When they kick at your front door

Kära läsare. Detta är mitt tredje inlägg, och jag börjar märka att enna period av bloggaktivitet nog kommer att avvika från den norm som etablerats under tidigare bloggande. Det skulle helt enkelt bli för utmattande att förteckna allt som pågår här i och med att jag kommer vara här så länge. Därutöver kommer intressanta saker inte heller inträffa varje dag i och med att jag kommer falla in i en daglig rutin. Jag får väl låta allmäna observationer fylla upp det utrymme som detta dagboksbloggande lämnar efter sig. 

Vi får se. Hur som helst är det inte ett bekymmer jag behöver hantera än så länge. Skolan har ännu inte börjat och jag har varit ledig hela dagen, vilket jag firade med att missa frukosten och istället få låta en äggmacka från 7/11 utgöra dagens viktigaste mål. Detta skedde på väg till tunnelbanan som skulle ta mig och klass- samt bostadskamraterna Edvard, Chris och Jonni till det ökända Akihabara, det område som likt Atlas med himlavalvet på axlarna håller nördkultur världen över vid liv med sina hundratals butiker och varuhus specialiserade på tv-spel, mangaserier, och små plastfigurer av karaktärer från de förra kategorierna. Jag trivs inte särskilt bra i Akihabara, med undantag för en plats: Bass Station Akihabara, en musikaffär som riktar in sig på elbas och elbas allena. Här provspelade jag en bandlös Steinberger spirit. Eventuellt återvänder jag och köper hit den till boendet. Det kliar inte i fingrarna än men det lär göra det om en vecka eller två.

Efter Akihabara åkte jag till en plats där jag känner mig mer bekväm, nämligen Harajuku. Där befann sig nämligen Sofia. Som vissa av bloggens läsare känner till är hon och ett sällskap av före detta klasskamrater till henne, från klassen under min på Tumba Gymnasiums humanistlinje, i Tokyo just nu. De hade just för i eftermiddag splittrats åt tre håll och därmed givit mig chansen att umgås med någon som jag känner, och som jag inte behöver känna mig högfärdigt skrytsam inför. Högfärdigt skrytsam känner jag nämligen ofta inför de som jag bor med i och med att vi än så länge inte känner varandra bra nog för att ha särskilt många samtalsämnen utöver vår omedelbara omgivning, och jag inte har mycket rimliga saker att säga om omgivningen annat än att prata om tidigare erfarenheter av den. Detta känns skrytsamt för att jag är den enda som har sådana erfarenheter att ta upp; de andra har inte varit i Tokyo förut, nollor som de är.

Med Sofia avnjöt jag en alldeles för tidig middag, i en restaurang som serverade god mat men uteslutade spelade coverversioner av något utdaterad popmusik på högtalarna (till exempel Justin Bieber och Katy Perry, men även Gangnam Style). Efter maten inledde vi en promenad som började där i Harajuku och slutade på skivbutiken Tower Records i Shibuya. Där lyckades vi anlända precis i tid för en minikonsert av ett band vars namn jag tyvärr inte minns, men vars musik lät såhär:

Efter denna händelserika dag kom jag hem, med onda fötter och svettig underskjorta, för att se två poliser gå emot boendet med bestämda steg. De tittade menande på mig som för att uppmana mig att släppa in dem, och det gjorde jag, med inte så lite rädsla kring vad för ärende som kan ha fört dem dit. De försvann genast in med föreståndaren runt hörnet i den korridor som leder till duschrummet och jag befarade att någon fått smäll på käft för att han tagit allt varmvatten, eller något i den stilen.

Det som hade hänt var dock att någon i grannskapet ringt polisen för att klaga på att en av de engelska ekonomistudenterna i boendet spelat för hög musik. Det hela verkade lösa sig när en av japanskastudenterna här berättade för ekonomistudenten hur man säger "moushiwake gozaimasen", eller ungefär "det finns ödmjukast ingen ödmjuk ursäkt för det jag gjort".

Därmed slutade min dag, och så också detta inlägg. På återseende, kära läsare.