Smörjandet av en cool killes krås

Det är helg, kära vänner, och jag har inte lång tid på mig att säga det. Klockan är snart åtta på söndagkvällen, men jag har ägnat all min lediga tid under dagarna som gått sedan det förra inlägget publicerades åt att desperat försöka se till att min sista tid här blir fruktsam. Detta kan ju även beskrivas som att jag ägnat min tid åt att samla material för bloggen, så ni har väl ingen anledning att sörja att det råkat bli en bloggfri helg fram till nu.

Men, med det sagt så har jag ju nu förpliktigat mig till att leverera intressanta betraktelser. Jag kan ju börja med att prata om annandag tacksamhet för arbetare, det vill säga i fredags. Fram till dess, ända sedan den något misslyckade kvällen i julgranens sken i Ebisu, har vi varit ett gäng som haft hemlighetsmakeri för oss, för att hålla alla oönskade element borta inför ett nytt försök på en rolig kväll tillsammans; en andra rond. Kvällen i Ebisu slutade ju med att en svans på ett par personer gick och surade ett par meter bakom resten av oss, så inför nästa gång tänkte vi se till att några sådana typer helt enkelt inte skulle följa med. De tre svenskarna (inklusive mig) och hongkongesen ifrån min klass inledde denna undercåver-operations slutskede efter att fredagslektionen var slut, med att fly till en udon-restaurang i närheten av skolan för att planera, och konstatera att vi skulle till Shibuya klockan halv sex, för att möta volontärerna som styrt upp Ebisu-kvällen där, bredvid Hachiko-statyn.

Udon som åts medan vi konspirerade.

Efter att ha bekräftat kvällens planer smög vi iväg ifrån restaurangen, bortom eventuella vakande blickar, och jag hann hem och göra lite läxor och dricka en vedervärdig "julpepsi" som smakade pez innan det var dags att ge sig av till Shibuya.

Utanför Hachiko-statyn står det alltid en lång kö med turister som vill ta foto med den, en staty av en hund i naturlig storlek (känd för att den är känd, så att säga), så det är ganska svårt att hitta varann där, men vi lyckades, och åkte direkt vidare till Naka-meguro. Där hade en av volontärerna bokat bord på en izakaya, och så fort vi anlände var det uppenbart att detta skulle bli en upplevelse utöver det vanliga och definitivt utöver vad gnällspikarna från senast hade förstått sig på. Det var nämligen en rätt så dyr måltid vi slog oss ner för att inmundiga. Första rätten var en amuse-bouche i form av fisklever, följt av en soppa med friterad tofu, fisk, aubergine och svamp.

Därefter beställde vi in sake, för att ackompanjera rätt nummer tre: ett urval av kvalitetssashimi.

Därefter fick vi in grillad kotunga med wasabi, följt av en japansk omelett med riven daikon.

Nästa rätt vi fick in kanske väcker oro hos läsarkretsen, men Japan är ett land utan problem med salmonella, och kycklingen vi fick tog till vara på detta faktum samtidigt som den var jättegod.

Sista rätten var en soppa, en biffnudelsoppa som avslutade måltiden på ett fint sätt, innan vi lämnade etablissemanget och promenerade ut i fredagkvällen.

Utan bihang som gick och klagade på amatörmässig japanska, var vi fria att muntert skoja, konversera och skratta oss fram på amatörmässig japanska. Vi stannade inte där, och blandade in det svenska språket i det hela; till att börja med med att en av volontärerna fick förklarat för sig hur man kallar den 26-åriga svensken “gubbe” på svenska. Svensken ville därefter som hämnd få volontärerna att kalla mig för “bebis”. Jag ville så klart vara till hjälp i detta demokratiska arbete, och berättade därför hur man säger bebis på svenska: “cool kille”. Detta gick volontärerna med på utan att ifrågasätta över huvud taget, så till en grad att alla försök från de två andra svenskarna att rätta dem till att säga "bebis" möttes med motstånd och en bergfast övertygelse om att det heter just “cool kille,” ett smeknamn som består, så här två dagar senare.

Sammanfattningsvis hade vi väldigt trevligt, och dagen efter började med att planera nästa möte med detta hemliga sällskap. Det är väldans synd att vi inte försökte oss på att roa oss i denna konstellation förrän näst sista helgen av vår tid i Japan, men någon gång till ska vi nog hinna med. Ovannämnda planering skedde dock via mobil telefoni, så inte förrän lunchtid lämnade jag fysiskt boendet, detta för att (till slut) äta lunch på en tidigare nämnd okinawansk restaurang. Jag beställde in en måltid bestående av en champuru, eller champloo, eller okinawansk wok, beroende på vad man vill kalla det; och en skål okinawansk soba, vilka snarare liknar udon-nudlar än soba-nudlar, i en soppa som påminner om ramen. Måhända lite förvirrande, men gott.

Jag fortsatte på samma bana av revansch över tidigare misslyckade utflyktsmål, och reste iväg mot Shinjuku Gyoen för att besöka parken inom öppettiderna. Påväg dit blev jag stoppad av polisen, och ombedd att visa mitt pass, vilket jag insåg låg i min skolväska. Jag stammade fram att jag hade "det här," och visade mitt svenska ID, som jag tror att de inte riktigt förstod vad det var. De lyckades luska reda på att jag bodde på studentboende snarare än hotell, och höjde på ögonbrynen, så jag stammade ihop halvlögnen att jag är här i ett "program för turister som liknar utbytesstudier," något som de gick med på och skickade iväg mig med uppmaningen att vara försiktig. Väl medveten om att det jag har att vara försiktig med i det här landet i första hand är paragrafberidna poliser som dem, tackade jag så mycket, och åkte vidare till parken. Trots det lite obehagliga mötet med lagen lyckades jag i slutändan skaka fram en trevlig lördagsutflykt ur eftermiddagstimmarna. Vid ett tillfälle märkte jag hur kinesiska turister uppenbarligen fotograferade mig, så jag väckte uppenbarligen uppmärksamhet på allehanda håll den dagen, men jag måste ända tycka att kinesernas diskreta smygfotograferande inte var ett allvarligt störningsmoment. De bad i alla fall inte om någon dokumentation.

Så kom lördagkvällen, och jag åkte återigen till Hachikostatyn, för att möta upp med en annan konstellation av volontärer och utbytesstudenter för att besöka en annan izakaya, denna gång tyvärr inte alls lika lyxig. Men de serverade god karaage, så överlag vill jag ändå säga att jag tagit till vara på de här kvällarna väl. Jag försökte ta till vara på söndagen också, och gav mig vid lunchtid ut till Koenji, ett område som jag hade för mig att jag aldrig varit i. Medan jag letade restaurang; hittade en och satte mig för att äta en tonkatsu; och vandrade runt i området runt stationen förblev denna vanföreställning, men jag hittade till slut till områdets huvudgata, "Look Shoutengai", och blev mer och mer övertygad att jag kände igen mig. Till slut klev jag in i en affär som jag genast kände igen att jag varit i när Greta köpt en träningsjacka med figuren Rilakkuma på, och således röjdes alla tvivel om att detta faktiskt var min andra gång i Koenji. Ett helt okej trevligt område, kom jag för övrigt fram till att det var, men inte i nivå med Shimokitazawa. Å andra sidan fanns en mäklare i Koenji som markerade alla otillgängliga lägenheter i skyltfönstret med en lapp där det stod "Förlåt ;_;", så Koenji är uppenbarligen inte utan sin egna charm heller. Efter att ha åkt hem och gjort lite läxor gick jag ut för att äta middag. Jag tänkte göra det på en ramenrestaurang runt hörnet som verkar ha högt anseende, men jag gick förbi där fem minuter efter att de skulle ha öppnat och en kö på tio personer stod framför en stängd restaurang, så jag gick vidare till ett hak jag gått förbi ett par gånger som heter "kinesisk mat-universitetet". Där åt jag den rekommenderade middagsmenyn, som bestod av ett slags wok, en väldigt god soppa, och en skål ris med någon form av inlagd grönsak till vars smak jag inte kan beskriva som något annat än väldigt, väldigt kinesisk - ungefär som hur det luktar inne på en kinesisk livsmedelsbutik. De gjorde ju således skäl för sitt namn, så jag tackade belåtet för maten, varpå kvinnan som tagit min beställning sade att jag ser ut som en rysk konståkare, samt slog mig på armen samtidigt som hon sa att jag var "duktig, duktig, duktig, duktig, duktig, duktig på japanska" efter att jag erkänt att jag inte kunde läsa menyn. Och, det var min sista upplevelse, inte bara idag, utan denna helg. Nu ska jag gå och lägga mig och vila upp mig inför den sista skolveckan. På återseende, kära vänner.