Rakethund tar avstånd ifrån krigsbrott

Sista skolveckan är här, kära vänner, och jag har lärt mig min sista grammatiska regel för detta utbyte. Den sedvanliga eftermiddagsföreläsningen var inställd igår, och det enda som kvarstod i kursen som föreläsningen skulle varit del av var uppsatser, som jag redan lämnat in. Det är alltså inte mycket kvar, annat än en presentation och tre prov som utgör lejonparten av mitt betyg, så på sistone har jag som ni vet ägnat lite tid åt att turista och fira att jag snart har klarat mina studier. Igår, till exempel, åt jag, tillsammans med den svensk som inte är petig samt hongkongesen, tonkatsu på en förnäm restaurang belägen en femton minuters promenad ifrån skolan. I och med att föreläsningen vi skulle haft som sagt var inställd, gjorde det inget att det tog tid att gå dit, inte ens att vi fick köa i en halvtimme, och det var en upplevelse att få äta där. Jag beställde in två friterade ostron vid sidan av min tonkatsu, och det må jag säga att de kunde sin panering, på det där stället.

Idag tisdag fortsatte enligt samma mönster. Vi hade planerat att återförenas i det gäng som åt tillsammans i fredags för att äta middag tillsammans, men ingen hade givit besked, så jag var lite besviken under förmiddagen, fram till att jag och ovannämnda svenska gourmand gick till en oyakodon-restaurang med ännu högre anseende än tonkatsu-ditot. Oyakodon är för övrigt en lustig maträtt. Den bokstavliga översättningen "förälder-och-barn-skål" röjer innehållet: kyckling och ägg. Rätten är närbesläktad med tanindon, "främlingsskål," som görs på fläskkött och ägg. 

Efter den goda lunchen var jag naturligtvis allt annat än missnöjd, men jag kände mig inte alls redo att åka hem och sitta och ruttna på rummet resten av dagen. Jag fattade därför beslutet att turista lite grann, och gick till Yasukuni-helgedomen, tidigare omnämnd på denna blogg på grund av kontroversen kring det faktum att man där hedrar döda krigsbrottslingar. Först och främst vill jag göra tydligt att jag självfallet tar avstånd ifrån krigsbrott, men med det sagt så var detta en väldigt vacker helgedom. Utanför helgedomens huvudområde, där dessa krigsbrottslingar faktsikt helgas, fanns en väldigt vacker japansk trädgård, med höstlöv i eldiga färger som ramade in en damm full med gyllene koifiskar.

Stämningen förstördes dock lite grann av den imperialistiska undertonen i hela området - och jag använder begreppet imperialism högst bokstavligen, för detta är en helgedom som verkligen hyllar den japanska kejsardömet. Utöver helgandet av krigsbrottslingar finns ett stort museum på området ägnat åt att förneka massakern i Nanking, utanför vilket en staty av en kamikazepilot står (som folk dessutom av någon anledning donerat en massa petflaskor till).

Hur muséet själva väljer att beskriva sin verksamhet.

I närheten av själva helgedomsbyggnaden fanns emellertid inget så pass kontroversiellt, förutom eventuellt krigsbrottslingarnas gudomliga själar. Den utställning av ikebana som vi skulle besökt med ikebana-gruppen om det inte vore för påtryckningar ifrån Kina var dock var, och jag kunde passa på att stillsamt betrakta dessa verk. Jag antar att det är för att jag vet hur svårt det är att arrangera blommor, men jag tyckte faktsikt att detta var intressant. Nedan ser ni mina favoritarrangemang.

Efter att jag tittat på alla arrangemang gick jag min väg, förbi de vita duvorna som man något ironiskt tydligen avlar, och ut på trottoaren utanför, mindre kontroversiell mark. Jag betalade ju faktiskt inte ett öre på helgedomen, trots att det fanns ett stånd där som sålde japanska flaggor, så jag kan ju inte sägas ha givit mitt stöd åt helgedomens arbete. Jag vet faktiskt ännu inte vad jag ska tycka om yasukuni. Det japanska armén gjorde i Nanking var hemskt, ja, men de var ju riktigt fina de där koifiskarna.

Efter denna lilla utflykt åkte jag hem, för att öva lite på torsdagens presentation samt ta del av svaret jag fått via email angående mina inlämnade uppsatser. Jag pustade ut lite grann när jag läste detta mejl, samtidigt som jag blev besviken; det var tydligt att läraren i fråga, galna vetenskapsmannen, bara skummat igenom uppsatserna jag kämpat med att skriva. Min uppsats handlade om traditionella japanska instrument, och som kommentar på meningen "Det faktum att trumskinnet på sishan är gjort av ormskinn belyser det faktum att handel med andra asiatiska länder var viktigt i det som på den tiden var kungadömet Ryūkyū" hade han skrivit "det var en intressant spaning om ormskinnet. Som du säkert vet var Okinawa ett eget kungadöme som hette Ryukyu på den tiden."

Men, det fanns inte mycket att göra åt det, tänkte jag, och lutade mig tillbaka för att öva lite presentation, varpå det omedelbart plingade till i min mobiltelefon. "William! Kom till skolan!" stod det. Trots avsaknaden av entusiasm ifrån de övriga i fredagsgänget så hade de till slut lyckats styra upp till att äta middag ändå. Alla var måhända inte med, jag åkte tillbaka mot skolan för att äta grillad kyckling på Torikizoku tillsammans med hongkongesen och en av volontärerna. Jag fick njuta av gott umgänge och därutöver äta mina kycklinghjärtan en gång till - en sista gång, förmodligen, och för det är jag tacksam.

Det blev alltså en lyckad dag idag, åtminstone till upplevelser betraktat. Men nu måste jag verkligen öva presentation. På återseende, kära vänner.