En eftermiddag i Shibuya med omnejd

Kära vänner, jag vet att inlägg uteblev igår. Jag har ju redan etablerat att det kommer bli lite väl mycket jobb med dagliga inlägg och därför har jag ju ingen skyldighet att be om ursäkt, men jag kan ju göra det ändå. Nu ber jag inte om ursäkt, utan konstaterar bara att jag är medveten, men det, ska ni veta, är jag medveten om att jag gör.

Igår hände helt enkelt inte särskilt mycket som var intressant nog att blogga om. Det var inte en tråkig dag, men en vanlig dag, en skoldag. Det jag kan berätta är om när vi hade den kurs som jag har för mig heter "japanstudier"; samhällskunskapskursen, med Peter, som tidigare beskrivits som en galen vetenskapsman. Det aktuella ämnet var katastrofberedskap, och för att illustrera detta skulle vi titta på ett youtubeklipp med bilder ifrån förödelsen som tsunamin 2011 lämnade efter sig. Nu vet jag ju om att alla läsare inte nödvändigtvis är tekniskt lagda, men vissa av er kanske känner till att på youtube fungerar det så att man har en knapp som är play- och paus-knapp i ett; och en knapp precis bredvid den som man klickar på för att hoppa till nästa video. Peter kände nämligen inte till detta. Vid upprepade tillfällen så pausade han dock videon för att kommentera eller förklara, och vid varje sådant tillfälle klickade han på hoppa till nästa-knappen istället för play-knappen när han skulle sätta igång videon igen. Han fick sitt misstag förklarat för sig men det ändrade inte hans beteende, och efter ett antal överhoppade videos slutade vi på en 26 minuter lång sammanställning av klipp på förödelsen i alla drabbade städer. Självfallet var denna förödelse hemsk, men den var också i stort sett likadan längs med hela Tohoku-kusten, och följaktligen också likadan under alla dessa 26 minuterna.

Jag kan ju även inflika med att berätta om när en av de från mitt boende skulle berätta för en klasskamrat om vilka i klassen som var från Sverige. Han berättade att det finns en till från Sverige på boendet som inte går i samma skola som oss, nämligen Einar. "Einar," upprepade jag förvånat, "vem är det?" "Jo men du vet han som går Hosei..." "Menar du Morgan?"

Jag tyckte detta var lite intressant i och med att Einar är ett så otroligt udda namn att det väl borde vara sista man gissar på om man är osäker - och är man säker på att han heter Einar är det väl ännu konstigare, i och med att det inte stämmer?

Nåväl. Med risk för att verka elak mot klasskompisen ovan så går jag raskt vidare till att berätta om idag. Dagen började med att jag lade märke till att det fanns natto vid frukosten. Det har jag inte märkt förut, men om det finns imorgon ska jag äta det. Fermenterade sojabönor med senap.

På morgonen hade vi lektion tillsammans med "volontärer". Tyvärr var det inte samma volontärer som här om dagen, och jag kunde således inte bikta mig vad beträffar den svenska pizza med bearnaisesås som, som det i kommentarsfältet har påpekats, borde ha tagits upp i samtalet om japansk pizza, men jag fick å andra sidan möjligheten att träffa en japan som sa att han var ett fan av volvo.

Efter den lektionen så var min dag slut. Däremot var en bokhandlare och hälsade på i skolan, så jag dröjde kvar för att (enligt tvång) köpa en lärobok av honom. Den kostade ungefär 3000 yen, och jag hade ganska mycket kvar av pengarna jag tagit ut för ändamålet efteråt. Lite för mycket, tyckte jag nästan. Så jag bestämde mig för att åka till Shibuya.

Den första anhalten där var den lilla längan med musikaffärer där jag tidigare köpte min bas. Där köpte jag en Electro Harmonix Bass Clone (med andra ord en effektpedal). Därefter bestämde jag mig för att promenera till Harajuku. Jag har gått dit flera gånger förut, jag har bra nog lokalsinne för att hitta dit, tänkte jag, och marscherade iväg i rakt motsatta riktningen från Harajuku.

Promenaden tog mig ut i ett bostadsområde, tystlåtet och gemytligt och till synes väldigt lyxigt. Jag började till mitt försvar misstänka ganska snart att jag gick fel, men försökte åtgärda det genom att tillämpa lokalsinnet allena, vilket var dumt eftersom att det var lokalsinnet som lett mig på villovägar till att börja med. När jag väl konsulterade en karta var jag ungefär 20 minuter längre bort ifrån mitt mål än jag varit när jag började. På vägen tillbaka passerade jag den här skylten:

Det den pekar mot är alltså en påstådd klädaffär i lägenhet 301. Det var som sagt ett bostadsområde, och byggnaden såg ut såhär:

Jag undrar ifall den butiken över huvud taget går runt. Man måste nog samla på sig en del mod för att försöka leta upp den i och med att man riskerar att bara klampa in i en lägenhet.

Ifrån bostadsområdet fortsatte promenaden sedan tillbaka in genom centrala Shibuya, där ett gäng killar i enhetliga uniformer och moderiktiga frisyrer stod med småbelåtna leenden och pratade med de flickor som verkade samlas runt dem. Ett pojkband, antog jag, även om medlemmarna såg ut att vara uppemot 30 (vilket inte är gammalt när allt kommer kring men å andra sidan heller ingen pojkålder). Jag googlade namnet som stod skrivet på deras uniformsryggar: "LUNAR". Jag hade fel, eller, jag tror åtminstone att jag hade fel. Deras facebooksida gjorde mig nämligen inte jättemycket klockare. Där stod att de sysslade med "patrull", "modell", samt "skådespelar-ägg". Det sistnämnda var ju i synnerhet förbryllande, men tydligen är det en fras som betyder nåt i stil med att de är skådespelare "in the making". Vad patrull innebär har jag dock fortfarande inte fått klart för mig, och jag kan tycka att ordet låter lite hotfullt. Ni kan ju kanske bilda er en egen uppfattning genom att se deras uniform på bilden nedan.

Pojkbandet/paramilitära milisen Lunar¹

Så fort trafikljuset blev grönt lämnade jag Lunar bakom mig och till slut var jag på bekanta spår igen. Slutet gott, allting gott, antar jag, och efter ett tag kom jag hem och satte mig vid datorn för att skriva detta blogginlägg. Där skulle egentligen inlägget sluta för idag också, men sedan jag började skriva detta inlägg har jag tagit en paus för att gå och äta middag, och jag tänkte dela med mig av hur det gick.

Det som serverades idag var en rätt som återkommande läsare har sett förut. När jag var i Japan med Althea råkade jag beställa denna rätt på ett café efter att jag blev stressad av påtryckningar från servitrisen. Rätten kallas shirasudon och ser ut såhär:

Det är alltså sardinyngel över ris. Jag har som sagt ätit det förr och åt det nu också; det smakar mest salt. Däremot vill jag ifrågasätta att man satte detta på menyn på ett studentboende för internationella studenter. Det var nog inte många som åt upp sin mat och jag måste säga att jag har sympati för de som inte gjorde det. Faktum är att huvudkokerskan, eller vad för titel man nu bör använda, frågade mig roat när jag gick och lämnade min disk ifall jag kunnat äta maten. Det är nästan så att man tror att de serverade detta som ett spratt, för att se västerlänningarnas miner när de tittade på sina brickor.

Men, som sagt, jag klarade av att äta det, så jag ska väl egentligen inte klaga. Imorgon får vi dessutom tonkatsu till middag, vilket jag ser fram emot. Dessförinnan serveras dock frukosten, som ifall man väljer det västerländska alternativet ska utgöras av spaghetti med tomatsås (vilket jag tycker bekräftar min tidigare tes om att spaghettin är evigt närvarande när det kommer till västerländsk mat i Japan, oavsett sammanhang). Men, mer om det imorgon. På återseende, kära vänner.



1: Bildkälla: http://lunar-akatuki.org/