Bud ifrån bättringsvägen

God kväll, kära läsare, önskar en som är både mätt och belåten på karaage. Vi har trätt in i en period av osedvanligt bra meny här på boendet, och det säger jag trots att jag tycker att maten vanligtvis är god. Förra veckan serverades vi bland annat udon-nudlar, negitorodon (det vill säga rå tonfiskfärs över ris) och tonkatsu (det vill säga panerad fläskfilé), och efter gårdagens miso-makrill och dagens friterade kyckling har vi bland annat fläskcurry och tempura att se fram emot denna vecka.

Min positiva inställning till maten är dock till stor del obefintlig bland kamraterna här omkring. De lite mer frispråkiga engelsmännen beskriver maten som vidrig, oätlig och cancerframkallande, med ett förhållningssätt som får en att undra varför de tagit sig hela vägen till Japan. Tysken, finnen och den andra svensken, däremot, håller sådana åsikter för det mesta för sig själva, och visar helt enkelt sitt missnöje genom att äta på annan ort än här på boendet. Oftast går de till den lokala curryrestaurangen. Med detta i åtanke trodde jag att de skulle bli ekstatiska när jag översatte veckans meny för dem och på så viss tillkännagav att curry nalkades, men de konstaterade genast att de (tack vare ovannämnda ovana) är dödströtta på curry, och därför ska fly boendet imorgon för att äta pizza eller en köttbit med pommes frites. Som man bäddar, mina vänner, får man ligga.

Om jag är missnöjd så är jag det av andra orsaker. I nuläget har jag min bostadssituation att ta itu med. Jag gjorde som föreståndaren för boendet bad mig, och kontaktade min kontaktperson på universitetet för att fråga om det går att se mellan fingrarna ifall jag vill stanna tre extra nätter här. Men, kontaktpersonen i fråga har uppenbarligen många stretchövningar kvar att utsätta knogarna för innan hon kommer kunna gå med på något sånt, i och med att hon svarade på min förfrågan med den i mitt tycke otroligt passivt-aggressiva formuleringen: "ifall det finns några missförstånd så vill jag påminna om att du måste lämna ditt rum den nionde december. Ska vi säga klockan nio på förmiddagen?"

Nåväl. Jag kommer förmodligen möta min stundande hemlöshet frisk, åtminstone. Jag är ännu lite snuvig, och lite hostig, och lite kirurgmaskig när jag är på offentlig plats, men snart tror jag att alla dessa tre upphör, och om inte de första två så åtminstone den sista, för maskerna är något jag verkligen tröttnat på. Dessutom har jag inte jättemånga masker kvar, och jag vägrar gå och köpa ännu ett paket.

En utstyrsel jag är trött på.

Skoldagen idag hade inte jättemycket att erbjuda vad beträffar bloggbarhet. Om något kan jag berätta om lunchen, som intogs på en kycklingrestaurang som jag besökt och därmed bloggat om en gång förut. Etersom att kycklingrestaurangen är något hundrayensmynt över det normala priset och ligger lite längre bort från skolan än de flesta andra lunchhak så är vi nog de enda utlänningarna som söker sig dit. Följaktligen kände hon som serverar där igen oss, och hälsade glatt när vi kom in. Att vi bemästrat både det japanska språket och de japanska ätpinnarna redan vid förra besöket hindrade dock henne inte från att dela ut skedar till oss att äta våra kycklingfiléer med.

Samtalsämnet på restaurangen var bland annat de utbytesstudenter som inte var där, i synnerhet kverulanterna som deltagit i vår sightseeing i Ebisu i helgen. Efter att jag åkt hem den kvällen hade tydligen sällskapet åkt vidare till en Izakaya, den typ av etablissemang där man beställer in smårätter att dela laget runt. Klagarna hade tydligen vägrat betala för något annat än de rätter som de själva ätit av - ett tillvägagångssätt som ju blir högst opraktiskt när rätterna som ska delas upp uppgår i 100-talet. Dessa klagomål uppfattades som irriterande av de japanska volontärer som var med, så till en grad att volontärerna nu bjudit in en mindre skara utbytesstudenter till en andra kväll på stan nästa vecka, med den i princip uttryckta målsättningen att slippa gnällspikarna.

Men, apropå klagomål har nästan hela detta inlägg ägnats åt att baktala mina kamrater, och det är kanske dags att sätta punkt för detta nu. Därmed önskar jag godnatt, kära vänner. På återseende.