Ett helvetiskt inlägg

Igår passerade en tyfon Tokyo. I skrivande stund är vädret soligt igen, men för ett par timmar var ovädret ett faktum. Det regnade i säkert 20 timmar i sträck. I och med detta satt de allra flesta här på boendet inne på sina rum, och belastade nätverket. Detta tänkte jag var ett perfekt tillfälle för att över internet göra ett videosamtal.

Ja, upplösningen blev som den blev, och ljudkvalitén gick i samma banor, men det var i alla fall något sånär genomförbart. Bilden rörde sig i alla fall, om än inte så ofta som man önskat.

Innan detta, på lördagen, var jag och Sofia i det trendiga Shimokitazawa. Så trendigt är det att man i vissa fall totalt ratar konventioner som annars skulle råda. Vi passerade till exempel ett kafé, som istället för att projicera en mysig och inbjudande atmosfär hade valt att trycka upp den lagom nihilistiska sloganen "life is parallel to hell but I must maintain" på fönstret. Jag undrar ifall detta var namnet på kafét, i vilket fall man behöver stora kuvert om man ska addressera post dit, eller om det bara var marknadsföring; omvänd psykologi eller ett sätt att få kunder att känna sig nedstämda för att sedan kunna vara en tröst i form av kaffe och bullar?

Det faktum att området är trendigt kan man även spåra till det faktum att jag köpte en vinylskiva där, med den japanska gruppen Yellow Magic Orchestra. Därutöver köpte jag en t-shirt, och i klädaffären frågade mannen bakom kassan om jag ville ha t-shirten i påsen jag redan hade med mig, den som jag hade skivan i. När jag tackade ja så utbröst han nöjt att jag var duktig på japanska. Det är något väldigt talande om hur det är i japanska butiker i den erfarenheten. De ställer frågor som kräver svar men blir förvånade när man kan svara.

Mycket mer intressant än det har jag inte att berätta om. Imorgon börjar skolan. Idag är det ingen, i och med att vi alla är för upptagna med att sitta och respektera de äldre. Det är nämligen de gamlas dag och kan tänkas att man någonstans i detta land idag får leka barnlekar med Lilian Runestam, och måste vara religiös, annars får man ingen tårtbit till kaffet.

För att avsluta kan jag visa upp hur det ser ut runt omkring mig, tänkte jag. Till att börja med har vi ett foto på min korridor, så ni får en känsla av hur det ser ut här inne på boendet:

Mer bildskönt och mindre beige är det på gatorna utanför, som är trånga på klassiskt japanskt vis och ser ut som nedan:

Och med det har jag inget mer att visa för den här gången. Om ni hör från mig igen så är det när jag berättar att jag överlevt första skoldagen.