Kabuki

Som ni kanske vet, kära läsare, är det tidigare nämnda förbudet mot frukttransport bara ett i raden av förbud som präglar livet i Japan. Ett av de vanligast förekommande förbuden är emot fotografering, och detta förbud gäller även på kabukiteatern i Ginza.

Ja, mina vänner, jag var och såg kabuki igår, den sista utflykt med klassen i trilogin som utöver detta utgjorts av resorna till Hakone och till katastrofberedskapscentret. Det var ett värdigt klimax, en invecklad utflykt som började redan klockan ett på eftermiddagen. 

Utflykten började, efter en förväntansfull Seven eleven-lunch, med att vi samlades vid skolans entré för att åka till lyxiga shoppingområdet Ginza, där kabukiteatern råkar vara belägen. Där var första anhalten en interaktiv utställning med kabukirelaterade föremål, som hette "kabuki ni TOUCH", vilket till en början verkade ironiskt eftersom att de flesta föremålen var försedda med "rör ej"-skyltar. Däremot fanns ganska mycket som inte var försett med "fotografera ej"-skyltar, däribland detta vildsvin, som utlovades vara del av en av föreställningarna vi skulle se.

Därefter fick vi dock kliva in i ett rum, vars väggar, kantade med utställningsföremål, ledde till en kabukiscen i miniatyr. På den fanns flera föremål som vanligen används som rekvisita uppställda. Där fanns hattar, solfjädrar, spjut och, det för mig mest intressanta föremålet, en shamisen, det vill säga ett klassiskt japanskt stränginstrument. Men, besviken blev jag, för instrumentet fick man måhända röra, men inte spela.

Jag hittade annat att roa mig med istället, bland annat skyltningen om den här vackra scenklädseln, som med sin färggrannhet och detaljrikedom tydligen vägde hela 33,5 kilo.

För att illustrera i ett konkret exempel hur mycket 33,5 kilo är erbjöd man bilden nedan, som visar att vikten av denna klädnad är samma som den av trettiotre och en halv enlitersflaskor med vatten; ett lite överflödigt sätt att uttrycka denna fakta, kan man tycka - inte så mycket ett exempel som den grundläggande definitionen av ett kilogram.

Efter att vi sett allt som utställningen hade att visa fick vi två timmars frihet, med uppmaningen att köpa en matlåda, eftersom att vi skulle äta middag under en av kabukiföreställningens pauser. Det gjorde jag, på en affär som specialiserar sig på matlådor man ska äta under kabukiföreställningar, enligt rekommendation ifrån läraren. Därefter promenerade vi runt i Ginza, på jakt efter en ätpinneaffär som en i gruppen sett på en karta och tyckt verkade intressant. Det är en underlig stadsdel, Ginza. Den är väldigt västerländsk i sin atmosfär, så till en grad att man kan ursäktas för att missta sig för att vara i New York (detta även enligt de av mina klasskamrater som faktiskt varit i New York). Stadsdelens mest välkända landmärke är byggnaden nedan, som ju i och för sig inte är ful, men som inte framstår som särskilt japansk. Följaktligen tycker jag inte att Ginza är ett så väldans spännande område att vara i.

En annan nackdel med Ginza är att allting är väldigt dyrt. När vi väl hittade vår ätpinneaffär så upptäckte vi att de kostade ungefär 10 000 yen per par, så vi vandrade sakteligen därifrån, mot samlingsplatsen utanför kabukiteatern. På vägen spanade vi efter dryckesautomater så att en i sällskapet skulle kunna köpa en coca cola, men sådana var de tydligen för fina för i Ginza.

Nåväl. Vi kom till teatern i tid, och fick biljetter utdelade till oss utanför huvudentrén. Tiden slog för att ta våra platser, och klockan fem över fyra klev vi in för att se en kabukiföreställning i tre delar.

Det blev från första början tydligt att vi stod inför en lite annorlunda upplevelse. Våra platser var allra längst bak och längst upp i teatern, på ett avstånd som krävde operakikare för att urskilja detaljer, med väldigt trånga säten uppenbarligen utformade för en medellängd som var aktuell för hundra år sedan snarare än för idag, och i synnerhet för oss utlänningar var detta ett problem. Men runt balkongerna hängde japanska papperslyktor, och över scenen hängde gigantiska draperier med otroligt vackra motiv, som skulle göra reklam för olika företag. Den på bilden, till exempel, är reklam för té. Såklart.

När vi hittat våra platser delade vår lärare ut förhyrda apparater, små ipadliknande skärmar som skulle visa undertexter till replikerna som enligt kabukitradition läses på 1700-talsjapanska. Medan vi väntade på att pjäsen skulle börja utforskade jag alternativen som denna apparat erbjöd, och kom fram till att jag hade ett par valmöjligheter; "instruktioner," "demonstration," "säkerhetsanvisningar," "sätt igång en fem minuter lång reklamfilm för lyxklockor" eller "byt språk".

Så vart det dags för föreställningen att starta, och det var vid detta skede som fotoförbudet trädde i kraft. Följaktligen får ni bara ta mitt ord för hur ridån drogs undan och visade ett vägsskäl i en skogsdunge en regnig natt, i vilket en ensam jägare mötte en vandrare med en papperslykta. Det vi såg var akt fem ur Chusingura, den klassiska berättelsen om 47 samuraier som hämnas sin herres död. Detta är en lång svit, och det är tydligen normen att isolera akter ur den på det här viset, men det gjorde onekligen att det var lite svårt att komma in i pjäsen. Förenklat så handlade det vi såg hur som helst om en av dessa 47 samuraier, Kanpei, som lever som en fattig jägare hos sin hustrus föräldrar. Kanpeis svärfar blir mördad av en skurk en natt, och Kanpei råkar, när han jagar vildsvin, skjuta skurken. Mörkret gör att han inte förstår mer än att han skjutit en person. Morgonen efter påträffas svärfadern, och Kanpei, konfronterad av två andra av de 47, förstår det som att den han skjöt var sin egen svärfar. Han begår seppuku, det vill säga rituellt självmord. Innan han dör hinner man dock reda ut vad som faktiskt hände, och Kanpei får behålla sin heder; med blodet från såret han åsamkat sig själv som sigill skriver han upp sig på listan över samuraier som konspirerar att hämnas sin herre.

Efter det lyckliga slutet var det paus, närmare bestämt middagspaus. Jag tog fram min matlåda, bestående av risbollar med friterade räkor.

De begriper kall mat, japanerna, och trots att jag hade haft denna matlåda i en plastpåse i tre timmar var den jättegod. Det enda som saknades var dryck, och då var det väl tur att jag vunnit just det på 7/11 när jag handlade min lunch? De har ett lotteri på 7/11 som går ut på att man om man handlat över ett visst värde får dra en lott, som ifall den är en vinstlott motsvarar en vara i butiken av lågt värde, ofta något som kan komplettera den matlåda man förmodas ha köpt, som till exempel en chokladkaka eller en burk sprite. Men i mitt fall var det en liter äppeljuice, som jag hade i ryggsäcken under resten av dagen för att dricka till min matlåda på teatern. Eller, jag säger äppeljuice, men produkten hette egentligen "äppelvatten", antagligen för att den inte fick kallas juice då den innehöll totalt en procent fruktjuice. Detta gör ju hur man valt att marknadsföra produkten, att skriva i stor skrift att den är ifrån äppelodlingsprefekturen Aomori, lite förbryllande, men den smakade som väntat mer eller mindre som äppeljuice, fast lite vattnigare.

Men, jag hann inte ens dricka upp min juice innan föreställningen satte igång igen, med berättelsen Ninokuchimura, om en man som är på flykt ifrån lagen tillsammans med sin hustru, efter att han stulit pengar för att köpa henne fri från ett téhus. Mannen träffar sin far när han söker härbärge i sin hemby. Även denna pjäs innehöll mycket lidande. Den slutade med att sonen och hans hustru flydde ut bland bambun och iväg, medan fadern låg och grät i snön, båda parterna medvetna om att flyktingarna förr eller senare skulle tillfångatas och avrättas. En intressant detalj från denna pjäs var att han som spelade hustrun (för alla roller i kabuki spelas av män) var 85 år gammal.

Efter ännu en paus var klockan 19:41, den underligt specifika starttiden för den sista pjäsen, om ledaren för de tidigare omnämnda 47 samuraierna, Ōishi Yoshios, sista dag i livet innan han och resten av de herrelösa samuraierna begår seppuku. 21:01 var pjäsen, och således även utflykten, slut.

Sammanfattningsvis så var det mycket lidande i pjäserna, med sammanlagt 48 antydda eller explicita självmord, och mången tår fälld. När lidandet inte var tydligt nog så annoterades det på våra skärmar, tillexempel i slutet av mittenpjäsen, där det stod något i stil med "de kommer undan nu, men självfallet kommer de senare tillfångatas och avrättas för sitt brott" medan fadern låg och hulkade i en snödriva. Replikernas framförande spädde på detta, med ett otroligt känslosamt, gråtande sätt att skrika som standardröstläge. Under alla tre föreställningar ropade publiken på ett liknande sätt ut skådespelarnas artistnamn vid de tillfällen som skådespelaren ifråga utmärkte sig, tydligen en tradition i kabukisammanhang. Något jag gärna hade sett hade varit scener med krigare och demoner, för att få se de fantastiska dräkter som dessa bär, och det röda smink som är kabukins främsta kännetecken (även om jag hade behövt tillämpa kikaren för att kunna urskilja detta). Men avsaknaden av dessa element gav mig blodad tand mer än något annat, och jag ser gärna mer kabuki i framtiden.

Oavsett vad man tyckte så var föreställningen fyra timmar och 31 minuter lång, så vi var alla ganska utmattade efteråt, men vi gick till Hub och skålade över en lyckad sista utflykt innan vi åkte skiljda vägar. När jag till slut var på tågperrongen för att åka hem hade alltså någon ytterligare timme passerat sedan teatern tog slut, och jag insåg att det flera timmar sedan mitt senaste toalettbesök. Jag hade inte bara ett glas plommonvin, utan även en hel tetra äppelvatten att göra mig av med. Tur var det väl då att jag befinner mig i ett land där det finns offentliga toaletter som är i rent skick utan att för den sakens skull kräva en på mynt, och det till och med på perrongen på tågstationerna. Och tur var att jag gick dit, så jag kunde ta del av denna skylt som hängde där:

Nu är kanske en nödknapp inget att skoja om, men jag tycker att det hade gått att formulera detta budskap bättre än "When being extreme, please push it"1. Men även med en tydligare formulering hade jag inte tryckt där, för jag klarade mig galant, och kom hem säkert för att avsluta dagen.

Idag har jag inte ägnat mig åt något vidare spännande, annat än att skriva detta inlägg. Jag var i och för sig och åt lunch för ett tag sen, och även om lunch i sig inte är en aktivitet utöver det vanliga så var det första gången som jag besökte en lokal ramenrestaurang jag lade märke till på en promenad för ett tag sen. Jag har antagit att den heter "Ricky's", men under mitt besök idag framgick det av hur man transkriberat det japanska namnet till engelska att det ska vara "Likkys", ett namn som jag inte riktigt förstår mig på. Jag lät detta dock inte hindra mig från att beställa en skål tonkotsuramen, som jag avnjöt vid disken medan ägaren utfrågade mig om Sverige. Han bad mig lära honom säga hej, men jag lyckades inte, för han kunde inte uttala bosktaven J, utan insisterade på att säga "Hell".

Men, som sagt, efter denna lunch har jag inte gjort annat än att blogga, och det kan jag ju inte gärna berätta om, för det förstår ni ju att jag gör av att läsa detta. Däremot kan jag berätta att jag snart bloggat färdigt, och tacka er för att ni läst detta inlägg. På återseende, kära vänner.




1: https://www.youtube.com/watch?v=vCadcBR95oU