Rakethund vid kravallstaketet

Kära vänner, idag har varit en dag med blandade resultat, högt och lågt, vemod. Skoldagen började med ett av examinationsmomenten vi har, så här på avslutande veckan inför nästa måndags avslutninsceremoni, närmare bestämt ett prov i uppsatsskriving. Vi fick en lista med tre ämnen att välja mellan, ett tomt papper, och en tidsangränsning, och alla andra hjälpmedel var otillåtna. Det ämnet jag valde var om minnesvärda upplevelser i Japan, och jag skrev min uppsats om den mat jag ätit här (som ni, kära läsare, ju är mycket väl bekanta med, via denna blogg).

Efter uppsatsskrivningen var det lunchtid, vilket för min del innebar takoyaki, förmodligen för sista gången. De har ett erbjudande på Gindaco, den ledande takoyakikedjan, att man får 200 yen rabatt på en åttabitarsportion, så jag beställde såklart två sådana och åt mig lite för mätt, med motiveringen att 400 yen rabatt ju självklart är bättre än 200 yen rabatt. Men, de gav mig ingen majonnäs, så i längden gick jag väl plus minus noll.

Rakethund tar avstånd ifrån krigsbrott

Sista skolveckan är här, kära vänner, och jag har lärt mig min sista grammatiska regel för detta utbyte. Den sedvanliga eftermiddagsföreläsningen var inställd igår, och det enda som kvarstod i kursen som föreläsningen skulle varit del av var uppsatser, som jag redan lämnat in. Det är alltså inte mycket kvar, annat än en presentation och tre prov som utgör lejonparten av mitt betyg, så på sistone har jag som ni vet ägnat lite tid åt att turista och fira att jag snart har klarat mina studier. Igår, till exempel, åt jag, tillsammans med den svensk som inte är petig samt hongkongesen, tonkatsu på en förnäm restaurang belägen en femton minuters promenad ifrån skolan. I och med att föreläsningen vi skulle haft som sagt var inställd, gjorde det inget att det tog tid att gå dit, inte ens att vi fick köa i en halvtimme, och det var en upplevelse att få äta där. Jag beställde in två friterade ostron vid sidan av min tonkatsu, och det må jag säga att de kunde sin panering, på det där stället.

Smörjandet av en cool killes krås

Det är helg, kära vänner, och jag har inte lång tid på mig att säga det. Klockan är snart åtta på söndagkvällen, men jag har ägnat all min lediga tid under dagarna som gått sedan det förra inlägget publicerades åt att desperat försöka se till att min sista tid här blir fruktsam. Detta kan ju även beskrivas som att jag ägnat min tid åt att samla material för bloggen, så ni har väl ingen anledning att sörja att det råkat bli en bloggfri helg fram till nu.

Tacksamhet för arbetare-dagen

Kära läsare, något ligger lurt till. Mitt förra inlägg har hittills 184 visningar, vilket är ungefär fem gånger det normala. Det gör mig lite nojig att ett inlägg där jag belyser mina kamraters inkompetens blir det överlägset mest lästa, men vi får helt enkelt hoppas att det inte spridits bland mina kamrater bakom min rygg, och jag intagit en Judas-position. Å andra sidan är det väl tur att det händer nu om någonsin, eftersom att det bara är lite mer än två veckor innan jag åker hem.

Frågestund har guld i mun

Det råkade gå ett tag mellan inläggen igen, men nu är jag här, kära vänner. Som tur är är det inte sjukdom som är boven i dramat den här gången. Jag har varit frisk de senaste dagarna, och firade det till att börja med med att träffa Alex för första gången sedan förkylningens kalla klor fattade sitt stela grepp om min arma kropp. Det bar av till Ebisu, där jag träffade Alex och två vänner till henne, som ledde oss till en mysig liten bar i en källarlokal, så modern och internationell att de inte ens serverade umeshu. På vägen dit pratade jag ju självfallet mest med Alex, men lärde även känna hennes vänner lite grann. Denna process försvårades av att en av dem insisterade på att prata engelska med mig, något som i sig är förståeligt i och med att min japanska är undermålig i jämförelse med Alex - men tyvärr var hans uttal inte alltid i nivå med hans självförtroende, så jag hade stundom svårt att förstå vad han ville säga. I slutändan lyckades vi dock komma överens ändå, och vi hade väldigt trevligt. En annan intressant sak som sades under kvällen var en fråga, ställd av den andra parten i paret, om huruvida det finns trafikljus i Sverige.

Ovansagda är alltså vad som försiggick under lördagen. Söndag blev en mer blygsam dag, under vilken skolarbete stod i fokus, närmare bestämt en uppsats om Hakones historia och en annan om gaisensha - skåpbilar som kör runt på Japans gator och torg och spelar högerextrem propaganda om det Japanska kejsardömet i stora högtalare. Inga intressanta måltider åt jag heller, varför jag raskt fortsätter till att berätta om måndagen, det vill säga gårdagen.

Kabuki

Som ni kanske vet, kära läsare, är det tidigare nämnda förbudet mot frukttransport bara ett i raden av förbud som präglar livet i Japan. Ett av de vanligast förekommande förbuden är emot fotografering, och detta förbud gäller även på kabukiteatern i Ginza.

Ja, mina vänner, jag var och såg kabuki igår, den sista utflykt med klassen i trilogin som utöver detta utgjorts av resorna till Hakone och till katastrofberedskapscentret. Det var ett värdigt klimax, en invecklad utflykt som började redan klockan ett på eftermiddagen. 

Bulletin ifrån tillfrisknandet

Kära vänner, från och med detta inlägg låter jag mig friskförklaras. Inte för att symptomen försvunnit helt och hållet - jag är fortfarande lite snuvig - men för att jag härmed slutar bära mask. Det och att jag helt enkelt har slut på saker att döpa dessa inlägg till (bevis på vilket ni ser ovan). Antalet begrepp som tangerar till "sjukbädd" är inte lamslående, och av synonymer till "rapport" finns faktiskt inte heller ett obegränsat utbud. 

Något som inte heller är obegränsat är antalet timmar om natten, och jag har vaknat väldigt trött de senaste två dagarna. När jag staplade in i matsalen igår så lyftes dock genast mitt humör av att frukosten som serverades var udon-nudlar. Till dessa serverades mandariner, och hängivna läsare minns när sådana serverades förra gången, och han framför mig i kön blev skrämd till att ta en. Den här gången tog jag till en början ingen mandarin; måhända en risk, men jag kom undan med att göra så. Efter att jag ätit färdigt, och skulle skölja av min disk, så tog jag dock en, och lade den i fickan med tanken att jag skulle äta den till mellanmål i skolan. Detta gillades inte. "Så där får du inte göra!" ropade mattanten, och jag antog först att hon trodde att jag försökte stjäla en extra mandarin, innan hon fortsatte: "du lade en mandarin i fickan. Det är förbjudet. Ni får inte ta med dem utanför matsalen! Ni måste äta här inne!". Medan hon pratade inkluderade hon amerikanen bredvid mig i sitt gestikulerande, så att han också fick lägga tillbaka sin mandarin, i hans fall en som han tog enligt protokoll, det vill säga samtidigt som han tog sin frukostbricka. Det hela var en märklig situation, och en helt oförståelig regel. Ifall jag hade lagt en skål misosoppa i fickan hade jag förstått, men att inte låta frukt hamna utanför matsalens väggar känns pedantiskt.

Som tur var blev jag inte så arg att jag blossade upp i feber igen. Därmed svimmade jag inte ens lite grann på tåget, och tog mig till skolan i god tid, lagom för att få i uppgift att skriva en uppsats om svensk populärkultur. Den ligger nu fullbordad framför mig, och jag firar med att blogga innan jag går ner för att äta middag. Kvällens middag är nämligen den jag ser minst fram emot denna vecka; "Chiizu in biggu hambaagu", eller "ost i stor pannbiff".

Bud ifrån bättringsvägen

God kväll, kära läsare, önskar en som är både mätt och belåten på karaage. Vi har trätt in i en period av osedvanligt bra meny här på boendet, och det säger jag trots att jag tycker att maten vanligtvis är god. Förra veckan serverades vi bland annat udon-nudlar, negitorodon (det vill säga rå tonfiskfärs över ris) och tonkatsu (det vill säga panerad fläskfilé), och efter gårdagens miso-makrill och dagens friterade kyckling har vi bland annat fläskcurry och tempura att se fram emot denna vecka.

Min positiva inställning till maten är dock till stor del obefintlig bland kamraterna här omkring. De lite mer frispråkiga engelsmännen beskriver maten som vidrig, oätlig och cancerframkallande, med ett förhållningssätt som får en att undra varför de tagit sig hela vägen till Japan. Tysken, finnen och den andra svensken, däremot, håller sådana åsikter för det mesta för sig själva, och visar helt enkelt sitt missnöje genom att äta på annan ort än här på boendet. Oftast går de till den lokala curryrestaurangen. Med detta i åtanke trodde jag att de skulle bli ekstatiska när jag översatte veckans meny för dem och på så viss tillkännagav att curry nalkades, men de konstaterade genast att de (tack vare ovannämnda ovana) är dödströtta på curry, och därför ska fly boendet imorgon för att äta pizza eller en köttbit med pommes frites. Som man bäddar, mina vänner, får man ligga.

Uppdatering ifrån smittohärden

Det känns som att jag ser ljuset i slutet av tunneln, kära läsare. Idag har jag inte lidit alls lika mycket som jag gjorde igår kväll. Nu har i och för sig inte denna söndag varit lika hektisk som lördagen var, men jag har inte suttit instängd hela dagen heller.

Dagen började med att jag vaknade, klockan nio, av att en bil körde runt i grannskapet och ropade ut genom högtalare att man skulle ge dem sitt elektronikskrot. Gamla TV-apparater, brödrostar och så vidare, bad de uttryckligen om, utan att alls problematisera att de som bor här kanske inte uppskattar att väckas av att någon skriker på en om att man ska ge dem ens TV. Skrotinsamlaren kan väl sova hela måndagen men, för en fattig utbytesstudent börjar kneget igen.

Men å andra sidan var ju inte nio en helt orimlig tid att stiga upp. Jag kunde dessutom konstatera redan då att jag inte var lika illa däran som jag varit tidigare morgnar - jag hostade lite, och fick snyta mig då och då, men hade inga allvarliga men än så.

Rop ifrån sjukdomsavgrunden

Kära vänner, jag vill be om ursäkt för kvaliteten på inläggen här på senaste tiden. Men, kära ni, klandra inte mig, klandra denna helvetiska förkylning. På fredagen, till exempel, åkte jag visserligen till skolan, efter att ha vilat upp mig på torsdagen, men jag fick återigen kliva av tåget efter halva resan för att återhämta mig. Felet ligger i dessa kirurgmasker, kan jag med säkerhet säga. Det är svårt att andas bakom dem. Jag var dock tvungen att fortsätta efter att ha suttit på golvet ett tag, för att i skolan skriva ett litet prov och lämna in min uppsats om låten Rydeen av japanska åttiotalsgruppen YMO, en uppsats som förmodligen kommer att tryckas i ett häfte som sammanställer elevernas verk.

Överlag så är jag helt klart på bättringsvägen. Jag må ha sagt detta i en vecka nu, men jag har också varit på bättringsvägen i en vecka; det är en lång väg, och den i rubriken omnämnda avgrunden, som vägen leder upp ur, är djup. Jag hostar och snörvlar fortfarande, och fick under kvällen idag en lätt huvudvärk, men jag känner mig inte lika svag som jag gjorde förra helgen. Jag har till och med lämnat boendet lite grann idag, något sånär frivilligt.

Hälsningar ifrån förkylningsträsket

Kära läsare. Idag markerar fjärde dagen jag är hemma ifrån skolan. Förhoppningsvis blir det också sista. Efter måndagens eskapader ägnade jag, enligt er inrådan, tisdagen åt att vila. Jag skulle gjort detsamma dagen efter, det vill säga igår, men det råkade vara så att igår var datumet för min presentation om japansk politik. Jag kämpade mig därför iväg till skolan, utan några incidenter av något slag på vägen. Jag börjar tröttna på lukten av dessa kirurgmasker, men förutom det så är jag helt klart på bättringsvägen.

Men, jag stannade hemma idag. Detta tror jag gjorde läraren upprörd, i synnerhet med tanke på att hon träffade mig i korridoren igår. För att få hämnd svarade hon på mitt mejl där jag hälsade att jag skulle stanna hemma och vara sjuk med att rätta det (jag borde tydligen inte ha skrivit att jag stannar hemma, utan att jag ödmjukt tar emot tillåtelsen att stanna hemma).

I och med att jag hållt mig inomhus så mycket på senaste tiden har jag tyvärr inte så mycket att blogga om. Min granne är tillbaka från Korea, vilket jag märkte i tisdags på att han satt och spelade gitarr igen. Jag fick även höra att min svenska klasskamrat har besökt en lokal pizzeria ett par gånger. Vid första besöket frågade han om rekommendationer, och fick en specialare med fyra sorters ost rekommenderad till sig, vartefter han beställde en margherita, ett val som han tydligen hållit sig till under alla följande besök.

Men, som sagt, jag har tyvärr inte så mycket att blogga om. Jag lovar att ha mer intressanta saker att berätta nästa vecka.

Tankar ifrån feberdimman

Long time no see, kära läsare. Jag kan tänka mig att ett visst missnöje har grott på sina håll i läsarkretsen, under mitt uppehåll här ifrån bloggen. Jag hoppas att det är en förmildrande omständighet att det är på grund av sjukdom som jag varit inaktiv. Dels, måhända, för att jag inte varit i skick för att sitta och blogga, men jag skulle säga att det huvudsakligen är för att väldigt lite intressant hände under de tre dagar som passerat, och deetta på grund av mitt tillstånd. Det är många utbytesstudenter här som har blivit sjuka sedan vi kom hit, och det tillskrivs immunsystemets ovana vid det japanska klimatet. Jag hade väl trott att jag skulle vara skonad från sådant efter mina resor hit, men det är väl sant som det sägs, att den japanska kulturen är särskilt svår för utlänningar att integreras i.

Mitt sista stretande ovanför ytan innan jag försvann ner under det gråa, kalla hav som är denna förkylning var att ta avsked av delegatet i torsdags. Vi utgick ifrån deras lägenhet, där jag dök upp med en kirurgmask på mig, och eskorterade gruppen till en restaurang som erbjöd den mat de valt för sin sista måltid, nämligen sukiyaki. Denna rätt översätts vanligen till "hot pot", och består av en gryta med buljong som står mitt på bordet och brickor lastade med ingredienser som matgästerna efter eget behag får koka i buljongen, vartefter man doppar maten i rått, vispat ägg och sedan äter det. Ett socialt sätt att äta mat, och således lämpligt för en sista middag tillsammans, inte sant?

Rapport ifrån sjukbädden

Hälsningar, kära läsare, ifrån sjuksängen (eller snarare ifrån skrivbordet nån meter ifrån sjuksängen). En förkylning har drabbat mig. Denna vecka, då delegatet spenderar sina sista dagar i Tokyo, och jag har ett födelsedagsfirande inplanerat på lördagseftermiddagen, passar farsoten på att slå. Men, å andra sidan så finns det väl ingen bra timing för att bli sjuk.

Med detta inte sagt att jag inte fått något gjort sedan ni hörde ifrån mig sist. Idag markerar visserligen dag två av frånvaro ifrån skolan, men dagen innan det, Halloween, var jag fortfarande lyckligt ovetande. Anledningen att jag påpekar att det var Halloween är att ett antal utbytesstudenter firade med att klä ut sig, och åka till Shibuya på kvällen för att där delta i den enorma tillställning som utspelar sig på gatan där, detta datum varje år. Men, klasskamraterna i fråga hade inte bara på sig sina dräkter på kvällen, utan tog sig till skolan i dem, utklädda till skelett eller banan eller super mario eller annat läskigt.

För min del fanns det dock ingen tid för sådant trams. Efter att skolan slutat åkte jag nämligen direkt till Harajuku, och möte upp med delegatet. Första anhalten där var en rullbandssushirestaurang. Detta hör ju till de omisskänneligt japanska upplevelserna, varför det är lite konstigt att de är så svåra att hitta, åtminstone om man vill ha en med engelskspråkig meny. Men, uppdraget lyckades ju bevisligen, och vi fortsatte därifrån till Meiji Jingu. Detta är en helgedom, belägen inuti Yoyogi-parken, ägnat åt kejsar Meiji, som regerade under slutet av 1800-talet.