Ghiblimuséet sett utifrån

Kära vänner. En del har hänt sedan jag bloggade här sist. För det första så har det svenska sällskap, Sofia, Magda, Sara och Norton, som var här de senaste två veckorna, åkt hem. Därför passade jag på att umgås med dem under helgen som gått; ett åtagande som tog avstamp i Kichijoji. 

Kichijoji har jämte tidigare bebloggade Shimokitazawa ett rykte om sig som trendigt och ligger därutöver i anslutning till den stora Inokashiraparken. Jag och Sofia begav oss dit, och tog del dels av utbudet i de många butiker som finns där, dels av de vackra vyerna i parken, och dels av de skyltar som visade att vi inte var särskilt långt ifrån Ghiblimuséet.

För de som inte vet så är Ghiblimuséet ett museum som ställer ut konst och kuriosa relaterat till den japanska filmstudion Studio Ghibli. Det är känt för att vara vackert och ge en unik inblick i Studio Ghiblis verk, och ökänt för att inblickarna är unika så till en grad att det är svårt att ens få komma in. Det finns nämligen ingen bljettlucka vid muséet, utan biljetter köpes antingen online eller i speciella automater på närbutikskedjan Lawson. Men, vi bestämde oss för att gå dit ändå, om inget annat så för att se hur fasaden ser ut. 

Väl där såg vi att det låg ett Lawson i närheten av muséet, så vi gick dit för att se i automaten om det fanns biljetter att tillgå. Det gjorde det inte, utan de var slutsålda. Hur biljetter till ett museum kan vara slutsålda förstår jag mig inte riktigt på, men det var en risk som vi tack vare muséets rykte redan var förberedda för, så vi tog det inte så hårt som vi kunde ha gjort. Vad som däremot kändes som en direkt förolämpning var hur hela butiken var utsmyckad i alla tillgängliga skrymslen med bilder från Ghibli-filmer. Butiken var väl mycket väl medveten om att den var närmsta Lawson till muséet, och försökte göra vinning på detta. Men de borde ju då också vara medvetna om att de allra flesta som kommer dit gör det som sista utväg för att få biljetter, såsom vi gjort, och därför med största sannolikhet inte kommer kunna få några biljetter? På så vis kändes dessa utsmyckningar som ett hån mot såna som mig och Sofia.

Ett exempel på denna hånfullhet

Efter att ha utsatts för detta kändes att gå förbi muséet igen, på promenaden tillbaka mot Kichijoji, mindre som sightseeing och mer som utanförskap och uppgivenhet inför den bortskämda, övergödda överhet som stod där på andra sidan stängslet med sina biljetter och sina kassar från souvenirbutiken.

Vi lät emellertid inte detta fiasko besegra oss helt och hållet, utan åkte in mot mer centrala nejder för att invänta fler ur Sofias sällskap, nämligen Sara och Norton, som vi skulle äta middag tillsammans med. Dessa två befann sig då i Yokohama, och blev kvar där lite längre än förväntat.

Medan detta skedde så var jag i SMS-kontakt med klasskamrater från skolan här, som jag tidigare lovat att jag skulle möta kvällstid i Shibuya. För att uppnå en kompromiss med dem och detta svenska sällskap så frågade jag klasskamraterna om jag inte kunde ta med mig några svenska polare till Shibuya, vilket godkändes. När vi svenskar väl var samlade och åkte till Shibuya så fick jag dock veta att mina klasskamrater redan åkt vidare, till nattlivsdistriktet Roppongi.  I och med det gav vi upp, i enlighet med minsta motståndets lag, och åt middag i detta mindre sällskap på en fiskrestaurang i Shibuya. Även detta visade sig vara vildare tag än Tokyo är utrustat för att hantera, eftersom att vi efter kanske två timmar på restaurangen (vars upplägg gick ut på att man under längre tid kontinuerligt beställde in smårätter som man grillade vid bordet) insåg att vi missat sista tåget hem. Efter, säg, halv tolv på natten så är enda resvägen hem via taxi, vilket känns som att det inte riktigt stämmer överens med bilden av Tokyo som världsmetropol i helhet. Hur som helst var detta vad vi gjorde, och jag följde med Sofia, Sara och Norton till deras lägenhet i Tabata, för att spendera natten på den futon de hade i reserv. Detta innebar ett smärre regelbrott mot mitt boendes regler, i och med att vi egentligen ska fylla i ett formulär innan vi spenderar natten någon annanstans än i det egna rummet, men jag hade ju ingen möjlighet att åka hem för att fylla i formuläret - dessutom verkar ryktena antyda att ingen någonsin läser formulären utan de bara ligger och skräpar fram tills att inkorgen töms ner i papperskorgen.

Hur som helst så satt jag där i taxin och samtalade med chauffören om det vi visste om svensk respektive japansk kultur, om japanska författare och nobelpristagare, och andra lagom lättsamma ämnen. På detta gemytliga sätt fortsatte det fram tills chauffören plötsligt frågade något i stil med "har ni haft många terrorbrott i Sverige?". Därefter handlade samtalet om terrorbrott, IS, saringasattacken i Tokyo 1994 och så vidare, och humöret i bilen var ganska tungt när den stannade i Tabata.

Tur nog så lyckades vi sova gott den natten ändå, och vaknade dagen efter till sista dagen i Tokyo för alla utom mig. Därmed var huvudsakliga sysslan under den följande morgonen att packa, städa och annat som jag inte riktigt kände att jag gjort mig skyldig till att delta i. Underhållningsvärdet steg dock senare under dagen då vi gick på karaoke tillsammans med en vän till Norton som han träffat under sin tid som utbytesstudent i Japan. På karaoken fanns såklart ett större urval av japansk musik än västerländsk, men en del engelskspråkig musik fanns faktiskt. Helt lätt var den dock inte att hitta, eftersom att man i många fall översatt låttitlarna till japanska. Stevie Wonders Superstition, till exempel, stod sorterad under "迷信".

Efter karaoken tog jag avsked av sällskapet, och åkte hem till mitt rum och min vid det laget mycket torra tvätt, som fortfarande hängde i dörröppningen. Dagen avslutades med ett skypesamtal hem till Crusebjörnsvägen över en oyakodon (förälder- och barnskål, med andra ord en rätt på kyckling och ägg).

Morgonen efter, det vill säga idag, ställde jag i ordning mina sopor vid balkongdörren, för att bäras ner till soprummet efter att jag kom hem från skolan. Därefter åkte jag nöjt iväg, och missade totalt att det var idag som alla rum på boendet skulle inspekteras av brandsäkerhetsskäl. En mild pinsamhet som pågick medan jag satt i ett klassrum med en gästföreläsare som ska ha två föreläsningar om japansk demografi med oss. Inför dessa två föreläsningar hade hon studerat klasslistan så till en grad att hon inte bara memorerat allas för- och efternamn, utan även hemländer, och därutöver hemuniversitet, så att hon till och med kunde säga vilken delstat varje enskild amerikansk student kommer ifrån. Två föreläsningar.

Efter skolan hade ett gäng ur klassen bestämt sig för att åka till Harajuku. Det var en av dem i synnerhet som såg fram emot att åka dit efter att hon hört talas om något som kallas för Cat Street, och var uppspelt och exalterad inför att besöka en så underbart gullig plats. Hon älskar katter, påpekade hon. Jag försökte förklara för henne att Cat Street egentligen inte har något med djuret att göra, utan är känd för sina exklusiva, trendiga kaféer och klädaffärer, främst second hand-kläder av dyrare märken. Det bet inte. Jag följde dock inte med själv, utan lämnade omvårdnaden av det inom kort brustna hjärtat till de andra i klassen.

Påväg hem från skolan gick jag till lokala snabbköpet för att köpa en flaska Calpis och en sax. Därifrån vill jag dokumentera hur man gör på japanska livsmedelsaffärer, eller åtminstone på vår japanska livsmedelsaffär, med färsk fisk. Man har nämligen ingen delidisk eller dylikt med expertpersonal till kundernas betjäning. Istället har man plastpåsar.

Kunderna får helt enkelt plocka den hela fisk som faller dem i smaken ur baljan, och lägga i plastpåse så som en svensk butikskund gör med ett äpple.

Med den spaningen får detta inlägg vara slut. Imorgon är det dags för mitt tal för denna vecka, och vi fick veta idag att talen ska vara spontana och improviserade. Jag måste därför sluta blogga nu och öva in det manus jag skrivit på ett spontant och improviserat sätt.