (det minsta man kan begära av en läsare), men även, om ni får feeling, kommentera.

De senaste veckorna har varit präglade av stress, tyvärr. Detta inte bara inför resan som jag just nu håller på att utföra, utan även inför den spelning som jag framförde med On-Demand Culture¹ i torsdags. Denna blev lyckad men innebar extrainsatta rep många kvällar i rad inför den. Därutöver har jag försökt få in i schemat att umgås med så många som möjligt dessa sista dagar, vilket bland annat lett mig till Uppsalas regnstänkta bakgator, till en tacomiddag på La Neta, och till fikabordet på Rosendalsvägen.

Det senare besökte jag ett flertal gånger under sommaren, men det kulminerade i det som i skrivande stund är igår (eller kanske till och med idag, i och med att jag inte sovit sedan dess). Jag och morfar bestämde nämligen att vi skulle ta ett avskedsfika med lite finare bakelser än de vi gjort oss vana vid, en önskan som ledde in oss på Spaaks konditori, vars prinsessbakelser vi bestämde oss för att köpa en varsin av. När detta skulle handlas fick morfar emellertid höra att prinsessbakelser, det för inte vi, däremot för vi sådana här grodor. Tja, tänkte morfar, grodan står ju prinsessan nära i många narrativ, och så gick det till när vi hamnade på den bana som slutade med att vi åt dessa:

Jag skulle inte ha några invändningar emot att beskriva dessa som lustiga, kanske till och med söta, men moraliska frågetecken dyker upp när man ska börja äta. Grodan måste då oundvikligen genomgå ett våldsamt ingrepp och lämnas vanskapt. Målgruppen för bakelsen får man anta är barn, och är de beredda på att låta en söt liten groda genomgå detta lidande?

Hur som helst. Jag lät inte dessa funderingar gå så långt att jag inte åt grodan, och den var ju god. Den smakade prinsesstårta.

När jag till den mån det var möjligt följt upp alla sociala förpliktigelser så återstod bara en sak, och det var att ge sig av. Detta är vad jag sysslar med just nu, och detta inlägg skrivs ombord på ett Air Swiss-flyg emot Tokyo². Det är första gången jag begagnar detta bolag. Jag blev förvånad i hur aggressivt nationalistisk deras profil var, inte bara flygbolaget utan även tillhörande flygplats, Zürich, där jag mellanlandade. På expresståget som tog en från ankomsthallen till avgångshallen spelades vad jag först trodde skulle vara klassisk musik men som snart visade sig vara ett blandband med schweiziska ljud. Orkestermusiken övergick snabbt till joddel, alphorn, vind genom grönskande dalar, för att gå över till råmande kor och klämtande koklockor. Sedan kom jag upp till en terminal där man sålde lindt-choklad och sparkdräkter med schweiziska folkdräktsmotiv (det ska krökas i tid det som krokigt ska bli). Självklart sålde man även de sedvanliga parfymerna, scarferna och inte minst alkoholhaltiga dryckerna (man ska kröka tidigt om man krokig ska bli); men dessa hamnade liksom i skymundan. Inte hjälpte det heller att man genom alla fönster såg frodiga kull- och dallandskap breda ut sig. Väl ombord på planet väljer flygbolaget att lägga fokus på underhållning av den här sorten:

Det är ju lite snopet att på en resa emot Japan behöva stöpas i såhär alpin kultur. Det är en, måste jag säga, missriktad taktik. Med den onekligen japanska upplevelsen som Japan Airlines-flyg innebär hamnar man på något sätt i ett sinnesläge så att man nästan redan är framme i Japan. På så sätt känns destinationen lite mindre avlägsen trots att flyget tar tid. Vad Jodelduett Thalmann – Thalmann däremot gör är att få en att mentalt vara kvar i orten man flyger ifrån, i mitt fall dessutom bara mellanlandade i, på ett sätt som får det faktum att man är påväg till Japan att kännas som en högst hypotetisk eventualitet. På Air Chinas flyg minns jag ingen motsvarande Kina-mani, men detta kanske också vore svårare att hålla kvar kunder med än den schweiziska motsvarigheten i och med att det är så få människor som tycker om Kina.

1: Ännu ett sätt ni kan stödja mig och mina kreativa projekt är genom att gå in på facebook.com/odculture och visa ert stöd med en gillning.

2: Det kommer emellertid att publiceras långt senare, på grund av nätverksbesvär.