Rakethund blir katastrofberedd

God morgon, kära läsare. Helgen är här och jag har bara ett halvdussin läxor att göra innan jag är redo att njuta av frihet och ledighet. Innan dess så ska jag dock unna mig att blogga, och försöka minnas allt jag gjorde igår. Det var nämligen en händelserik dag.

Det började med frukost, som så ofta förut, och frukosten hade som sagt den säregenheten att den för de som valde västerländsk mat bestod av spaghetti med tomatsås. Jag åt inte det, utan jag åt stekt lax med ris och misosoppa; men koreanen mitt emot mig åt spaghettin med förklaringen att han vill passa på att äta "exotisk" mat medan han är här.

Med mat i magen styrdes kosan emot skolan, med en anhalt på 7/11 på vägen. Vi hade kortare lunchrast än vanligt, och köpte därför vår lunch redan innan skolan började. Varför lunchen var kortare framgår strax.

Dagen började med lektion som vanligt. Ämnet för dagen var olika sätt att prata japanska, där ibland artighetsnivåer, men även skillnader mellan hur män och kvinnor pratar. En uppgift vi fick var att gissa vem av parterna i dialogen nedan som är man och vem som är kvinna.

En del av er ser redan nu hur banal uppgiften är. För den majoritet av bloggens läsare som inte kan läsa japanska så kan jag försöka göra en översättning av dialogen, med reservation för att japanska med hjälp av vissa ord som bara kan användas av det ena eller andra könet har ett mycket mer effektivt, kompakt sätt att uttrycka såna här saker.

A: Åh, så min lilla mage kurrar!
B: Jag är också hungrig! Det finns jävla smarrig tonkatsu nånstans här. Vi drar och käkar, jag bjussar!
A: Men fy, tonkatsu som har så mycket kalorier...
B: Vafan, då drar jag själv.
A: Nej, vänta! Det är kanske gott på den restaurangen. Lilla jag följer väl med trots allt.
B: Ah men, då drar vi nu direkt, fan!

När vi lärt oss att hålla de här två rollerna isär fick vi vår halvtimmes lunch, och jag avnjöt en äggsmörgås, en risboll och en flaska té innan vi alla i samlad tropp gick ner till receptionen. Därifrån åkte vi, tillsammans med Peter-sensei och tre volontärer, på vår första utflykt. Destinationen var Honjo Bousaikan, eller katastrofberedskapscenter. Veteranläsare kanske minns att jag under min alla första resa till Japan fick vara med om en simulerad jordbävning, och det var på ett annat bousaikan. Men det i Honjo är fem gånger större.

Det allra första intryck man fick när man anlände vid centret var hur det påminner om något nedstiget från yttre rymden. Det ligger dessutom i samma stadsdel som Tokyo Skytree, och de två monumenten sedda tillsammans utgör onekligen en iögonfallande vy.

Det intressanta med detta är att det verkar vara medvetet. Temat gick nämligen igen i inredningen inuti centret.

Nåväl. Hade vi varit där för att spela in ett Star Trek-avsnitt hade detta varit värt att lägga fokus på, men nu var vi ju där i andra ändamål än att diskutera inredning, och ändamålet var dessutom ganska så seriöst, nämligen att lära oss katastrofberedskap. Med den målsättningen fick vi uppleva fyra simulerade katastrofer. Den första var rökdykning, men röken märkte man knappt av över huvud taget; jag tror att vi var först ut för dagen efter att de satt igång maskinen, för utmaningen var snarare att orka huka hela vägen längs med en mörk korridor än att faktiskt försöka undvika rök.

Stationen därefter var desto mer intressant. Den handlade om jordbävningar, och vi fick vara med om en simulerad jordbävning av samma art som den jag nämnde tidigare i inlägget, men av kraftigare magnitud. Den jordbävning vi fick uppleva denna gång var den kraftigaste möjliga som kan drabba Japan, och om det inte vore för att simulationen var ganska rolig så skulle den vara väldigt läskig. En intressant detalj var att innan man klev upp i simulatorn som kastade runt en i en jordbävning av magnitud sju så fick man kliva upp för en nivåskillnad på ungefär två centimeter, vid vilken det stod textat med stora, tydliga tecken: "Varning! Akta fötterna!"

Nästa station var en simulerad tyfon. För ändamålet fick vi ta på oss gummistövlar, regnjackor och ansiktsmasker, och därefter ställas upp på led i ett rum med kaklat golv och konstiga munstycken utstickande från alla vråer, väggar och tak, så att det såg ut som något från ett slakthus. Väl uppradade så började munstyckena spruta ut vind på strax under 40 m/s och spannvis med regnvatten över oss.

Tyfonstationen var det roligaste vi gjorde på centret, faktiskt. Innan vi åkte hade dock en av de som jag antar kan jämföras med SYV:are på skolan stannat mig i korridoren och uttryckt oro inför det här momentet. "Är dina lockar naturliga?" hade hon frågat, på vilket jag svarade ja. "Kommer de klara sig om de blir blöta? De kommer ju spruta vatten på er på bousaikan. Ni får huvor men jag vet inte hur väl de täcker, men om du verkligen inte vill så går det ju att avstå, är det okej?"

Sista, antiklimaktiska stationen var brandsläckning. De hade inga riktiga bränder, utan en TV-skärm med en video av en brand, som vi fick bespruta med speciella brandsläckare fyllda med vatten. Därefter fick vi se en video som sammanfattade det vi lärt oss under dagen, och den videon var bekant i och med att huvudpersonerna var samma maskotar som väglett mig runt förra katastrofberedskapscentret jag var på.

Med det så var vår tid på katastrofcentret slut, och jag tror att alla kände sig lite mer beredda än de gjort innan vi kom dit. För att fira detta bestämde vi oss för att gå på karaoke. Det blev ett litet bortfall, då en del av klassen och en av volontärerna hellre åkte hem, men vi var ändå 15 personer som stod vid närmsta yttringen av karaokekedjan Big Echos port och frågade om härbärge i ett av deras rum. Det fick vi, och dessutom till en något sånär rimlig avgift eftersom att ingen vettig människa brukar vilja sjunga karaoke klockan fyra på eftermiddagen och priserna därför är lägre då.

Första akten var en duett mellan mig och en av amerikanarna i klassen, till tonerna av Totos Africa. Något förbryllande så var texten illustrerad med vyer över alplandskap, vilket jag antar var en av deras många färdiga "musikvideor" för västerländsk musik. Vidare sjöng jag bland annat There is a light that never goes out av The Smiths och Transmission av Joy Division, den senare av vilka jag sjöng på egen hand eftersom att ingen annan i gruppen hört den. Något distraherande var att texten på skärmen inte alls stämde, men det är smällar man får ta. En annan höjdpunkt var när en av de japanska volontärerna sjöng den amerikanska nationalsången, med ursäkten att det är den enda engelskspråkiga låt han kan. Han gillar baseboll, förklarade han. Ett annat stycke vi avnjöt var PPAP, den slagdänga som under min förra resa hit hade ett kafé tillägnat sig och en plats i nyårsgalan.

Det sista jag vill lyfta fram ifrån karaoken är framförandet av Hooked on a feeling, eller snarare bakgrundsmusiken till framförandet av den. Björn Skifs kan uppenbarligen mobilisera folk på ett sätt som Big Echo inte kan, för i hans originalversion av det som emulerades på karaoken så har man ett maffigt och medryckande "ooga-chaka" som ryggmärg i låten. Jag vet att följande videoklipp är kort, men se om ni kan höra hur man försökt återskapa detta mässande i karaokeversionen:

Ja, sammanfattningsvis var det en rolig dag, även om jag nu med det samma måste sluta blogga för att göra de läxor som trängdes bort ur schemat av karaoke. Tack för mig.