Tankar ifrån feberdimman

Long time no see, kära läsare. Jag kan tänka mig att ett visst missnöje har grott på sina håll i läsarkretsen, under mitt uppehåll här ifrån bloggen. Jag hoppas att det är en förmildrande omständighet att det är på grund av sjukdom som jag varit inaktiv. Dels, måhända, för att jag inte varit i skick för att sitta och blogga, men jag skulle säga att det huvudsakligen är för att väldigt lite intressant hände under de tre dagar som passerat, och deetta på grund av mitt tillstånd. Det är många utbytesstudenter här som har blivit sjuka sedan vi kom hit, och det tillskrivs immunsystemets ovana vid det japanska klimatet. Jag hade väl trott att jag skulle vara skonad från sådant efter mina resor hit, men det är väl sant som det sägs, att den japanska kulturen är särskilt svår för utlänningar att integreras i.

Mitt sista stretande ovanför ytan innan jag försvann ner under det gråa, kalla hav som är denna förkylning var att ta avsked av delegatet i torsdags. Vi utgick ifrån deras lägenhet, där jag dök upp med en kirurgmask på mig, och eskorterade gruppen till en restaurang som erbjöd den mat de valt för sin sista måltid, nämligen sukiyaki. Denna rätt översätts vanligen till "hot pot", och består av en gryta med buljong som står mitt på bordet och brickor lastade med ingredienser som matgästerna efter eget behag får koka i buljongen, vartefter man doppar maten i rått, vispat ägg och sedan äter det. Ett socialt sätt att äta mat, och således lämpligt för en sista middag tillsammans, inte sant?

Felicia valde dock, i egenskap av utlänning, att kringgå det traditionella formatet lite, och doppade inte sin mat i ägg. Istället knäckte hon ägget ner i buljongen, och pocherade det. Nedan är hennes recension av det pocherade ägget:

Efter middagen gick vi tillbaka till lägenheten, via 7/11 för att köpa glass. Felicia var dock även där normbrytare och valde att inte köpa någon, eftersom att hon enligt egen utsago inte litade på japansk glass efter att hon köpt en som haft totalt intetsägande smak. Hon visade vilken sort det var hon köpt, och på etiketten stod det mycket riktigt "GLASS med MJÖLKSMAK!". Men i slutändan hittade vi alla något att hålla oss underhållna med under kvällen, och som om det inte vore nog så tog mamma när vi kom till lägenheten fram påse efter påse med överblivet godis och snacks från veckan som passerat, och skänkte till mig. Däremot glömde vi bort att äta stinkfisk.

Dagarna som följde ovanstående flyter ihop i mitt minne. Jag kan lyfta fram ögonblick ifrån dem, men inte mycket mer än så. Jag tror det var på fredagen som jag fick reda på att det gäng engelsmän, som i förra inlägget spelade gitarr medan jag försökte sova, spontant har rest till Korea. Där ska de vara till på onsdag eller torsdag denna vecka, tydligen, vilket ju innebär frånvaro ifrån skolan - men detta är ju samma gäng som tidigare fått polisen efter sig, vilket ju är talande om vad för leverne de för. Men, om man inte hålls vaken av stökiga typer från Nottingham, så hålls man vaken av sina egna bihålor. Sånt är livet.

En som hålls vaken av stökiga typer från Nottingham.

På lördagen var jag trött på att inte göra annat än sitta på rummet och andas med munnen, och bara gå ut när det var för att handla mat på 7/11. Därför gick jag och handlade mat på Lawson, vars färdigmat jag inte hade provat ännu. Till maten köpte jag även ett anpan (bröd med rödbönspasta). Matlådan var, vilket egentligen var förväntat, inte något vidare annorlunda ifrån de på andra närbutiker, men jag märkte när jag kom hem att det fanns ett klistermärke på brödförpackningen. "Du kan få en handduk med Rilakkuma på i present!" stod det, och jag kände mig genast lite lurad. Jag bestämde mig för att gå och köpa bröd på Lawson igen vid nästa måltid, och be att få handduken jag har rätt till. Det skulle dock få dröja ett dygn. På lördagkvällen serverades nämligen middag på boendet, så jag valde bort att gå och betala för mat framför att sitta i matsalen och äta, tillsammans med två kamrater från skolan. På TVn visades ett naturprogram, och medan vi satt och kallpratade, jag med sargad, hes röst, så övergick programmets tema av oklar anledning till pandafödslar, och de visade en sammanställning av videoklipp ifrån sådana. Jag undrar om de som producerar detta program inte vet i vilka sammanhang folk tittar på TV klockan sju på kvällen, för det var inte en känsla av matro som dessa videoklipp ingav.

Jag lyckades dock återhämta mig lagom till lunchen dagen efter (ifrån pandafödslarna, inte förkylningen). Jag bestämde mig för att gå tillbaka till Lawson, och köpte ännu ett bröd. När jag kom till kassan tog jag mod till mig och frågade om erbjudandet. "Ja, det är såna där," sade kassörskan, och pekade på exempelhanddukar som hängde på väggen ovanför brödhyllan. "Skulle jag kunna få en?" frågade jag. "Nej,"  svarade kassörskan korthugget. Vid närmare anblick på exempelhanddukarna framgick det att man behövde samla 40 klistermärken för att få en handduk, under den månad som erbjudandet gäller. Det innebär över ett fikabröd om dagen, men även 40 betalningar på ungefär 120 yen styck. Visst var det en fin handduk om man skulle få den gratis, men jag vet inte om det hade varit värt att betala 5000 yen för den.

Uppgiven gick jag hem, och åt matlådan jag köpt. ett slags omelettbaserad rätt som var mycket godare än den såg ut, men som ju också inte alls såg god ut.

På söndagkvällen började jag fila på en presentation. Vi ska presentera en jämförelse av hur valfritt ämne ter sig i Japan och i vårt respektive hemland. I mitt fall handlar det om livemusik i Japan och Sverige, och en powerpoint om detta var belagd med en deadline klockan 16 idag. Fram tills detta klockslag har vi dock haft lektioner, så jag var tvungen att göra klart presentationen på söndagkvällen. En powerpoint tar ju inte lång tid att slänga ihop, tänkte jag. Klockan kvart i två på natten var den färdig och jag kunde gå och lägga mig. Inte heller var jag frisk än, men jag hade ingen vidare lust att missa en skoldag till.

Jag vaknade imorse, inte särskilt utvilad, och tyckte redigt synd om mig själv för att jag valt att åka till skolan trots att jag är sjuk. Jag tog ovanligt lång tid på mig att släpa mig ner till matsalen, släpa på mig kläderna och släpa tandborsten över tänderna, innan jag släpade mig ut genom dörren och iväg till tåget. Senare än vanligt som jag var, trodde jag att tåget skulle vara lite glesare packat än vanligt. Någon skillnad var dock knappast märkbar, och jag bet ihop bakom masken och stod där i sylten i ungefär en halvtimme. Vid stationen innan min klarade jag inte av mer. Det började svartna för ögonen, och jag klev av tåget i förtid, av rädsla för att svimma. Nu låter ju detta väldigt dramatiskt, som att jag är allvarligt sjuk, men om ni åkt ett japanskt tåg i rusningstrafik förstår ni att detta inte är fallet; omständigheterna är sådana att jag är förvånad att folk inte svimmar på tågen dagligen. Eller, det kanske de gör. I och med hur tätt man står skulle en avsvimmad kropp inte ha någonstans att ta vägen annat än att stå kvar.

Jag klev hur som helst på nästnästa tåg och tog mig till och med till skolan i tid. I klassrummet diskuterades deadlines för veckan, och den tidigare omskrivna tyska klasskamraten blev mycket upprörd för att vår powerpoint skulle in idag. Detta hade hon minsann ingen aning om, hävdade hon med självförtroende, utan en tanke på att det konstaterandet inte avslöjade särskilt mycket om något annat än hennes egna hörförståelse. Men jag börjar misstänka att många av mina klasskamrater bara låtsas förstå vad som pågår i klassrummet, med undantag för mig och min bänkgranne från Hong Kong. När jag frågade svensken i klassen vad för grammatik de gått igenom under dagarna jag var borta svarade han "jag vet inte", och det har även uppdagats att israelen efter två månader ännu inte vet vad någon av våra lärare heter.

Men, skriverier som det ovan tangerar till baktal till en grad som jag tycker är obekväm, så jag går raskt vidare till att beskriva mer oförargliga saker. Till lunch åt jag koreanskt. Det stod en yatai, vilket i princip vill säga en foodtruck, i närheten av skolan idag, och den sålde just detta kök. Jag köpte en bulgogi på fläskkött och kunde dessutom, medan jag väntade, avnjuta k-pop, via en iPad upptejpad vid beställningsluckan som visade resultatet av en youtubesökning på koreanska popartisten Psy.

För dagens andra lektion gjorde läraren som presenterade mig för 70-talsidolen Yamaguchi Momoe comeback. Denna gång handlade det om japansk anime, men lektionen hade i stort samma upplägg som den förra, med undantag för att vi istället för klipp på musikframträdanden  fick se klipp ifrån animerade serier.

Detta var det sista som skoldagen hade att erbjuda. På tågresan hem fick jag sittplats, och var därför inte ens nära att kollapsa. Jag har dock ännu inte bestämt mig om huruvida jag ska till skolan imorgon. Har ni, kära läsare, någon åsikt i frågan?