Lunch i parken

Kära läsare. Idag är det ju nyårsdagen, och det lämnar ju vissa förväntningar på blogginläggets innehåll, så låt mig först gardera mig med att kungöra att detta skrivs klockan 17. Nyårsfirandet har således inte gått av stapeln än, och jag och Althea är nyss hemkomna från en shoppingtur i Harajuku som har tagit hela förmiddagen och bjudit på en ntressanta anekdot, se nedan. Själva shoppingen var väl i och för sig så som shopping i allmänhet brukar vara, men undantag för att det på de japanska gatorna rör sig (utan större överdrift) cirka 10 gånger fler människor än i Stockholm. Således tärde det på krafterna med tiofaldig effekt, och vi sökte snart efter lunch. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort, eftersom att lunchrestaurangerna var få och fulla med folk. Efter att ha vandrat på fastande mage i ett antal minuter så började sysslan gradvis skifta från ett nöje till en plåga, och vi erkände till slut att vi nog inte skulle hitta någon restaurang att sitta och äta på, och gick istället till en takoyakikiosk. Trogna läsare vet vad detta innebär, men en påminnelse kan tålas; takoyaki är stekta degbollar fyllda med bläckfisk och toppade med diverse toppings, däribland majonnäs och purjolök.

Fotnötter

Utöver det schemalagda inlägget så vill jag även passa på att utreda ett frågetecken som uppstod angående inlägget "Fika". Det har undrats om vi inte åt någon lunch under den dag som beskrivs i inlägget, men det gjorde vi självfallet. Jag och Althea åt lunch på Go Go Curry!, en kedja som jag tror beskrivits tidigare på denna blogg, då den har som gimmick att låta gästerna äta sin curry med gaffel, snarare än med sked som hos rivalkedjan.

Kichijoji

God kväll, vänner. Jag och Althea är nyss hemkomna från en händelserik dag i Kichijoji, ett trendigt område i Tokyo som har förmånerna att det ligger nära Alex ganska avigt belägna bostad samt att det där finns ett IKEA-liknande varuhus, som säljer kuddar. Sängarna på hotellet är nämligen hårda som sten och kuddarna är stoppade med små plaststrimlor som rasslar från ena änden av kudden till den andra när man lyfter den. Althea har därför nu köpt en ny, bättre kudde på detta varuhus.

Fika

Kära vänner! Detta är ett kort inlägg för att berätta om den promenad vi tog i förmiddags, med utgångspunkt i Uenoparken. Framför allt vill jag berätta detta för att det 29 december är såhär grönskande i Uenoparken:

Dagens ägg

Kära vänner, låt mig till en början be om ursäkt för gårdagens inlägg, som skrevs i etapper under loppet av ett antal timmar, den sista av etapperna dessutom under inflytandet av en jetlag som drabbade oss och tvingade oss att gå och lägga oss klockan sju på kvällen. Något som bland annat neglerades att nämnas var hotellrummet vi bor i. Det är ett mycket litet rum, som man ju förväntar sig i Tokyo, beläget på åttonde våningen av hotellet Villa Fontaine Ueno, ett av hotellen i Villa Fontaine-kedjan, som något förvirrande har sloganen "a sense of relaxation in the heart of Tokyo" trots att hotellen ju på grund av sin flerfaldgihet inte är belägna på en plats utan flera, vilket skapar en obehaglig bild av Tokyo vore det en levande varelse, med cirka 12 hjärtan och eventuellt fler, beroende på om hotellkedjan expanderar. Det är dock inte ett rum att klaga på, utan har alla förnödenheter som kan förväntas för priset, som lampor och varmvatten.

En ny början

Mina vänner,
välkomna tillbaka till rakethund.blogspot.com. Traditionen dikterar att det ska bloggas under mina vistelser i Japan, och vad är jag om inte en tjänare åt traditionen? Så, som uppmärksamma läsare redan förstått, är jag är alltså i Japan nu. Flygresan var av en lyx som varit ouppnåelig för de tidigare resorna, vilket jag ska förklara härnäst.

Jag åt en "Cinnamon Wrap" för att ni ska få slippa

"Oh thank heaven," lyder 7elevens slogan - en alludering till vad som möter oss efter döden; en påminnelse om allas dödlighet. Efter att ha smakat deras nya "Cinnamon Wrap" önskar jag bara att den dagen skulle komma snarare - och helst igår, innan jag behövde uppleva denna vanskapelse. Misstaget kallat "Cinnamon Wrap" (fritt översatt "Kanelbylte") är en skamfläck bland 7elevens hittills skrupelfria affärsförehavanden, spiken i kistan för tesen att fri konkurrens tenderar åt konsumenternas bästa.

Bussafari runt Bråviken, Söderköping & Vänneberga gård

Såhär i sommartider försöker allehanda entreprenörer och opportunister kamma hem en slant på landets semesterfirares bekostnad, i alla samhällsklasser. Man gör således reklam för dyra all-inclusive-turer med fritidsresor och dylikt på TV, men andra aktörer låter även hoven släpas igenom vatten vars invånare kanske inte har kapital för att ta sig till Thailand, utan måste nöja sig med Söderköping.

Ja, mina vänner, Rakethund är (åtminstone tillfälligt) återuppstånden med anledning av ett flygblad som delats ut i Södertäljes förorter, men vilket flygblad det är. Det finns otroligt många saker att uppmärksamma med denna lapp, men anledningen jag tror att det låga priset är kärnfrågan i ärendet är att priset är det mest framstående inslaget på flygbladet - skrivet i större text än t.ex. destinationens namn. Låt oss ta en närmare titt på detta prisförkunnande.

Slut på resan

God eftermiddag, vänner. Detta inlägg skrivs på svensk mark, och publiceras över svenskt nätverk (eller ja, telenor). Det blir även det sista inlägg jag skriver om denna resa. Tyvärr har dagen bara innefattat flygresor, så jag har inget att berätta om - annat än de sedvanliga oförståeliga flygvärdinnorna och den smaklösa maten, men det vill ju ingen läsa om.

Så jag passar istället på att tacka er, mina vänner, för att ha läst det jag bloggat under denna period.

Ueno Zoo

En sak glömde jag att ta upp i inlägget jag publicerade tidigare idag. Vi var på zoo igår. 

Ueno Doubutsuen är märkligt belägen i en av Tokyos största parker, och djurparken är omringad av tempel och körsbärsträd. Således är den lite svår att hitta, men vi lyckades till slut.

Det första man bemöts av är djurparkens pandor. Dessa är också Ueno Zoos största publikmagnet eller åtminstone det djur som får mest utrymme i marknadsföringen. Därmed kan man tycka att det är konstigt att placera dem först i djurparken, men detta möjliggjorde i alla fall att låta souvenirbutiken vid entrén ägna sitt sortiment åt pandorna.

Denna panda må se deprimerad ut, men skyltningen påstod att den har för vana att somna i udda positioner.

I övrigt uppfyller djurparken de förväntningar man har på ett zoo. De har djur från hela världen, men med fokus på de mest exotiska (som lockar mycket publik) och de mest lokala (som är billiga att få tag i). Då och då föreföll inhägnaderna som lite små, och så var säkert fallet också. Det finns alltid en oro som gnager i bakhuvudet om att levnadsförhållandena på djurparker inte är de bästa.  Men för pandorna, till exempel, så är djurparker som denna nödvändiga för artens överlevnad. Samtidigt vill man ju inte påstå att eventuellt djurplågeri är berättigat. Nåväl. Inträdet på denna djurpark var så pass billigt att jag vill påstå att vi inte gjorde någon skillnad åt varken det ena eller andra hållet.

Jag tänker inte berätta om vartenda djur vi stötte på. Vi promenerade enligt planen som kartan tycktes antyda var att föredra, och tog oss från pandor till kattdjur, vidare till fåglar, nattdjur och apor.

Gorillorna hade något iögonfallande namn. Medurs: Momoka, Momoko, Haoko, Toto, Nana samt Komomo.

Efter aporna tog vi en paus för mat. Tydligen är Japan inte undantaget från den internationella djurparkstraditionen av dyr mat som inte smakar särskilt mycket, och vi ångrade att vi inte köpt med oss picknickmat, särskilt när det var så fint väder igår. Det kändes faktiskt riktigt vårigt, så till en grad att det nästan var för varmt för att ha jacka på. Att körsbärsträden sakteligen håller på att börja blomma bidrog onekligen till vårstämningen.

Tur nog är dock vädret dåligt idag. På så vis blir det mindre plågsamt att åka härifrån.

Efter lunchen gick vi vidare genom djurparken. Jag vill dock, som sagt, inte göra utläggningar om varje djur, och en anledning till detta är att jag inte kan räkna upp alla djur vi såg på rak arm. En ytterligare anledning är att jag inte fick några bra bilder på något av djuren. I ett fall gör jag dock ett undantag för regeln.

Bilden är dålig, men jag fick se pingviner. Det är anledning nog att betala inträdesavgiften, och äta den dåliga maten. Och med detta, mina vänner, avslutar jag dagens inlägg.

En tillbakablick i förväg

Vemodigt nog så är förberedelserna för att lämna detta land nu i full gång. Resväskorna är näst intill färdigpackade.

Jag vill inte gå händelserna i förväg med en tillbakablick redan nu, men samtidigt lider resan onekligen mot sitt slut. Imorgon ska vi stiga upp ungefär 4 på morgonen för att ta oss till flygplatsen, så där lämnar schemat inga vidare luckor för att skriva blogginlägg. Jag gör det nu istället.

Jag kommer sakna självständigheten och den totala avsaknaden av plikter när jag kommer hem från denna resa. Alla rutiner har avvisats så till en grad att vi äter ett ovisst antal måltider om dagen (och låter oss bli lockade av god, billig mat oavsett vad klockan är). För att kontrastera denna dekadens har sov- och duschrutiner tagit skada av levnadsförhållandena - det är helt enkelt så oangenämt att duscha att man inte vill göra det. Vilket ju är, som jag märker när det står skrivet svart på vitt, äckligt.

När jag återvänder hem kommer jag slungas tillbacka in i en tillvaro som inte tagit ett uppehåll när jag varit borta. Till exempel har jag teaterpremiär i kulturskolan bara en vecka efter att jag kommer hem. Men å andra sidan blir vissa återseenden med rutiner kära - varma duschar, som sagt; för att inte tala om Aidensfield och bastubad.

Dessutom kommer jag härifrån med en tydligare bild av var jag ska ta vägen efter studentexamen. Det förefaller ju oundvikligt att jag ska börja se fram emot den nu när japanresan är överstökad, men samtidigt känns det som en smärre vinst att slussas från en utbildningsinstans till en annan: varför jag är glad över att ha kunnat rådfråga Michael. Han är ju i Japan tack vare ett stipendium utfärdat av japanska staten, som kräver att man har minst ett år av japanskastudier på högskolenivå bakom sig räknat från april. Eftersom att svenska terminer ju inte fäster någon vidare vikt vid april månad, så kommer jag först ha gått minst ett år japanska på högskolenivå räknat från april när jag är inne på min fjärde termin, om jag vill satsa på den vägen. Men, har Michael förklarat, Stockholms Universitet har ett utbyte som sätts igång mot slutet av den första terminen. Det har han gått själv och nu är alltså min plan att sikta mot samma milstolpar som Michael en gång siktat mot. Allt som krävs är att jag får A i betyg i alla områden när jag börjat universitetet. Vilket ju är ett orosmoment.

Nåväl. Resan lider mot sitt slut och snart är jag tillbaka i Sverige. Detta är ett faktum oavsett vad jag gör på universitetet.

Odaiba

God kväll, vänner. Jag fortsätter envist att inleda inlägg med "god kväll" eller "god morgon," fullt förstående att det inte stämmer överens med tiden inläggen läses eller ens tiden som av bloggen anges vara publiceringstiden (bloggen går enligt svensk tidszon). Jag antar att detta ger inlevelse i hur jag upplever min omvärld och i vilken situation jag befinner mig i, men om det antagandet stämmer eller inte är inte av jättestort intresse för mig eftersom att jag ju måste inleda inläggen på något sätt. Den situation jag i skrivande stund befinner mig i är hur som helst kvällen av en dag som strax ska få en tillbakablick.

Dagen inleddes med en måltid, eller snarare en jakt på en sådan, då vi skulle äta en bastant lunch för att råda bot på hunger och medföljande dåsighet. Vi konstaterade att vi ville lösa problemet med tonkatsu (friterad fläskfilé), och efter en del letande hittade vi en restaurang som serverade sådan. Här hör väl till att hylla japanska restauranger. Den rätt som jag till slut valde var ramen-nudlar, med medföljande curry, för 610 yen. Och på detta avdramatiserade vis presenterades rätten även i restaurangen. Inte "två för en!!! Otrolig lunchdeal"; inte "megaportion!". Man beställde maten i form av en maskin vid restaurangens ingång (ett vanligt sätt att beställa mat) och den knapp jag tryckte på var märkt "ramen (curry ingår)". Att man kan beställa två måltider för priset av en är tårdrypande nog, men att man presenterar rätten med sådan ödmjukhet är ju tillräckligt för att få mer stoiska män än jag att bryta ihop. 610 yen är för övrigt ungefär 40 kronor. 40 kronor.

Efter lunchen var det dags att åka till dagens uflyktsort: Odaiba. Odaibas främsta merit, eller snarare förstkommande källa till häpnad, är det faktum att hela ön är konstgjord. På ön har man sedan byggt ett ganska dyrt nöjesdistrikt. Havsutsikten följer en vart man än går. Det första vi utforskade var något slags nöjeshall, med arkadspel, butiker och restauranger - allt inrett i retroanda. Vi fick med andra ord utforska det japanska 60-talet. Det hela kulminerade i ett "takoyakimuseum".

Ni som läste resebloggen från min förra japanresa minns kanske takoyaki som de bläckfiskbollar jag fick serverade till mig i lärarrummet, som äts med sås, majonnäs och bonito. Muséet i bollarnas ära visade sig helt enkelt vara en mängd restauranger, och Michael och jag tolkade det snart som vårt uppdrag där att äta så många takoyakivarianter som möjligt. Det blev i teorin fem varianter, men tre av dem kräver en invädning. Tydligen hade en av takoyakirestaurangerna erhållit ett omnämnande i en Michelinguide, för den nyskapande tolkning av takoyaki man serverar: takoyaki utan sås. Hur det anses vara värdigt pris att stryka en huvudingrediens förstod jag inte, och efter att ha provat deras takoyaki vet jag det fortfarande inte. Man hade fyra sorters takoyaki att välja bland, varav en var vanlig (det vill säga med bara bläckfisk i degen). Den andra var med bläckfisk och lök, och den tredje var med nötkött (vilken vi senare upptäckte innehöll lök även den). Den fjärde sorten innehöll ingen lök, men serverades med ett berg av lök ovanpå. Restaurangen var alltså ett perfekt val för dig som gillar lök.

Efter takoyakin (som trots invädningen ovan överlag tillfredsställde mina behov och förväntningar) gick vi vidare på ön, längs med den konstgjorda stranden. Vid ett tillfälle cyklade en äldre man förbi, och signalerade ett tack för att vi givit honom utrymme åt vårt håll. Under hans artighetsgest fastnade dock hans blick vid Greta, och han lyckades aldrig riktigt vända sig framåt igen utan ropade istället efter oss: "kirei deshou!" - ungefär "vacker!". Strax efter det hittade vi till ett köpcenter.

På många håll och kanter i Japan finns butiker som säljer officiellt licensierade produkter å vissa företags vägnar. Odaiba vill inte vara sämre, så där huserar bland annat en coca cola-butik. 

Detta är alltså inte en butik som säljer läskeblask, utan en butik som säljer allehanda varor märkta med coca colas logotyp, däribland kläder, kontorsmaterial, skalenliga modeller av läskleveransfordon och mer därtill. 

Jag tvivlar dock på att detta anspråk stämmer 

I övrigt finns inte så mycket att rapportera från Odaiba. Efter spelhall, strandpromenad och varuhus kände vi oss färdiga där och började röra oss hemåt. Middag åt vi på en curryrestaurang vars marknadsföring betonar det faktum att man där äter curry med gaffel (för att skilja från den vanliga och bättre metoden, sked, som en annan restaurang lagt anspråk på). Med detta sätter jag punkt för kvällens blogginlägg.

Utrymme/brist på utrymme

God kväll, kära läsare. Vi börjar inkräktas på vårt utrymme i rummet här. Som en eremit på en klippavsats blickar ut över det stormande havets obevekliga gränslöshet, blickar vi ut över de svallande högarna av Gretas inköp.

Ja, Greta har köpt mer än jag och Emmy tillsammans och enligt rådande diskurs är detta ett misslyckande för de senare. Jag skulle försvara mig med att jag lägger mer pengar på mat, då jag äter mer än Greta gör, men det är ett tämligen tunt försvar i och med att vi spenderar så mycket tid på bufféer.  I enlighet med japansk tradition är rummet vi bor i mycket sparsmakat vad beträffar inredningen. Som turist är det ju å ena sidan trevligt att få uppleva detta, men å andra sidan innebär det att vi inte har särskilt mycket möblemang att ta till vara på, annat än de fyra resväskor som står uppradade längs väggen - varför Gretas kassar inte har någon annanstans att ta vägen än golvutrymmet. I detta får man även ta hänsyn till den andra japanska tradition som vårt boende är troget, nämligen trängseln. Vi bor litet. Följaktligen blir Gretas kassars inkräktan på vårt lebensraum ännu mer påtaglig.

Att vi är trångbodda ser jag dock som ett nödvändigt ont. Vi vaknar lite stela till ett kallt rum och påminns således att vi har något att längta hem till - utrymme, bekvämma sängar, varma bastubad och så vidare. Annars skulle ju återvändon till skolrutin och slaskigt väder vara olidlig.

Jag har bifogat bilder på vårt närområde här nedan, för att ge någon form av aning kring hur vi bor. Jag har dock inga foton från inuti lägenheten, att ta sådana känns inte helt lämpligt när vi bor inneboende hos någon. Det närmsta jag har att erbjuda är en bild på Emmy intill en del av vår värds imponerande skosamling.

En sak vill jag berätta om idag. Vi spenderade eftermiddagen i Ikebukuro, men upptäckte snart att det inte är ett särskilt spännande område. Där finns ett antal restauranger och butiker, visst, men inget av det är unikt. Däremot såg vi, när vi bytte tåg i Iidabashi på vägen hem, att det där fanns en häpnadsväckande butik.

Ja, vänner, detta är en butik som går under namnet "Kiitos" och marknadsför sig med svenska flaggan. Detta tycker jag är storslaget nog för att få avsluta dagens inlägg.

En tröja

En tröja med politiskt budskap.

Ett mystiskt möte

God morgon. Nu sittter vi på vårt rum och äter frukost. Innan jag inleder detta inlägg ordentligt så bad Greta mig förmedla att det, i kaffedrycken hon köpt, flyter runt jordhubbsbitar.

Jag har två saker att berätta för er, kära läsare, om vad vi gjorde igår. Det första är att vi tog en utflykt till Asakusa.

Corn flakes

Igår besökte vi ett café som heter Kawaii Monster Café, vars gimmick är extravagant, mer eller mindre utomjordisk inredning. Stora, färgglada svampar och blommor dinglar över matgästerna, som sitter i rosa bås.

Irasshaimase!

Det har då och då sagts att japaner pratar japanska med alla, vare sig de förstår eller ej. Detta är inte sant. I Japan finns vissa fraser som butikspersonalen alltid yttrar, reflexmässigt, instinktivt. De välkomnar till butiken och ropar då och då ut information om sortimentet eller någonting (i ärlighetens namn vet jag inte vad de säger). De berättar vad man köpt, hur man betalar och vad man får för växel när man kommer till kassan. Men de gör allt detta utan att någonsin förvänta att man förstår. Igår, till exempel, fick jag höra allt detta av ett butiksbiträde på 7/11 och lade fram mina mynt jag ville betala med, men när jag vände på klacken var han tvungen att informera mig om att jag givit 10 yen för lite, och detta gjorde han minsann inte på japanska: "eh...... ten... yen," ropade han. Och så här är det alltid. De förväntar sig inte att man förstår ett uns japanska, även om man genom att prata japanska försökt motbevisa dem.

Det här är ett kort inlägg, skrivet på tisdagsmorgonen, som jag tänkt ägna åt att göra lite observationer om den japanska serviceindustrin. Nog för att många har gjort observationer om den förr, men det har åtminstone aldrig skett på den här bloggen.

Som sagt så repeterar man vissa etablerade fraser till förbannelse, i en otroligt nasal röst. All butikspersonal förställer rösten för att få till ett artigt surrande, så till en grad att jag börjar undra huruvida man på japanska arbetsintervjuer blir ombedd att säga "irasshaimase!" med en så nasal röst som möjligt. De säger dessa fraser oavsett hur många kunder som befinner sig i butiken och jag börjar misstänka att de säger dem även om de är ensamma utan kunder. Men om detta är deras mantran, så är plasten deras radband. Oavsett vad du köper så är det förpackat i så mycket plast att vi lika gärna kunde ha kört bil hit, så mycket olja vi bidrar att förbruka med våra inköp. Greta köpte en vaniljpudding och en påse chokladgodis igår. Chokladen kommer i en plastpåse, och i påsen var varje enskild chokladbit individuellt inplastad. Till puddingen fick hon (som alltid, vare sig man ber om det eller ej) en inplastad plastsked, och allt detta fick hon bära hem i en plastpåse.

Men, visst, i japanska butiker är det inte så noga om kunden faktiskt förstår det man säger, eller behöver all plast man ger dem.  Det är desto viktigare att alla kunder får bra service. Och i detta ligger vi långt efter i Sverige. Konbini, närbutiker öppna 24/7, ligger med ett antal meters mellanrum i stort sett överallt. På vår gata här har vi tre av dem. Dessa konbini säljer dessutom ett oöverträffat utbud av färdiglagade maträtter, mestadels i form av traditionell japansk mat som risbollar, sushi, tenpura, japansk curry, med mer, och man kan få dessa uppvärmda på plats. Om man vaknar mitt i natten och känner ett lamslående begär efter friterade räkor så är det inte bara möjligt att få tag på - man har ett utbud att välja mellan. Dryckesautomater finns i stort sett överallt, och de säljer dryck till samma pris som i vanliga butiker. De säljer både varm och kall dryck. Här kan man alltså köpa te eller kaffe på burk, och dessutom kan man betala med sitt sl-kort.
Just det sistnämnda är ganska anmärkningsvärt, eftersom att kortbetalningar är ganska sällsynta i Japan. Det finns ingen egentlig rutin för dem: butiker tar kort, men de gör det på ett bökigt sätt; signatur krävs, och så vidare. Alltså måste transaktioner för det mesta ske kontant, vilket inte passar bra med prissättningen på varor i Japan, som sällan ger en priser som slutar på noll. Istället får man förmodligen ett antal en-yens-mynt i växel, ungefär 0.07 kronor vardera. Dessa är ju försvinnande små, så i praktiken gör man inte slut på alla sina pengar, man delar upp pengarna i mindre och mindre delar tills det man har kvar är i stort sett obrukbara sjuöresmynt.

Det jag vill ha sagt är inte att digitalisering inte har skett. Digitalisering har skett, bara inte i det här området. I restauranger (folkligare sådana, åtminstone) så är beställandet ofta digitaliserat. Ni har säkert hört talas om sushi som viner förbi matgästerna på rullband. På "vanligare" restauranger finns ofta en knapp vid varje bord som man trycker på för att tillkalla kyparen. Inte ovanligt är att få en menyn i ipad-form, så att man helt enkelt trycker på det man vill äta direkt i menyn och på så viss skickar en notis till köket om var skåpet ska stå.

Det finns en poäng till jag vill framföra, och det är att man ser på skatt på ett helt annat sätt i Japan. Man verkar se det som en börda man motvilligt axlar, ett ont som storebror har lagt på ens axlar. Åtminstone tyder priserna på det. Prissättningen av varor görs oftast utan skatten i åtanke. Priset utan skatt är det som står på prislappen och priset med 8% skatt tillagd står i det finstilta: varför allting på 100 yens-butiken kostar 108 yen, och en anledning till det ovannämnda faktum att priserna man betalar sällan slutar på noll.

Så visst är det ett annorlunda system, och på sina håll lite förlegat, men det går inte att säga annat än att de menar väl. Och efter att ha erfaranhet med till exempel SL:s kundtjänst så har man ju lärt sig att detta inte alltid är att ta för givet.

Desorientering

På en sittplats för en, belägen vid fönstret,  begrundar jag min afton. Delvis känner jag mig skamsen över att ha lämnat Greta ensam hemma i badet, delvis är jag nöjd över att ha en god måltid framför mig, delvis är jag något besviken över de kommunikativa brister som ägde rum vid beställandet av måltiden.

Efter att ha spenderat eftermiddagen i Shin-okubo, Tokyos koreatown, kom vi utmattade hem för att vederkvicka oss. Shin-okubo erbjuder flera lockelser, med koreansk mat och musik, koreanskt smink, koreanska kändisars idolkort, planscher och nyckelringar, med mera; ett annat spektakel som äger rum där är en skåpbil som veckovis patrullerar gatorna med uppmaningar om att pallra sig tillbaka dit man kom ifrån. Det senare fick vi tyvärr inte uppleva, och lär inte få göra det senare heller, då det tydligen bara är på söndagar man enligt lagen har tillstånd att utföra sådana "demonstrationer". Vilket ju är en intressant lag, som jag antar i Sverige skulle kunna motsvaras av att vi en dag i veckan upphäver lagen om hets mot folkgrupp.

Att anlända

God morgon, mina vänner.

Detta blir det första ordentliga inlägget. Det första inlägget som fyller bloggens syfte. Det första skrivet i Japan.

Vi landade i Haneda igår, ca 1 timme försenade, klockan 17 japansk tid. Att flyga på det här sättet var en intressant upplevelse, inte minst då vi fick mellanlanda i Peking - vi klev av planet till en stor, extravagant flygplats med blankpolerade golv och en doft av avlopp hängandes i luften. Därefter fick vi gå igenom en säkerhetskontroll vars personal ljudligt suckade åt varje rörelse vi gjorde, för att slutligen få upptäcka flygplatsen på riktigt, och bland annat mötas av skyltar som den här:

Hur man kommenterar

God kväll igen. Jag påstod i mitt förra inlägg att jag inte har något vettigt att publicera på bloggen. Emellertid är detta inte helt sant, då jag har en fråga att besvara: hur kommenterar man? Det ska jag visa i bilderna nedan.

Argumenterande tal

God kväll! Jag har i svenskakursen fått i uppgift att skriva ett argumenterande tal. I brist på annat att lägga upp kommer talet här. Tesen, måste jag erkänna, har jag stulit från ett avsnitt av Anders och Måns1.

Den digra längtans tid

Vänner.

De kritiska dagarna, den digra längtans tid, är i full fart. I skrivande stund har jag navigeringsproblem in och ut ur mitt rum, detta på grund av de två resväskor som ligger halvfulla på golvet. I dessa ligger i huvudsak strumpor. Jag kommer ta med mig så otroligt mycket strumpor till Japan. Jag hade packat ungefär 12 par, för att räcka i 14 dagar, när mor min frågade om hon skulle köpa något till mig inför resan. Det behövs inte, men om du kan, köp gärna vita strumpor, sade jag - behovet jag ville råda bot på var kanske egentligen inte inför resan utan i mitt liv i allmänhet. Men strumporna köptes, och de köptes ju för resan. Jag vill inte vara oärlig, och har nu 17 par strumpor, 34 enskilda strumpor, som står i begrepp att bli världsvana.

Utöver strumpor har jag med mig nog med medicin för en hel läkare-utan-gränser-trupp (det vill säga två paket värktabletter och en tub hudkräm). Dessutom har jag skrivit ut viktiga resedokument ikväll. Jag skulle gärna ha gjort det igår, men hade ingen plastficka att lägga dem i som jag tyckte var fin nog. Några saker jag då har kvar att göra:

• Stryka kläder
• Välja vilken parfym jag ska ta med
• Hitta mitt pass

Inga tunga ok, alltså. Det värsta jag har att göra är nog att koncentrera mig på skolarbetet under de här tre dagarna. Däremot har kanske den uppmärksamma läsaren ett frågetecken jag önskas räta ut: varför har jag två (2) väskor på mitt golv?

Jo, när vi bokade denna resa så gjorde vi det via någon form av jämförelseverktyg. Jag vill inte säga att det var flygresor.se, eftersom att jag inte vill framstå som en sån som faller för jinglar, men jag är rädd för att det var just den sidan vi använde. De sakkunniga på flygresor.se meddelade att det absolut billigaste flyget innebar 12  timmars väntan i Peking - det näst billigaste var med flygbolaget Air China. De förmåner Air China erbjöd passade perfekt med våra krav som resesällskap: de var billiga;

Ja, vi valde flygbolag för priset, och förväntade oss inga fler förmåner än så. Därför blev jag skeptisk när det stod på biljetten att vi hade rätt att checka in två resväskor per resenär. Men det visade sig vara sant. Alltså kommer vi ta med oss fem stycken resväskor på tre resenärer. I vårt försvar vill jag påpeka att en av resväskorna inte kommer innehålla något annat än svenska chips och svenskt godis att dela ut som presenter.

Ja, den digra längtans tid är inne men inom kort är vi i Japan. Det här slarviga inlägget är vad ni får hålla till godo med så länge.

Rakethund tar ställning

Om taltävlingen

Kära bloggläsare.

Nu har det passerat tre veckor sedan detta blogginlägg var tillbörligt, men bättre sent än aldrig. Jag ska på allmän begäran (Greta har ensam agerat talesman åt allmänheten) skriva några tankar och reflektioner kring den japanska taltävling jag deltog i förra månaden.

2015 års taltävling var den första som hölls, och mitt första möte med den var när Tumbas representant för året greppades av mildare panik (till den grad panik kan vara mild) då hon skulle författa sitt tal. Jag fick även privilegiet att vara åskådare under själva tävlingen och blev så otroligt nervös, av andrahandsnervositet, så att säga, att jag svor att jag minsann inte skulle delta när tävlingen hölls nästa gång. Min japanskalärare log åt detta, med en nedlåtande blick. Hon visste något som jag inte visste, sade blicken. Vad jag än hade att säga i mitt försvar var att sprattla i kvicksand - inte bara onödigt, utan till och med kontraproduktivt. Detta sade blicken.

Ugglor anades i mossen när sagda lärare ett knappt år senare gav en oskyldig läxa över jullovet - skriv ett tal. Desto mer skäliga blev dessutom ugglemisstankarna av att hon med läxan delade ut broschyrer om 2016 års taltävling. Nåväl, tänkte vi i klassen, det är ju inte så att vi är anmälda till tävlingen1. Så jag väntade fram till jullovets sista helg och började halvhjärtat slänga ihop ett tal. I detta upptäckte jag att jag ju faktiskt har potential att skriva något bra. Jag hade valt ett tacksamt ämne, nämligen Japans flyktingmottagning2. När vi i klassen följande vecka kom till skolan - mitt tal var inte riktigt färdigt men det går att bli utmattad av att försöka översätta migrationsstatistik - kom japanskaläraren med den fina nyheten att hon under lovet passat på att anmäla hela klassen till taltävlingen. "Det går ju att avanmäla dagen innan om ni ändrar er," sade hon, med en uppenbarligen liberal definition av vad det innebär att ändra sig.

Redan då accepterade jag min lott i livet. Denna lärare har ett sätt att titta på en när man pratar med henne som får en att tänka "ja, men, ok. Jag har ändå hunnit med ganska mycket i livet. En hjärtinfarkt vid pulpeten i en aula vid Stockholms Universitet kanske inte är sämsta sättet att trilla av pinn." Dessutom var jag ju faktiskt ganska nöjd med mitt tal. Visserligen visade det sig vid rättning att jag i vissa meningar tänjt så till en grad gränserna av mina grammatiska kunskaper för att formulera det jag ville ha sagt att meningarna blivit totalt oförståeliga, men jag väljer att se detta som ett tecken på min ambition. Och när allt kommer kring var det inte mycket annat som skulle rättas. Jag kunde ganska snabbt gå över till nästa steg: memoria.

Fem tips för att ta reda på var din pappa är

1. Ta reda på var du själv är. Om din pappa inte är där med dig, så kan du utesluta den platsen ur ditt letande.

2. Vad är klockan? Många pappor har jobb, vilket innebär att de befinner sig på en arbetsplats under vissa tider. Ta reda på om din pappa har ett jobb.

3. Har din pappa några hobbies? Många pappor roar sig med fritidsaktiviteter, som till exempel minigolf och tapetsering. Om din pappa sysslar med någon fritidsaktivitet, leta efter honom på platser där den aktiviteten utövas.

4. Kontrollera om badrumsdörren är låst. Din pappa kanske sitter där inne och bajsar, eller kissar.

5. Om din pappa har en favoritdikt, läs upp den högt och tydligt, så kommer han kanske leta upp dig för att höra dikten bättre. Många pappor tycker om Gustaf Fröding.

Hoppas att du med dessa enkla tips kan ta reda på var din pappa är! :)

En bekännelse

Om det är någon där ute som saknar Kaddafi så måste jag erkänna att jag åkallade honom i en seans strax efter att han dog och frågade om han föredrar kycklingbröstfilé eller kycklingvinge och han spottade mig i ansiktet och sa att han aldrig tänker återvända till vår dimension igen

Det du inte gillar med dig själv, älskar någon annan!

Match.com har en ny reklamfilm, som visas under deras slogan det du inte gillar med dig själv, älskar någon annan. Eller, egentligen är deras slogan love your imperfections, för man måste ju ha en engelsk slogan också, om man ska vinna respekt i dagens marknad. Hur som helst har match.com spelat in en reklamfilm som de sänder på TV, där de ska visa upp olika exempel på karaktärsbrister som de uppmanar att man, i händelse av att de stämmer in på en själv, ska älska. 

Reklamen inleds med att en kvinna slänger av sig skor och accessoarer i vårdslöst maner, i vad som tittaren ska luras tro är en slarvighet som avskräcker alla potentiella dejtobjekt. Vad vi sedan får se är en man som - hör och häpna - sover med strumpor på, tätt följd av en kvinna som har mage att sjunga i duschen, och därefter en man som har mage att ha mage.