Uppdatering ifrån smittohärden

Det känns som att jag ser ljuset i slutet av tunneln, kära läsare. Idag har jag inte lidit alls lika mycket som jag gjorde igår kväll. Nu har i och för sig inte denna söndag varit lika hektisk som lördagen var, men jag har inte suttit instängd hela dagen heller.

Dagen började med att jag vaknade, klockan nio, av att en bil körde runt i grannskapet och ropade ut genom högtalare att man skulle ge dem sitt elektronikskrot. Gamla TV-apparater, brödrostar och så vidare, bad de uttryckligen om, utan att alls problematisera att de som bor här kanske inte uppskattar att väckas av att någon skriker på en om att man ska ge dem ens TV. Skrotinsamlaren kan väl sova hela måndagen men, för en fattig utbytesstudent börjar kneget igen.

Men å andra sidan var ju inte nio en helt orimlig tid att stiga upp. Jag kunde dessutom konstatera redan då att jag inte var lika illa däran som jag varit tidigare morgnar - jag hostade lite, och fick snyta mig då och då, men hade inga allvarliga men än så.



För att fira detta relativa tillfrisknande åkte jag, efter en händelselös eftermiddag på boendet, till Suidobashi. Detta var lite av en kompromiss, mellan min vilja att ta mig ut någonstans intressant och min rädsla för att överanstränga mig. Det finns alltså inte jättemycket att göra där, men det ligger på samma tunnelbanelinje som mitt boende, så det kändes som ett lagom ambitiöst utflyktsmål för någon i mitt tillstånd. Där fanns Uniqlo, så jag kunde köpa en kofta; ABCMART, det vill säga en skoaffär, så jag kunde kolla på gympadojor; samt Gindaco, där jag kunde köpa takoyaki och äta till middag. Det var andra gången jag äter takoyaki under min tid här (exklusive takoyaki från mataffären), vilket känns som alldeles för sällan. Jag får öka takten under de kommande veckorna.

Min utflykt till Suidobashi råkade sammanfalla med att ett småskaligt pojkband av något slag var där och signerade och poserade på foto med sina fans. Pojkbandet hette Cubers, vilket jag tycker snarare låter som en matteklubb, eller en Rubiks kub-klubb, än ett pojkband. Kanske är det också därför de sitter och signerar CD-skivor utanför en bläckfiskbollrestaurang klockan sex en söndagkväll.

Innan jag tackar för mig så ska jag ta upp en sak som jag glömt att blogga om fram till nu. Det går , på Japans närbutiker och livsmedelsaffärer, att köpa ett slags té, som är ganska sött men i övrigt smakar precis som en vanlig kopp lipton med mjölk. Anledningen att detta är anmärkningsvärt är hur detta té ser ut:

Jag försökte lura delegatet att dricka detta och bli förvånade när de var här på besök. Buset gick dock inte helt utan hake, eftersom att de genast anade oråd när jag räckte över en flaska som jag gjort incognito och uppmanade att ta en klunk.