Första skolskoldagen

God kväll, kära läsare. Ni får ursäkta ett inlägg som ännu en gång tyvärr saknar bilder. Jag stöter tyvärr helt enkelt inte på så värst mycket fotogena motiv såhär i vardagsrutinen.

Jag vaknade i natt, vid tretiden, av att det var varmt i och med att jag lämnat AC:n avstängd. När jag låg där, sömndrucken och svettig, så kände jag plötsligt hur jag skakade, eller vid närmare eftertanke hur sängen skakade, eller vid ännu närmare eftertanke hur marken under den skakade. Det var ett jordskalv som inträffade. Tyvärr var jag i ett så pass förvirrat tillstånd när det inträffade att mitt vittnesmål bedömdes som opålitligt, och ingen runt frukostbordet hade märkt av bävningen. Jag lämnades tvivlandes på mina egna känsloförnimelser.

Lite senare samma morgon, efter det som kommer att bli min vardagspendling på Tokyos ökänt trånga tunnelbana, hade vi vår första riktiga lektion, med faktisk undervisning. Läraren hette Mogami-sensei och var från Hokkaido, vilket hon påpekade vid varje givet tillfälle. Hon gick igenom två grammatiska moment, gårdagens läxa, ett dussintal nya kanji och lät oss göra tre muntliga övningar var för att sedan förklara vid lektionens slut att vi hamnat lite efter i lektionsplaneringen men vi tar igen det på fredag. Detta bådar ju gott inför kursens gång. Överlag så var dock lektionsformen gemytlig. Vi satt  sju personer i ett litet klassrum, och interagerade personligen med läraren, på ett sätt som oundvikligen förde tankarna tillbaka till gymnasiet. Skillnaden här var främst att min bänkgranne var en storvuxen, skäggig israelisk man, och även det kan jag ju inte vara hundra procent säker på jag inte hade i gymnasiet i och med att Mossad ändå har ett rykte för sig om att vara duktiga undercoveragenter.

Till lunch tänkte jag äta takoyaki. Detta nämnde jag till och med för ett par klasskamrater, vilket fick till följd att de också tänkte samma sak, och stod vid take-away-luckan när jag kom till takoyakirestaurangen. Jag hälsade och ställde mig vid beställningsluckan, vartefter en japansk kvinna ställde sig bakom mig. Jag antar att mannen i kassan kände att han serverat nog med västerlänningar redan, för han tittade rakt förbi mig, och frågade till kvinnan bakom om han ödmjukt fick ta emot hennes beställning. Det tillät hon, och snabbt som ögat stod hon på kockens lista och flyttade ner mig till en plats där jag skulle ha tjugo minuters väntetid innan jag fick någon mat. Jag åt alltså inte takoyaki till lunch.

Efter lunch hade vi första passet med den lärare som tidigare beskrivits här som en galen vetenskapsman (varför vi får hoppas att han inte hittar denna blogg). Han lät oss alla presentera oss själva, samt ställa varsin fråga till honom. Vi upptäckte snabbt att han är förtjust i långa utläggningar, och han ägnade ungefär fem minuter åt varje fråga, så den här delen av lektionen tog lite mer än två timmar. Därefter pratade han lite om kursens innehåll, och vi fick veta att vi kommer göra ett studiebesök till det katastrofberedskapscenter som jag var på studiebesök på med gymnasiet, och en dagsresa till Hakone, som jag var i med gymnasiet, för att uppleva den traditionella träslöjd som jag fick uppleva i gymnasiet. Med tanke på att jag, som jag skrev för ett par inlägg sen, inte vill verka för skrytsam i konversation med klasskamrater vad beträffar mina tidigare vistelser i Japan, så lämnar detta mig i en svår sits när vi i klassen pratar om dessa studiebesök.

Efter detta så fick vi veta att vi har i uppgift att göra en kort presentation om det japanska samhället. Ett av ämnena som föreslogs var jordbävningar, och läraren nämnde i förbifarten att det tydligen skett en jordbävning tidigare imorse. I tysthet tackade jag honom för att han bekräftade att jag faktiskt inte i ett svagt ögonblick tappat greppet om min omvärld, eller åtminstone om mitt balanssinne.

Sedan slutade min skoldag. Hemresan gick smidigt och utan anekdoter värda att återberätta. Jag fick dock ett myggbett på promenaden från tunnelbanan, men inget annat än det hände som var utöver det vanliga, som om jag inte har fått japansk encefalit så har det inte hänt något mer som var intressant idag. Tack och god kväll, kära läsare.