Rop ifrån sjukdomsavgrunden

Kära vänner, jag vill be om ursäkt för kvaliteten på inläggen här på senaste tiden. Men, kära ni, klandra inte mig, klandra denna helvetiska förkylning. På fredagen, till exempel, åkte jag visserligen till skolan, efter att ha vilat upp mig på torsdagen, men jag fick återigen kliva av tåget efter halva resan för att återhämta mig. Felet ligger i dessa kirurgmasker, kan jag med säkerhet säga. Det är svårt att andas bakom dem. Jag var dock tvungen att fortsätta efter att ha suttit på golvet ett tag, för att i skolan skriva ett litet prov och lämna in min uppsats om låten Rydeen av japanska åttiotalsgruppen YMO, en uppsats som förmodligen kommer att tryckas i ett häfte som sammanställer elevernas verk.

Överlag så är jag helt klart på bättringsvägen. Jag må ha sagt detta i en vecka nu, men jag har också varit på bättringsvägen i en vecka; det är en lång väg, och den i rubriken omnämnda avgrunden, som vägen leder upp ur, är djup. Jag hostar och snörvlar fortfarande, och fick under kvällen idag en lätt huvudvärk, men jag känner mig inte lika svag som jag gjorde förra helgen. Jag har till och med lämnat boendet lite grann idag, något sånär frivilligt.



Dagen började med att en finsk, en tysk och en bellman drog med mig ut för att äta lunch. Jag antog att vi skulle till curryrestaurangen som de tre är stamkunder på, och som jag besökt ett par gånger för att äta spenatcurry, men så var icke fallet, utan de tog mig till den pizzeria som tidigare blivit känd för att bellmanen i sällskapet, det vill säga min svenska klasskamrat, ätit margherita där. Detta var faktiskt en pizzeria av hög kvalitet, med ordentlig vedugn. De spelade även väldigt bra musik, eller så spelade en radiostation som i sin tur spelade bra musik, med en låtlista som gick från Tabun kaze av Sakanaction, till Walk on the wild side av Lou Reed, till Redbone av Childish Gambino.

 Klickarna med pesto på min pescatore-pizza gör sig dock inte särskilt bra på bild,
men jag kan intyga att de inte var snusfärgade i verkligheten.

Efter detta återvände vi hem till boendet. På vägen passerade vi någon form av medicinsk klinik som skyltade med denna behandling:

Men vi fortsatte som sagt hem, ingen av oss våghalsig nog för att prova på detta ingrepp, och jag fortsatte med läxorna som jag påbörjat innan jag blev utsläpad, samt satte igång en maskin tvätt. Jag gjorde även lite research inför min hemresa. Jag har ju två problem angåendena denna, båda högst självförvållade; jag ska dels hitta ett sätt att få hem min elbas, och dels ha någonstans att bo under tre dagar mellan det att mitt kontrakt här löper ut och att mitt flyg hem går. För det förra har jag dels läst på på flygbolagets hemsida, dels läst diverse musikerforum. Det verkar finnas ett oräkneligt antal musiker som fått ta med sig instrument av samma modell som mitt utan problem, men det verkar gå emot flygbolagets regler. Jag tänker mig att jag får kontakta Swiss och fråga (gärna deras svenska kontor, då jag tänker mig att de är mer benägna att kringgå regler där än vad man är här i Japan).

Angående mitt andra problem, så sa föreståndaren på boendet att det är okej för honom om jag stannar här tre extra nätter, men jag måste kolla med skolan först. Detta låter som en undanflykt, tycker jag, men jag tänker mig att jag kan vinkla frågan till skolan på så sätt att jag säger "jag frågade föreståndaren på boendet om att få stanna tre dagar och han sa att det var okej, kan ni gå med på det?".

För övrigt var jag, när jag stannade och pratade med föreståndaren, påväg till matsalen för att mikra en fattig riddare jag skulle äta till mellis. Mikrovågsugnen är i princip det enda kökredskap vi har tillgång till, och matsalen den är belägen i är samma som vi äter våra regelbundna måltider i. I och med att det normalt sett är fullt av både personal och inneboende där, så har det hittills varit svårt för mig att dela med mig av den spännande inredningen där, men nu presenterades jag alltså äntligen med ett gyllene tillfälle att dokumentera denna.

Först och främst har vi detta budskap, som är lite svårtolkat men som ändå i stort ger intrycket av att man på ett eller annat sätt blir avfärdad av en katt.

För att lindra det lite dryga intryck som den texten (som för övrigt förekommer i tre olika affischer) ger, så har man lite mer positiva budskap på dessa två:

Slutligen en värdeneutral, men lite mer informativ, skylt, som helt enkelt visar att man inte får använda en viss papperskorg:

Men, allt detta är ett sidospår. Jag har faktiskt gjort någonting idag, vilket är första gången på länge. Förra helgen fyllde en av volontärerna år, och nästa vecka fyller min hongkongesiska klasskamrat år. För volontären hölls ett mindre firande förra veckan som jag på grund av sjukdom missade, men ikväll samlades ett gäng för att fira båda dessa bemärkelsedagarna, och jag kände mig närmast förpliktigad att följa med. Första anhalten för detta firande var Tokyo Tower.

Uppmärksamma läsare vet om att detta är andra gången jag besöker detta torn inom ett kort tidsspann, men denna gång var det åtminstone kväll, så jag fick se Tokyo i mörker. Något annat som gjorde att upplevelsen skiljde sig ifrån sist var att vi inte tog hissen ner denna gången. Vi tog den utvändiga trappan.

Bild beskuren i enlighet med PUL.

Efter att ha klättrat ner ifrån tornet åkte vi vidare till Ebisu, ett lite lyxigt område som satsat ganska rejält på juldekorationer, såhär i november. En av volontärerna hade särskilt intresse för att se julgranen i lobbyn på lyxhotellet The Westin, en gran som varje år tydligen är av enorma proportioner. Vi kämpade oss därför genom vind och kyla, och igenom en julmarknad som fick tysken i sällskapet att längta hem, och fick den svans på tre-fyra personer som sedan vi kom till tornet klagat på att de ville ta sig nånstans där mat och dryck serveras att klaga ännu högre. Till slut kom vi fram, och volontären som lett oss dit sprang entusiastiskt in och började ta bilder. Vi följde efter honom, och möttes av en gran som visserligen var vackert dekorerad, men inte var högre än tre meter.

Efter det fick ovannämnda svans till slut som de ville, och gruppen fortsatte till Shibuya för mat och för dryck. Jag kände dock hur förkylningen spökade, och var dessutom rejält trött på lukten av kirurgmask, så jag åkte hem till boendet och åt ensam middag under kattaffischen. Med en månad kvar av min tid här, känns det ganska stressigt att hämmas från att roa mig av ett virus. Men snart är jag frisk, intalar jag mig själv. Snart är jag frisk.