Sunshine city, ironiskt nog

God kväll, kära läsare. Ja, att det är just kväll råder inga tivel om, i och med att tidszonen som dessa inlägg skrivs i nu utom tvivel är japansk. Utöver detta bevis får ni helt enkelt lita på att min känsla av trötthet, och mättnad från kvällens goda middag (mer om denna sedan), utgör fysiska signaler om att det är kväll. Nu kanske ni undrar varför jag sitter och bloggar om jag nu är så trött - en berättigad fråga, men om jag avvaktat längre hade jag helt enkelt fått ohanterligt mycket att skriva om i detta inlägg. Därutöver bad jag ju er, kära läsare, att hålla tummarna i slutet av förra inlägget, och det kan ni ju inte sitta och göra hur länge som helst.

Tyvärr så hjälpte det dock inte att ni höll tummarna. Ni kanske inte knep ihop dem hårt nog, för det regnade så pass mycket i söndags att vi gjorde bedömningen att vår ursprungliga plan var ogenomförbar: att åka till Kamakura, och besöka de helgedomar och dylikt som finns där. En tyfon var ju på ingång, med stormsteg, lämpligt nog, och vi bedömde att vi ville hålla oss inomhus. Tur nog så gick det smidigt att ändra planerna, i och med att jag ju sovit över i Higashi-nakano, så vi kom ganska snart fram till att vi istället skulle åka till Ikebukuro, där man kan besöka shoppingcentret Sunshine city utan att ens lämna tågstationen.

Sightseeing

Kära vänner. Tiden med Taylor-Avara-delegatet fortsätter. Igår åkte jag plikttroget till Shinjuku, i ilfart, direkt ifrån hamburgarrestaurangen där jag ätit lunch. i Shinjuku räddade jag delegatet ifrån att irra runt på gatorna, och vallade in dem på en udon-resraurang, där vi alla åt lunch, i mitt fall lunch nummer två. Därifrån promenerade vi vidare igenom Shinjuku och anlände till slut i Shinokubo, Koreatown, där vi fikade på ett café under uppsikt av ett amatörpojkband som stod och delade ut flygblad på gatuhörnet.

Lillebror ser dig

Kära läsare. Dagens inlägg publiceras till en decimerad läsarkrets. Jag har nämligen fått sällskap av hela familjen Taylor idag, som ska bo här i Tokyo en vecka framöver. Klockan 14:55 lokal tid landade ett delegat från Crusenbjörnsvägen på Haneda.

Jag lämnade skolan vid kvart i fyra, för att åka till Higashi-nakano, den ort där den lägenhet som hyrts för perioden ligger, och vänta på sällskapet, medveten om att jag skulle behöva vänta i en kvart-tjugo minuter. Efter ungefär 45 minuter fick jag ett SMS ifrån mamma som informerade om att de var i "Shiniuko", vilket jag tolkade som "Shinjuku." Men, de kom fram till slut, och vi promenerade tillsammans till ovannämnda lägenhet, en rymlig sådan i ett tjusigt område där en svag doft av indisk curry hängde på luften.

Tre av fyra turister syns ovan; när bilden togs var mamma och letade efter den i annonsen utlovade tvättmaskinen. Uppdraget misslyckades i slutändan, och om den inte är undangömd under en säng eller bakom en kökslucka så verkar tvättmaskinen vara fiktion. Än så länge är tvätt dock inget problem. Inte ens jag har tvättproblem, åtminstone vad beträffar ytterkläder, eftersom att jag kunnat ersätta min gamla och slitna halsduk med en ny, fräsch och lite ståtligare som farmor skickat med.

På jakt efter en Borussia Mönchengladbachtröja

Kära vänner. Jag sitter här vid skrivbordet, och har precis arbetat mig igenom en trave läxor. Därtill har jag arbetat på min presentation om det japanska valresultatet, vilket är en utmattande uppgift i och med att japansk politik är så otroligt ombytlig som den är.  Partier skapas och löses upp konstant, och för en utomstående betraktare är det svårt att förstå sig på vad alla dessa partier egentligen står för eller innebär. Som exempel presenterar jag vad man möts med om man på Wikipedia slår upp det parti som fram till detta val var det största oppositionspartiet:

Anledningen att vi hade mycket läxor att göra var att vi var lediga från skolan igår. Att det var på grund av ett förödande oväder vet inte läroplanen, och alla uppgifter vi skulle ha gjort under måndagens lektion travades därför på en hög som räcktes till oss idag. Att skolan var inställd igår innebar även att vi missade en föreläsning med Vernon Scripps, vilket var synd, eftersom att hans tidigare föreläsning var intressant. Den handlade om japanska företag, och att börja jobba på dessa, vilket man närmast oundvikligen gör oavsett vad man har studerat, och hamnar i ett kontorslandskap med en yrkestitel i stil med "generellt arbete". Det hela för tankarna till den jantelagsföreläsare som man bjöd in till Tumba Gymnasium under mitt tredje år där, som med exempel från stylistutbildningar, där alla som tar examen i Sverige allena tydligen skulle räcka för att mätta hela Europas behov på stylister, ville föra fram poängen att vi ska tänka på karriärmöjligheter snarare än drömmar och mål när vi väljer utbildning¹.

Nåväl, denna tisdageftermiddag var ingen föreläsning schemalagd, utan efter första lektionen var vi ett gäng som var på den inhemska hamburgerkedjan Freshness Burger och åt lunch, vartefter vi åkte till Shibuya för att uppsöka en affär som specialiserar sig på fotbollströjor. Detta är något som en engelsk utbytesstudent, som via studier där är välbekant med Tyskland och dess fotboll, var intresserad av.

Efter regn

Ja, då var det måndageftermiddag och jag har överlevt ännu en tyfon. Den passerade tidigt under morgonen, och när jag klev upp vid halv tio så var himlen redan blå. Anledningen jag klev upp så sent var att undervisningen idag blev inställd, tack vare stormvädret. Att himlen sedan blev blå blev skolledningen säkert mycket besvikna över, men de måste väl ta den säkra vägen antar jag, då de väl inte vill riskera att behöva ta ansvar för att någon av eleverna blåst ut till havs på vägen till skolan. 

På tunnelbanestationerna syntes dock tecken på att en tyfon varit här.

Tyfonhelg

Kära vänner, detta blir ett kort inlägg, i och med att jag inte gjort ett skapandes dugg den här helgen. Visserligen är helgen inte slut än, då klockan, denna söndagseftermiddag, bara är strax över 12, men i och med att en tyfon i skrivande stund är påväg in över Tokyo betvivlar jag att jag kommer kunna göra något mer spännande än att sitta vid detta skrivbord. Faktum är att vi var bjudna till en "revolutionär trumkonsert" idag, som jag såg mycket fram emot, men skolan valde att avboka våra reserverade biljetter, antagligen för att de skulle behöva ta ansvar ifall någon sveptes bort av en tyfonvind.

I och med detta har jag inget att göra. Jag har börjat kolla på en TV-serie, "Herr Nietzche på närbutiken," som skulle vara baserat på verkliga berättelser om hur det är att jobba på en nattöppen närbutik. Hittills har dock varenda karaktär totalt saknat verklighetsförankring, och gör konstant totalt omotiverade saker, vilket får det att verka som att de inte återger berättelserna i total enlighet med verkligheten. Det är än så länge tveksamt ifall jag kommer se klart hela serien.

Vore jag japansk medborgare, kunde jag roa mig med att gå ut och rösta. Det är nämligen valdag idag. I och med att tyfonen är påväg kommer dock valdeltagandet bli ganska lågt, i synnerhet här i Tokyo, vilket bådar gott för det sittande regeringspartiet. Den största oppositionen kommer nämligen från ett nystartat parti lett av den nuvarande guvernören av Tokyo. De två partierna är båda konservativa, och har båda som kärnfråga att revidera grundlagen för att kunna militarisera Japan till högre utsträckning, så skillnaden är egentligen mest att det nystartade partiet är mer populistiskt i sin marknadsföring. Därtill tillkommer bland annat "konstitutionella frihetspartiet," som delar de två större partiernas konservativa plattform men har fler liberala utsvävningar - detta parti vill behålla grundlagen som den är.

Det är alltså inte världens mest färgglada smörgåsbord som står uppdukat i vallokalerna, och jag kan föreställa mig att missnöjesröster inte är starka nog för att trotsa stormvädret här i Tokyo. Detta tjänar förmodligen till att gynna regeringspartiet, och möjligen mindre riksdagspartier med mer passionerad väljarkrets. De jag i synnerhet har i åtanke är kommunistpartiet, som trots att de är betydligt mindre än ovannämnda ändå syns bra mycket mer på gator och torg, vilket jag skulle anta helt enkelt har att göra med att de har anhängare som är beredda att ta sig tid att synas. Å andra sidan är kommunistpartiets medlemmar av hög medelålder, så de är nog de som har svårast att ta sig ut och rösta i det här vädret.

Något annat än valvaka jag kan ha att uppehålla mig med är min första elräkning, som kom igår. Emellertid måste jag ta mig till 7/11 för att betala den, och jag tänker knappast trotsa tyfonvädret för privelegiet att få betala 6000 yen, varav hälften är för internetuppkoppling som knappt ens kan ladda videoklipp, och en telefon som jag kopplade ut efter tre dagar för att använda eluttaget till annat. Jag har även ägnat helgen åt att dricka burkkaffe, eftersom att de sedan en vecka tillbaka har, för att markera att det blivit höst, börjat sälja varmt kaffe även här inne på boendet. Tyvärr har de inte min favoritsort, men en morgon som denna, när regnet utanför öste ner och jag stod inför ett blankt schema, var jag en beggar och inte en chooser.

Hakone

Hys inget agg, kära vänner, för att jag är oinformativ, hemlighetsfull, när jag skriver om utflykter som komma skall; jag vill blott upprätthålla ett spänningsmoment vad beträffar framtida inlägg. Nåväl, nu är ett sådant framtida inlägg kommet, och jag röjer mystiken för att avslöja att den utflykt, som galna vetenskapsmannens lektion i onsdags handlade om, var till Hakone. Nu säger väl inte detta alla läsare särskilt mycket heller, men det kanske ringer en del klockor om jag säger att det var i denna ort som den varma källa jag badade i under gymnasietiden var belägen.

Stinkfirre

Ja, kära läsare, nu var det ju inte länge sen jag skrev mitt senaste inlägg, men nu är jag ju faktiskt hemkommen från en skoldag och har tid över. Jag avstod från lunch med mina klasskamrater, och åkte istället direkt hem för att tvätta. Det är nog det mest ansvarsfulla jag gjort under min tid här, efter elbasinköp och tabehoudai på yakinikurestaurang. Nu sitter jag alltså här och äter en take away-curry på mitt rum och väntar på att tvätten ska bli klar, och då lämpar det väl säg att blogga.

Efter dagens lektion ångrar jag lite att jag slösade rubriken "mat" på förra inlägget. Detta dels för att vi idag började arbeta med kapitlet om mat som gårdagens läxa bara skulle förberedda oss för. Detta arbete innebar dock inte mer än att vi gick igenom gårdagens läxa och tog emot en ny; framför allt förtjänar detta inlägg titeln för att vi, efter att läxmomentet var avklarat, åt de matvaror som vi köpt på marknaden i Tsukiji veckan innan.

Shoppingen hade ju skett i tre grupper, och vi hade således tre rätter att äta. Till förrätt åt vi mina bläckfiskchips, och de var det ingen större dramatik med. Det kanske låter konstigt, men jag tror att den här typen av japanska snacks är så pass etablerade att alla i rummet åtminstone stött på dem förr. Varmrätten, däremot, bjöd till häftigare reaktioner - detta var nämligen kusaya, fermenterad, torkad fisk som sägs vara Japans svar på surströmming. Jag som numera provat båda rätter vet inte om jag kan påstå att liknelsen stämmer, i och med att surströmming luktar väldigt starkt av fisk medan denna kusaya snarare luktade hästbajs. På grund av denna lukt fick vi inte heller äta fisken i klassrummet, av respekt för nästa lärare som skulle bruka rummet, så vi tog istället med oss fisken till studenternas allrum. Detta är det minsta och sämst ventilerade rummet i byggnaden, men lärarna behöver ju inte vistas där.

Kusaya verkar ha uppkommit ur en strävan efter att spara på hårt beskattat salt i fiskarbyar under Edoperioden. Man använde helt enkelt samma saltlag om och om igen, och resultatet blev en svagare inläggning som tillät fisken fermentera lite grann. Tydligen blev denna återvunna lag släktklenod och inom familjer sparade man en enskild sats från generation till generation. Namnet betyder ungefär "stinkfirre" (av 'kusai' plus 'ya', en korruption av det dialektala 'yo', som betyder fisk). När man äter kusaya ska man tydligen göra det med rikligt med ris, och ifall man vill en skvätt citron. Ris hade vi inte, men lite citron fanns att tillgå.

Jag förde med rädsla, och respekt inför fisken, ätpinnarna till min mun, och kände lukten av stall en sista gång innan jag slöt munnen om min portion. Den smakade tonfisk. En mild smak av burktonfisk, och inte så mycket annat. Det var verkligen inte äckligt, och smakade inte alls som det luktade, men man undrar ändå om det är värt besväret?

Efterrätten var ett slags mochi, alltså en seg kaka gjort på risdeg, med smak av grönt té. Jag skulle beskriva det som gott, kanske till och med exotiskt, men tyvärr inte lika minnesvärt som kusaya. Ifall den delegation som kommer hit om en vecka känner sig sugna på att prova det senare, så fick jag ta med mig burken hem.

Detta avslutar alltså vad jag gjort idag. Nu ska jag hänga tvätt. Hej så länge, kära vänner.

Mat

Jag höll nästan på att inleda med att säga att det är med ensamhet i hjärtat som jag skriver det här inlägget. Det vore dock en lite för dramatisk formulering, och dessutom är den känsla jag huvudsakligen känner i nuläget mättnad snarare än något annat. Men, det som den formuleringen skulle göra er införstådda med är det faktum att Viva och Althea lämnat landet. Avskedsfesten ägde rum i Alex kvarter, i Kokubunji; jag åkte direkt ifrån min presentation om påskris dit, och vi åt en yakiniku-middag tillsammans alla fyra.

Konventionella köttbitar ingick självfallet, från ko, gris och kyckling, men därutöver beställde vi, för gamla tider i Kyotos skull, in en portion gristunga. Tyvärr var denna inte lika god som kotungan jag åt i Kyoto, men det var inget fel på den, utom möjligen att den var lite seg.

Batterihund

Kära vänner, jag är vid liv. Detta avslöjande har visserligen antydits om tidigare, i och med att jag var kvar bland de levande för att skriva inlägget om konserten, men krypen har sedan dess fortfarande inte dödat mig. Ifall de försöker, så ligger jag steget före - jag har köpt en sprej som ska få ta flipfloptofflans roll i framtida möten. Visserligen är jag i Sverige en företrädare för metoden att fånga under en mugg och släppa ut i det fria, men när djuren växer sig större än muggarna så får de faktiskt skylla sig själva.

 Oroväckande nog så är dock sprejflaskan illustrerad med en
kackerlacka som sprattlar, vilket är just vad jag vill undvika.

Konsert

God kväll, kära läsare. Idag har jag egentligen bara gjort en sak, och det var att gå på konsert. NHK, det vill säga japanska SVT, hade bjudit in ett antal universitet i Tokyo till att skicka sina utbytesstudenter till gratis kulturinsupning hos NHKs symfoniorkester. Emellertid var det inte japansk kultur vi insöp, utan österrikisk, i och med att det vi fick se var stycken skrivna av Mozart och av Alban Berg. Den förra av detta är ju beprövad, men den senare tillhör en tradition som jag inte kan ställa mig bakom, en typ av svårlyssnad modern klassisk musik som känns som att den bryter mot konventioner för brytandets skull. Resultatet blir 40 minuter i sträck av spänning och disharmoni som aldrig riktigt löses upp eller heller når någon form av klimax, utan bara tvärt tar slut. Mozartstyckena var tyvärr bra mycket kortare än Bergs, men de var placerade som små andningsutrymmen, frisk luft mellan de långa dykningarna under modernismens grumliga vatten. 

Men, när det hela var slut så gick vi och åt på KFC, och detta var ju en ny upplevelse för mig, så även om hela konserten hade varit modernistiskt gnisslande hade jag i alla fall fått någonting utav utflykten. Visserligen finns det ju gott om japansk friterad kyckling, karaage, i Japan, som är både godare och billigare än detta var, men det var ju inget direkt fel på KFC heller.

När vi satt på KFC nämndes det att de som går i nybörjarnivån har skrivit ett prov som markerar att de är halvvägs igenom sin utbildning. Jag förstår inte hur det kan ha gått till, för vi är väl ändå inte halvvägs igenom ännu, men snart, antar jag. Hittills har jag varit nöjd. Det märks ju av att det är ett pojkboende, detta. Det luktar illa i korridorerna, och folk lämnar tuggat tuggumi på handfatskanten i badrummet. Nu har också mina blommor dött, så jag kan inte längre känna mig som en ö av civilisation här. Men maten är god, och utbildningen är stimulerande, så jag känner hittills att jag absolut får ut något av att vara här. Vi får se om jag tycker annorlunda ifall jag stöter på fler kackerlackor.

En invändning mot utbildningen har jag, och det är att man i läroboken återvinner samma texter om och om igen. Första veckan handlade texten om Himejijo, ett slott som är känt för att det sägs likna en vit trana. Den fick vi läsa för att öva grammatiken som användes, lära oss om det faktiska slottet (ett slags japansk allmänbildning, antar jag), lära oss glosorna, öva högläsning samt lyssna på texten för att öva hörförståelse. Veckan efter skulle vi öva på hörförståelse av vardaglig japanska, och läraren tryckte på play på CD:n. Dialogen började: "Okej, så det är typ ett slott som ser ut som en trana, och..."

Nåväl, jag vill inte skriva ett längre inlägg än såhär nu, för jag vill inte skämma bort er med två fullvärdiga inlägg på en och samma kväll. På återseende.

Rakethund vs. djurriket

Kära läsare. Återigen får jag inleda ett inlägg med god kväll. Denna gång är det dock garanterat att det inte publiceras under rådande kväll, och högst oklart om det färdigställs under den. Någon ursäkt för att blogga har jag emellertid inte, då jag läste ut Slaughterhouse five efter halva min tågresa till skolan igår. Däremot har jag en del att blogga om, och ifall jag skulle avvakta ett dygn till är jag rädd att jag inte skulle ha tid för allt.

Med andra ord vill jag raskt gå vidare med gårdagens morgon, som fortsatte efter det att jag läst ut min bok, vidare till entrén i skolbyggnaden, där hela min klass och tilhörande volontärer samlades för att direkt bege oss emot ett utflyktsmål; Tsukiji. Ifall namnet verkar bekant så är det för att det är där som vad jag har för mig är världens största fiskmarknad äger rum, med tonfiskauktioner som regelbundet slår rekord vad gäller priser och omsättningar och dylikt. Denna sida av Tsukiji var vi emellertid ett par timmar sena och en guide kort för att få ta del av, varför vi efter en kort promenad genom ett lastområde direkt hamnade i den yttre marknad som är avsedd för privatpersoner.

Förstärkning

God kväll, kära läsare. När jag skriver "god kväll" så är det ord och inga visor, då klockan börjar närma sig 11 på kvällen. Om det däremot blir under denna goda kväll som detta inlägg faktiskt publiceras låter jag dock vara osagt, i och med att klockan är så mycket som den är. Anledningen att jag ägnar mig åt bloggning så här sent på kvällen är att jag är orolig att jag annars kommer att läsa ut min bok (Slaughterhouse five av Kurt Vonnegut) och därmed inte kommer ha något att göra på tåget imorgon.

Nåväl. Låt mig börja med att berätta om vad som försigick igår. Vi hade ikebana-lektion, vilket, något oväntat, innebar att vi skulle presentera för klassen det vi skrivit i läxa, om våra intryck och tolkningar av konstformen. Därefter fick vi instruktioner inför nästa veckas större presentation, vilket bland annat innebar att man delade ut information om hur man gör en powerpointpresentation. Att de känner ett behov att förklara detta kan tolkas som en fundamental brist på tillit till oss förtappade utlänningar, men jag väljer istället att se det som ett symptom av det japanska skolsystemets förlegade rutiner.

Vad beträffar ämnet, så har det blivit min lott att presentera en jämförelse mellan japanska blomsterarrangemang och den närmaste svenska motsvarigheten, vilket jag bedömt vara påskris. Medan jag läser på om detta så börjar jag dock våndas inför presentationen. Lärarna som lyssnar kommer oundvikligen tro att det någonstans skett någon form av språkförbistring, i och med att påskrisets historia är så till en grad vrickad.

En etisk utflykt

God kväll, kära läsare. Jag hoppas att detta inlägg kommer som en positiv överraskning. Jag vet att frekvensen med vilken jag bloggar har varit oförutsägbar, men jag hoppas ändå att ni har överseende med att jag bloggar i den takt jag finner hållbar. Dessutom har jag helt enkelt inte alltid nånting att blogga om. Det har jag dock nu, så jag går raskt vidare till att kartlägga den dag som passerat.

Idag är den fysiska idrottens dag, som firas till minne av 1964 års olympiska spel. Vad detta innebär rent konkret är att detta var en tredagarshelg. För personalen på boendet innebär det även att man inte serverar någon mat, men passar på att städa de offentliga utrymmena på morgonen (de antar väl att ingen stiger upp, temat till trots). När jag klev ut i badrummet på morgonen med munnen full av tandkräm stod således en städare i gummihandskar där. "Ohayou gozaimasu," hälsade hon plikttroget. "Mhnmngounm," svarade jag.

Förmiddagen spenderades sedan på boendet, men inte nödvändigtvis med tristess, eftersom att jag hade ett utflyktsmål. Vid ett-tiden bar det av mot Shimokitazawa, där jag mötte upp med Alex.

Καραόκε

Goddag, kära läsare. Jag sitter här utan läxor att göra och försöker fördriva tiden såhär på en söndagförmiddag. För närvarande har jag gjort det för uppgift att tvätta, blogga över det sega helgnätverket, samt äta lunch. För den sistnämnda aktiviteten har jag en skål udon-nudlar från 7/11 till min hjälp. 

Att bära hem en skål varm soppa från 7/11 kan tyckas vara en skrämmande uppgift, men av de sätt som soppa från närbutiken kan serveras är detta faktiskt tryggast. Alternativet är nämligen att soppan inte ligger i skålen med nudlarna från början, utan i en separat plastpåse, som efter att rätten mikrats klipps upp för att innehållet ska tömmas ner i skålen.

Till detta har jag även en efterrätt, men den har jag ännu inte börjat på, så den får ni läsa om lite längre ner i inlägget.

Polariserande måltider

Kära vänner, jag har låtit er vänta på detta inlägg. Detta på grund av att jag inte gjorde något att blogga om över huvud taget i går. Visserligen var vi lediga, men jag spenderade dagen med sovmorgon följt av läxläsning. Vi hade bland annat fått i läxa att förklara innebörden av det blomsterarrangemang vi gjorde dagen innan. Detta var svårt i och med att vi ju inte valt blommorna själva, utan hade deras längd och vinklar som enda kreativa utlopp (och inte ens vinklarna hade vi fullständig frihet med). Att förmedla ett budskap enbart via en solrosstjälks längd kanske de erfarna mästarna ser som en baggis men på första lektionen tycker jag att det är överkurs.

Nåväl, jag hittade på en förklaring och gick lite raskt vidare till nästa läxa, som var att memorera regler kring hur man ska bete sig ifall en jordbävning inträffar. Detta var en vettig läxa, och likaså var reglerna vettiga, förutom sista, som var att man ska hjälpa till att bygga upp samhället igen efter att det raserats av en jordbävning. Detta tycker jag är lite mycket begärt. Ska vi bygga upp samhället åt dem när de inte ens vill ge oss studentrabatt på tåget?

Innan jag låter alldeles för mycket av inlägget handla om läxorna jag gör så kan jag bara inflika här att jag faktiskt inte är så tråkig att jag inte gör annat än att plugga, utan var på karaoke på tisdagkvällen. Detta har jag emellertid bloggat om förut, så ni vet hur det fungerar vid det här laget; vi anlände, viftade med våra "studentlegitimationer" (kartongbitar med namn och foto på) tills de gav oss studentrabatt, och gick sedan och satte oss i ett lite unket rum för spendera ett par timmar av våra liv på att sjunga med till grovhuggna replikor av bakgrundsmusiken till kända åttiotalslåtar.

Ikebana

God eftermiddag, kära vänner. Jag är nyss hemkommen ifrån en utflykt, som utspelade sig i en liten lägenhet i Takadanobaba, hos en 90-årig ikebana-mästare. Han visade hos teknik som bör tillämpas, och lät oss göra varsitt arrangemang, som han sedan rättade. Att ett konstverk kan rättas är antagligen ovant för gemene läsare, men reglerna för ikebana är strikta. Verken ska alltid centreras kring shin, soe och tai, tre blommor som ska placeras i 10, 40 och 70 graders vinkel.

Före rättning.

Efter rättning.

Efter att jag fått mitt verk rättat skulle jag fotograferas intill det. "Sensei," frågade jag "kan du ta bild med min kamera också?" Det gjorde hon. "Blir det här bra?" frågade hon. "Mm," sa jag.

Vi fick även ta med blommorna hem efter att vi var färdiga, vilket ju var generöst men något ogenomtänkt. I och med att vi bor som vi gör har vi inte riktigt någonstans att göra av med blommorna, så jag fick springa in på lokala 100 yen-affären på vägen hem från skolan och köpa en burk att använda som vas.

Utflykten ägde rum efter lunch. Innan vi åkte han jag alltså återvända till gårdagens nudelrestaurang, och köpa en "chikara udon", vilket är udon med en risdegskaka i. Medan jag avnjöt den roade jag mig med origami, eftersom att en trave papper och en instruktionsbok låg på bordet i vårt allrum när jag kom med min mat. Jag lyckades skapa den älskvärda och igenkännbara pingvinen; är det inte likt?

Med det har jag inget mer att berätta om skoldagen som förlöpt. Det blir det sista ni får höra från skolan fram till torsdag eller fredag, eftersom att morgondagen är en ledig dag. Anledningen är att det är årsdagen av Nihon Universitys grundande, och alla studenter på universitet får ledigt (utom en av volontärerna, verkar det som, som antingen missförstått sitt schema eller, som hon påstår, har presentation). Att det sammanfaller med den svenska högtiden kanelbullens dag är dock ett sammanträffande och inget annat¹.

Men, nu måste jag sluta skriva eftersom att jag lovat att infinna mig vid matsalen nu. Kvällens middag blir karaage, vilket känns lämpligt inför en ledig dag. På återseende.



1: Om ni tycker synd om mig som får spendera denna högtid i ett land där den inte observeras så kan ni skicka era kanelbullar till: Japan, Tokyo-to, Itabashi-ku, Miyamoto-cho, 48-5 Dormy Itabashi Honcho, room 203

Alex, och annat ur Ginnungagap sprunget

God eftermiddag. Hoppas ni välkomnar den nya veckan med glädje, kära vänner. Jag välkomnar den tillsammans med min nya samling, som ni ser på bilden nedan.

De har nämligen börjar dela ut såna här vid köp av ett specifikt témärke som jag brukar köpa. Det det är är en strumpa som man ska trä över sin flaska. Jag har sett sådana förut, men aldrig lyckats lista ut vad de ska vara bra för. Kanske är syftet detsamma som de i USA vanligare bruna papperspåsarna.

En annan sak jag köpte var en milkshake med smak av rom och russin. Alex är nämligen äntligen tillbaka från den resa hem till Sverige som hon begav sig på i princip samtidigt som jag lämnade Sverige för att åka hit, och vi sågs i Shinjuku igår för en lunch på en västerländsk restaurang. Detta innebar spretig musik, med den enda röda tråden att den var västerländsk (bland annat Lady Gaga och Linkin Park); hamburgare (i mitt fall med mozzarella på); samt ovannämnda milkshake med romrussin. Maten var god, i synnerhet pommes fritesen, och milkshaken likaså, även om den smakade förvånadsvärt mycket som lussebulledeg; men godast var såklart sällskapet.