Tacksamhet för arbetare-dagen

Kära läsare, något ligger lurt till. Mitt förra inlägg har hittills 184 visningar, vilket är ungefär fem gånger det normala. Det gör mig lite nojig att ett inlägg där jag belyser mina kamraters inkompetens blir det överlägset mest lästa, men vi får helt enkelt hoppas att det inte spridits bland mina kamrater bakom min rygg, och jag intagit en Judas-position. Å andra sidan är det väl tur att det händer nu om någonsin, eftersom att det bara är lite mer än två veckor innan jag åker hem.

Igår hölls de sista två av presentationerna inom ramen för uppgiften som jag talade om japansk politik för. Det var min finska och min tyska kamrat som var finalister, och de talade om den japanska "V"-posen som ofta intas på foton, respektive japanska sagomonster.

Demonstration av sagda V, populärt bland japanska skolflickor samt Winston Churchill.

Den av dessa presentationer som väckte störst debatt var den om monstrena, eller yōkai som de heter. Ett av dessa monster är en kvinna vars hals om natten får ett eget liv, och sträcker ut sig för att utforska sin omgivning. Detta presenterades som en plågsam förbannelse för kvinnan som förlorar kontroll över sin egen hals, men en i klassen menade att det snarare är att betrakta som en superkraft. Klasskamraten ifråga var han som i tidigare inlägg blivit ifrågasatt för sin kvinnosyn, och det har kommit till min vetskap på senare tid att han tydligen någon gång uttryckligen sagt att han tycker att kvinnor är underlägsna män (ett påstående som ju om inget annat med sin bredd är högst ovetenskapligt), så det kan tänkas att han inte har mycket till övers för kvinnors fria vilja till att börja med. Men, detta var inte en debatt som togs i klassrummet, för när tysken bläddrade igenom sin presentation i projektorn, påväg till en relevant sida för denna diskussion, passerade han den som han presenterat tanuki i, och finnen kommenterade den: "DÄR har vi en superkraft."

Tyvärr finns det inget rumsrent, artigt sätt att förklara vad dessa figurer har för egenskap som kan beskrivas som superkraft. Tanuki är kända som mårdhundar i Sverige, och är ett högst verkligt djur, men presenteras i japanska folksagor med vissa övernaturliga krafter, som alla härrör från deras ansenliga testiklar.

För att lura människor på pengar så använder sagans tanuki sina testiklar som rekvisita i olika spratt. Framför allt så kan de förvandlas till allehanda saker, till och med butiker fulla med varor eller bärstolar med tillhörande bärare. De avbildas i konst, på tempel och som statyer som placeras utanför butiker, och omnämns till och med i en barnvisa, som jag presenterar här på japanska, så ni får söka upp översättningen själv om ni känner er manade.

たんたん狸の金玉は、風もないのにぶーらぶら。Tan-tan-tanuki no kintama wa, kaze mo nai noni buurabura.

Humöret i rummet vart genast mer lättsamt när detta ämne belystes igen. När klassens i särklass mest tystlåtna student räckte upp handen och sade "Hej Chris, tack för presentationen. Om du hade gigantiska magiska pungkulor, vad skulle du använda dem till? Tack" så försvann de sista spåren av den tryckta stämning som amerikanen velat piska upp tidigare.

Jag ber om ursäkt för att ha svävat ut i vulgäriteter, mina vänner, men syftet med bloggen är ju att dokumentera vad jag upplever här, och detta var onekligen en upplevelse. Efter skolan igår upplevde jag ytterligare något, då jag åt hiroshima-okonomiyaki för första gången. Detta är en maträtt som liknar en omelett eller en pizza, bestående av stekt ägg, vitkål och, eftersom att den är i Hiroshima-stil, stekta nudlar, samt fläskkött, räkor och annat gott. Detta gick vi i ett litet gäng och åt, istället för spaghettin som serverades på boendet, för att fira att det var kvällen innan en ledig dag.

Idag är det nämligen tacksamhet till arbetare-dagen. Följaktligen hade jag som sagt ledigt ifrån skolan, men tyvärr hade även de som driver den lokala okinawaianska restaurangen ledigt, vilket jag antar att de var tacksamma för men det satte ju käppar i hjulet för min lunchplan. Jag inledde istället dagen med ett återbesök hos Likkys, som jag kom på mig själv med att än en gång tänka på som "Ricky's". Ägaren var positivt överraskad att se mig igen, och uttryckte glädje över att träffa sin Schweiziska kund.

Med lunchen ur vägen hade jag slut på planer för denna lediga dag. Jag började med att återvända till mitt rum för att smälta maten, eftersom att nudelsoppa är en väldigt mättande rätt. När jag väl insett att jag ville besöka parken Shinjuku Gyoen, och samlat kraft länge nog för att ge mig ut, var klockan redan tre. Följaktligen nådde jag parkens grindar strax efter halv fem, vilket råkade vara då parken stängde - parker gör sådant här, nämligen. Jag fick nöja mig med att promenera runt på Shinjukus gator, medan jag såg i mobilen hur mina kamrater på boendet planerade middag på en yakinikurestaurang. Medan jag gick där var jag osäker på om jag ville ansluta mig till dem, och mitt beslut vilade helt på vilket pris kvällen skulle hamna på. De föreslog en "all-you-can-eat"-meny för 3500 yen, med 100 olika sorters kött att välja emellan. Jag kontrade med att föreslå en annan, 1000 yen billigare all-you-can-eat, med 80 matvaror på listan. Den gillades dock inte, för att de ville äta mycket. Jag ville påpeka att skillnaden mellan två menyer som båda går under "all-you-can-eat" ju inte kommer vara mängden man får äta, men det föll för döva öron.

Jag gav upp, jag var ju ändå fortfarande ganska mätt från min ramenlunch, och åkte istället till Suidobashi. Det var ändå på vägen hem, och där finns Uniqlo, varifrån Althea beställt en specifik blus, lila i storlek S. Det är den enda färg hon inte har av en modell som hon samlar på - en samling som jag måste passa på att berömma, för det är ju bra mycket mer proaktivt att samla på stilrena blusar än vad det är att samla på Kalle Anka eller något annat som man ju rimligen aldrig kommer ha någon konkret användning för. Det hela slutade emellertid i tragedi. I butiken var det till att börja med fullt av folk, så det var svårt att ta sig fram, och jag kämpade mig igenom alla butikens hyllor innan jag till sist kom till blushyllan. Där hängde rikligt med vita blusar, massvis med svarta blusar, och två av Altheas önskade lavendelfärg. Båda var i storlek medium.

Nedslagen reste jag hemåt. Klockan hade redan hunnit bli halv åtta, och efter att jag klivit av mitt tåg tog jag en avstickare till en tempurarestaurang. Det var en god måltid, men tyvärr hade min mobil vid det laget slut på batteri, så ni får klara er utan en bild. Jag tycker ändå att jag kämpade så gott jag kunde - arbetade -och det förtjänar jag ju tacksamhet för idag.