Bulletin ifrån tillfrisknandet

Kära vänner, från och med detta inlägg låter jag mig friskförklaras. Inte för att symptomen försvunnit helt och hållet - jag är fortfarande lite snuvig - men för att jag härmed slutar bära mask. Det och att jag helt enkelt har slut på saker att döpa dessa inlägg till (bevis på vilket ni ser ovan). Antalet begrepp som tangerar till "sjukbädd" är inte lamslående, och av synonymer till "rapport" finns faktiskt inte heller ett obegränsat utbud. 

Något som inte heller är obegränsat är antalet timmar om natten, och jag har vaknat väldigt trött de senaste två dagarna. När jag staplade in i matsalen igår så lyftes dock genast mitt humör av att frukosten som serverades var udon-nudlar. Till dessa serverades mandariner, och hängivna läsare minns när sådana serverades förra gången, och han framför mig i kön blev skrämd till att ta en. Den här gången tog jag till en början ingen mandarin; måhända en risk, men jag kom undan med att göra så. Efter att jag ätit färdigt, och skulle skölja av min disk, så tog jag dock en, och lade den i fickan med tanken att jag skulle äta den till mellanmål i skolan. Detta gillades inte. "Så där får du inte göra!" ropade mattanten, och jag antog först att hon trodde att jag försökte stjäla en extra mandarin, innan hon fortsatte: "du lade en mandarin i fickan. Det är förbjudet. Ni får inte ta med dem utanför matsalen! Ni måste äta här inne!". Medan hon pratade inkluderade hon amerikanen bredvid mig i sitt gestikulerande, så att han också fick lägga tillbaka sin mandarin, i hans fall en som han tog enligt protokoll, det vill säga samtidigt som han tog sin frukostbricka. Det hela var en märklig situation, och en helt oförståelig regel. Ifall jag hade lagt en skål misosoppa i fickan hade jag förstått, men att inte låta frukt hamna utanför matsalens väggar känns pedantiskt.

Som tur var blev jag inte så arg att jag blossade upp i feber igen. Därmed svimmade jag inte ens lite grann på tåget, och tog mig till skolan i god tid, lagom för att få i uppgift att skriva en uppsats om svensk populärkultur. Den ligger nu fullbordad framför mig, och jag firar med att blogga innan jag går ner för att äta middag. Kvällens middag är nämligen den jag ser minst fram emot denna vecka; "Chiizu in biggu hambaagu", eller "ost i stor pannbiff".



Men, jag går händelserna i förväg. I går eftermiddag hade vi föreläsning, hos galna vetenskapsmannen, som enligt sedvanligt mönster var spretig och alldeles för lång (föreläsningen alltså, inte läraren)1. Att föreläsningarna är långtråkiga har då och då resulterat i att elever råkat somna på sina sittplatser, om än alltid diskret och högst kortvarigt. En av amerikanarna tog detta ett steg längre igår, och låg och sov på detta vis, längst bak i klassrummet.

Med den anekdoten ur vägen kan jag återvända till att berätta om dagen som i skrivande stund snart är över. Jag vaknade trött imorse igen, utan ens några frukostnudlar att väckas av, men å andra sidan utan att anklagas för citrusfusk. Vid åtta-tiden gick jag ut till stationen för att kliva på ett av de mest fullpackade tåg jag någonsin hamnat på. Jag stod och led mellan två bredaxlade affärsmän under hela resan, och svettades bakom min mask. 

Nu vet jag att observanta läsare kan invända att jag ju sa att jag var färdig med kirurgmaskerna, men det råkar vara så att läraren vars lektion jag var påväg till var hon som förra veckan gav intryck av att betvivla min utsago om att behöva stanna hemma. För att övertyga henne om att jag inte skolkat hade jag masken på när jag klev in i klassrummet.

När jag röjt undan alla tvivel, och pluggat ett tag, så var det dags för lunch. Torsdagar är den veckodag som volontärerna finns till hands för oss, och med en av dessa gick jag, min hongkongesiska klasskamrat samt en av mina två svenska klasskamrater och åt tempura. Detta gjorde vi på en fin och väl undangömd liten restaurang, ungefär femton minuter bort ifrån skolan, i närheten av Yasukuni-helgedomen2.

Efter denna måltid, som ju på grund av att kvaliteten var högre än normalt också var lite dyrare än normalt, förkunnade volontären att han ville ta med oss någonstans där man kunde äta god efterrätt. Några fler detaljer än så ville han inte tillhandahålla, för att inte röja mystiken, så vi följde med honom, på en 22 minuters promenad. Destinationen var ett litet patisserie, eller vad man ska kalla det; en restaurang som serverade europeiska efterrätter.

Att kliva in här var häftigt, och lite läskigt, för tre av oss. Atmosfären påminde om den typ av etablissemang som skulle kosta fyra gånger det japanska priset, ergo, lyxig. För svensken var detta mindre märkbart, tyvärr, eftersom att hon hade tjugo minuter kvar till att hennes eftermiddagslektion började. Men vi lät oss bli vägledda till våra sittplatser, och fick menyer, ifrån vilka jag, volontären, hongkongesen och svensken valde mont blanc med svartvinbär, mont blanc med choklad, dagens crêpe samt dagens crêpe, respektive. Vi fick sedan se dessertmästaren tillaga allt detta på några centimeters avstånd, medan han skickade sin lärjunge till att diska stekpannor och andra dylika ärenden. Att det fanns en sådan lärjunge var väl tecken nog på att vi stod i begrepp att få smaka på konstverk.

Så, efter en stunds hänförd vändan, kom våra desserter. Svensken, stackaren, slängde i sig sin på tio minuter innan hon lämnade en tusenlapp till oss att betala med och sprang iväg för att ta tunnelbanan tillbaka till skolan. Vi andra satt kvar länge och njöt. Kastanj, kanel, ägglikör och svart vinbär gick i mitt fall ihop för att bilda en smakupplevelse som jag tror är den bästa jag haft i Japan, när det kommer till sötsaker. Notan gick på 1200 yen, eller ungefär 80 kronor.

Min dessert.

Volontärens dessert.

Mätta och belåtna inledde vi den långa promenaden tillbaka till skolan. Med mat som främsta samtalsämne gick vi i ungefär en halvtimme tills vi var tillbaka, och jag och hongkongesen kunde lämna in de läxor som läraren glömt att be om under lektionen. Vi kom i tid för att träffa en annan volontär, som satt och pluggade engelska. Han hade i uppgift att fylla i ord som saknades i givna meningar, och fullbordade en mening som löd "Unfortunately, the scenic paths around the area left (much) to be desired", med ett språkbruk som jag inte skulle påstå är det mest användbara man kan lära sig, när vi klev in i rummet. Detta slags uppgifter får de göra istället för att öva på hörförståelse eller konversation, och följaktligen kan dessa volontärer knappt hänga med i grundläggande engelskspråkiga samtal, men läsa kan de göra, abstrakta och avancerade texter.

Där i skolan slutade i stort sett dagen. Vi tackade volontären som tagit med oss på den kulinariska utflykten, och hälsade han som pluggade lycka till, innan vi åkte hem till våra respektiva boenden för att äta biggu pannbiff. Och det är precis vad jag ska gå och göra nu. På återseende, vänner.





1: Jag vill dock återigen påpeka att detta inte är lärarens fel, utan schemaläggarens.

2: Faktum är att vi passerade denna helgedom påväg ifrån restaurangen. Den har ju i tidigare inlägg beskrivits som kontroversiell på grund av att man inte utesluter japanska krigsbrottslingar från att hedras där. Jag har dock fram tills nu trott att detta bara var en enstaka aspekt av helgedomen, men idag noterade jag att man hade stora reliefer utanför porten som avbildade scener av japansk krigsföring, majoriteten av dessa i en modern tid som mycket väl skulle kunna vara andra världskriget.