Frågestund har guld i mun

Det råkade gå ett tag mellan inläggen igen, men nu är jag här, kära vänner. Som tur är är det inte sjukdom som är boven i dramat den här gången. Jag har varit frisk de senaste dagarna, och firade det till att börja med med att träffa Alex för första gången sedan förkylningens kalla klor fattade sitt stela grepp om min arma kropp. Det bar av till Ebisu, där jag träffade Alex och två vänner till henne, som ledde oss till en mysig liten bar i en källarlokal, så modern och internationell att de inte ens serverade umeshu. På vägen dit pratade jag ju självfallet mest med Alex, men lärde även känna hennes vänner lite grann. Denna process försvårades av att en av dem insisterade på att prata engelska med mig, något som i sig är förståeligt i och med att min japanska är undermålig i jämförelse med Alex - men tyvärr var hans uttal inte alltid i nivå med hans självförtroende, så jag hade stundom svårt att förstå vad han ville säga. I slutändan lyckades vi dock komma överens ändå, och vi hade väldigt trevligt. En annan intressant sak som sades under kvällen var en fråga, ställd av den andra parten i paret, om huruvida det finns trafikljus i Sverige.

Ovansagda är alltså vad som försiggick under lördagen. Söndag blev en mer blygsam dag, under vilken skolarbete stod i fokus, närmare bestämt en uppsats om Hakones historia och en annan om gaisensha - skåpbilar som kör runt på Japans gator och torg och spelar högerextrem propaganda om det Japanska kejsardömet i stora högtalare. Inga intressanta måltider åt jag heller, varför jag raskt fortsätter till att berätta om måndagen, det vill säga gårdagen.


Nu var det väl i och för sig inte mycket som hände igår heller, annat än att vi har implementerat ett nytt system inom vilket vi lämnar boendet klockan åtta på morgonen istället för kvart i åtta, en förändring som känns rimlig i och med att skolan börjar nio och det tar ungefär 35 minuter att åka dit. Nu är det i och för sig så att det jag kallar "vi" snarare är "de", för jag har oftare än sällan missat kvart i-deadlinen och tagit ett senare tåg än detta gäng, för övrigt bestående av tysken, finnen och svensken. Skillnaden mellan att resa ensam och i grupp på dessa tåg är nämligen hårfin, när det sociala trycket ombord utkräver total tystand och folkmassans böljande snabbt flyttar isär alla sällskap som klivit på tillsammans. Men, igår vart det som sagt så sent som åtta som vi lämnade boendet, och jag antar att det var extra sinnesväro tack vare mer sömn som fick mig att lägga märke till skraplottsannonserna på tåget som marknadsförde hasardspel med hjälp av Dragon ball, en serie främst riktad till pojkar i yngre tonåren. Detta undrade jag om Svenska spel hade låtit ske, men å andra sidan var ju jag som liten stormförtjust i "trefaldighetens riddare," en slagskämpe i riddarspelen i Mariefred vars existensberättigande var att sälja trisslotter.

Jag överlevde chocken, och tog mig till klassrummet utan problem, bara för att märka att detsamma inte stämde för halva klassen. I och med att vi var en så decimerad skara sköt vi upp grammatikgenomgången och övade på att betona ord i de 40 minuter som frigjordes, innan lektionen tog slut och läraren pustade ut och släppte iväg oss. Innan dagen var slut hann jag därutöver översätta denna månads meny på boendet till förmån för de boende som råkar ha drabbats av den dubbla oturen att vara ännu mindre läskunniga än jag är samtidigt som de är mångfaldigt mer kräsna.

Idag tisdag började med att jag upptäckte att jag satt AC:ns timer för tidigt, och mitt rum blev stekhet en halvtimme innan jag skulle upp. Det blir nämligen så pass kallt om natten, tack vare den totala avsaknaden av isolering, att jag programmerar AC:n till att börja fylla rummet med trettiogradig luft en kvart innan jag kliver upp. Vanligtvis hinner det inte faktiskt bli 30 grader varmt innan jag kliver upp, men idag fick jag stänga av AC:n och sedan kliva upp en kvart senare när det hunnit bli iskallt igen. Jag var klädd i min vinterrock när jag gick till tåget.

Men, att klaga på kyla är väl respektlöst med tanke på nyheterna som når mig ifrån Stockholm, så jag fortsätter med att berätta om hur vi satt på rasten i skolan, med en ask med kiku-frukt som läraren tagit med sig för att bjuda eleverna på, och diskuterade uppsatsen vi skrev förra veckan om populärkultur, när de två amerikanarna som går nivån över oss kom in i rummet. Den ena av dessa, som hemma i amerikat extraknäcker på en militärbas (vilket jag vet för att han talat om det, men jag hade misstänkt även om han inte berättat eftersom att han alltid har minst ett kamouflagemönstrat plagg på sig), frågade israelen förvånat "Har Israel populärkultur?" Jag antar att han hade sinnesbilden av Israel som ett land bestående enbart av klagomurar och klippgrävlingar, men israelen svarade självklart "självklart," och fortsatte med att berätta att israelisk film och TV främst är inspirerad av amerikansk dito medan israelisk musik får sin inspiration ifrån Marocko. Detta fick dock soldaten bara att höja på ögonbrynen ytterligare. "Jag har svårt att tro att Marocko kan inspirera någon, är det ens nån där som gör musik där - är alla inte bara jättefattiga?". Detta var konstigt sagt, tyckte jag, men han försvarade sig med att "halva landet är ju obebodd öken." Jag svarade med att visa nedan bifogade bild, som visar på att sagda fenomen faktiskt stämmer i USAs fall, men det var skilland, menade han, "för alla bor ju där," som han sade och pekade på den vita delen av kartan.

Apropå ogentomtänkta påståenden så hoppar jag raskt till kvällens middag, som jag nyss är tillbaka ifrån, för att berätta om vad indiern här på dormet frågade en svensk, som inte är samma svensk som jag brukar kalla för svensken, men som möjligen har nämnts här på bloggen för någon månad sen, när jag träffade honom senast. "Du är antingen väldigt gammal eller väldigt stressad, för du har massa grått hår," sade denna indier, på vilket denna 23-åriga svensk svarade något i stil med "eeeeeeeeeh, ja du." Jag sköt diplomatiskt in med att jag tyckte att det såg coolt ut. "Jag tycker det ser coolt ut om man passar i det, men om man är ung och har massa grått hår ser det jättekonstigt ut," sade indiern om det, som för att röja undan eventuella tvivel, och tittade på svenskens hårfäste. "Jag har haft de här sedan jag var 18," svarade svensken.

Med dessa två dramatiska avsnitt ur vägen har jag tyvärr inte mycket mer att blogga om. Inga bilder har jag haft till detta inlägg heller, jag var väl för upptagen i min belåtenhet att äntligen kunna träffa Alex igen i lördags att jag helt glömde att dra fram kameran den kvällen, och en man i kamouflagetröja som står och talar illa om nordafrika är inte ett bildmotiv att jubla över. Men att skriva ett såhäe kortfattat inlägg, efter ett antal dagar utan bloggande, känns otillräckligt, så jag tar detta tillfälle i akt för att svara på frågor som ställts i tidigare inläggs kommentarfält som jag ännu inte kunnat adressera.

Angående amerikanen (det är mycket sådana som bloggas om nu, men det gör inget om ni inte kan hålla isär dem, för det är knappt att jag gör det) som sov längst bak i klassrummet här om dagen, så vill jag hälsa att det var ett genomtänkt beslut av honom att lägga sig där och sova. Läraren hade inget emot det, eftersom att han inte märkte av det över huvud taget - vid ett tillfälle ställde han en fråga direkt till denna elev utan att reagera på att  han varken frågade eller till synnes ens befann sig i rummet.

Angående desserten som jag åt förra torsdagen, så var det en Mont Blanc. Detta är egentligen en dessert ifrån Italien och Frankrikes alpina regioner, vilket antyds av namnet, men den har på något vis uppnåt en nivå av popularitet här i Japan oöverträffad i något europeiskt namn. Det som ser ut som spaghetti är kastanjkräm.

Med det tror jag att alla obesvarade frågor har adresserats, men ni får höra av er om ni känner att jag missat något. Det frågetecken som finns kvar bland kommentarerna är för min del "Jag smakade och det var gott," en något otydlig kommentar jag fick av okänd avsändare på ett inlägg som tog upp ett dussintal olika maträtter för någon vecka sen. Men, det är ju inte min roll att ställa frågorna här. Så jag hälsar istället: på återseende, kära vänner.