Sightseeing

Kära vänner. Tiden med Taylor-Avara-delegatet fortsätter. Igår åkte jag plikttroget till Shinjuku, i ilfart, direkt ifrån hamburgarrestaurangen där jag ätit lunch. i Shinjuku räddade jag delegatet ifrån att irra runt på gatorna, och vallade in dem på en udon-resraurang, där vi alla åt lunch, i mitt fall lunch nummer två. Därifrån promenerade vi vidare igenom Shinjuku och anlände till slut i Shinokubo, Koreatown, där vi fikade på ett café under uppsikt av ett amatörpojkband som stod och delade ut flygblad på gatuhörnet.



När vi var färdiga med fikat skiljdes vi åt, så Felicia kunde gå hem och ha ont i höften, men vi återförenades på kvällen, efter att jag läst lite läxor. Vi slöt upp vid stationen här i Higashi-nakano och promenerade sedan fram till det att vi fann en vietnamesisk restaurang, som pappa på grund av en i barndomen förvärvad solidaritet med det vietnamesiska folket föreslog att vi skulle äta kvällsmat på. Med sådan entusiasm suktade han efter vietnamesisk mat, att han marscherade in, rakt förbi den stackare som stod i dörren och försökte agera hovmästare, och fram till ett bord. Hovmästaren föreslog sedan på ett lite kuvat sätt "varsågod att sätta er vid det bordet där", och pekade på pappa och bordet han redan var i färd med att slå sig ner vid.

Den gemensamma dagen slutade där, när vår pho och vår banh mi tagit slut. Den skulle ha fortsatt, jag skulle ha sovit här i lägenheten, men inga lakan fanns att hitta till mig. Det närmsta vi kom var en lår försedd med hänglås, som stod i en garderob, så jag tog tåget hem.

Idag möttes vi i Akihabara, ett syndernas näste. Jag bad delegatet att hålla blicken i golvet fram till att vi anlände vid det tåg som vi skulle byta till för att hamna i Tsukiji. Detta är, som ni kanske minns, skådeplats för den marknad som jag tidigare gjort studiebesök på. Planen var att vi skulle göra de olika havets frukter som de olika försäljarna viftar med till vår lunch.

På menyn stod smörstekta pilgrimsmusslor, friterade ostron, stekt krabba, ångkokt bläckfisk, japansk omelett, tonfisksashimi, friterad fiskkaka, samt mjukglass. Så, ifall ni tänkte att det är synd om mig som ska behöva pendla fram och tillbaka till samma resmål om och om igen, så kan ni vara lugna, för förra gången åt jag ju inte allt detta - i synnerhet inte finansierat ur någon annans ficka.

Mätta och belåtna och med en doft av hav på fingertopparna åkte vi vidare till Tokyo Tower. Detta är det äldre av de två utkikstorn som Tokyo är känt för, och visserligen det mindre men också det billigare. Därutöver är det det närmre Tsukiji.

En uniformerad hissvärd tog oss upp i tornet, till 150 meters höjd. Tokyos vyer bredde ut sig för oss, och trots regnet och molnen var de häpnadsväckande.

Men synd är det ju, att personalen på tornet själva inte verkar inse att vyerna allena är nog för att fånga intresse. Istället fyller man ut med halloweenutklädnadshörnor, nyckelringsaffärer, komikerframträdanden och en staty av en karaktär från One Piece.

Mycket av det som placerats ut i olika hörn var dessutom helt omotiverat, till exempel denna modell av tornet utförd i någon form av rosa glitter.

Det fanns ju en inskription, men den gjorde en inte mycket klokare.

Väl nedstigna från tornet fortsatte vi till Edo-Tokyo-muséet, ett museum som visar upp Tokyo så som det var under Edo-perioden. Efter en halvtimmes tågresa, under vilken mamma uppehöll sig med att maila deras hyresvärd och ställa honom mot väggen angående mängden lakan, möttes vi emellertid av en skylt på perrongen som förklarade att tyvärr så är muséet stängt för renovation det kommande halvåret. Muséet är jättelikt, så jag förstår varför det tar tid att renovera, men jag förstår inte hur man kan renovera, och därmed behöva stänga, alltihop på en och samma gång och kontinuerligt hålla det stängt under dessa månader.

Men, vi kunde alltså inte komma in där, så vi roade oss istället lite grann med de sumorelaterade attraktioner som fanns på tågstationen. Vid den stationen låg nämligen inte enbart vårt museum, utan även nationalarenan för sumobrottning. In i själva arenan hade vi inte fått gå, men stationen var ändå tillräcklig för oss, och vi åkte därifrån hem hit till Higashi-nakano.

Hemma fick mamma svar ifrån hyresvärden. Han var redan påväg mot lägenheten, och mamma hann knappt städa vardagsrummet innan han stod där i hallen. Efter att det etablerats att jag kunde konversera på japanska så gick han med på att jag kunde sova på futon, och han låste upp låren som sängkläderna låg gömda i. Han hade varit tvungen att sätta lås på den, förklarade han, för när "kineser och sånt" är här så använder de annars upp alla sängkläder bara för att de kan.

Som avsked tipsade han om en ramenrestaurang, som tydligen gjort sig känd på att vara omtyckt av en sumobrottare. Jag tackade för tipset, och en dryg timme senare satt vi på restaurangen i fråga. Av någon anledning antog damen som tog våra beställningar att vi ville ha gyoza, så hon välkomnade oss med att fråga "Hur många gyoza vill ni ha?". Vi var ju där för ramen, men tog frågan som en rekommendation och beställde gyozadumplings som vi betraktade som en förrätt till de nudlar som vi också beställde. När middagsgästerna som kom in i restaurangen efter oss fick höra "tyvärr är gyozan slut" och som svar på det vände på klacken var det inte utan att man fick skuldkänslor. Dessa skuldkänslor förträngdes dock när maten kom in.

För delegatet i synnerhet är det svårt att hantera japanska portioner, utformade för hunsade och utmattade kontorsarbetare, men att maten inte slukades betydde inte att den inte uppskattades, och för att detta skulle förmedlas till personalen så fick jag hälsa damen som serverat oss att det var den godaste maten som sällskapet ätit sedan de kom till Japan. Hon blev överlycklig, detta till stor del på grund av att jag utelämnade att berätta att detta var deras andra dag här. Hon frågade varifrån vi kom, ifall Sverige var kallt, ifall det snöar där och ifall det tog lång tid att flyga därifrån, med mer, och avslutade med att försöka lära mamma uttala "gochisousamadeshita" ("tack för maten"). Detta är en uppgift jag misslyckats med många gånger förr, och inte heller med vikarie uppnåddes ett uttal som taget ur sammanhanget skulle vara förståeligt, men som det var nådde innebörden fram och uppskattades stort. Vi kände med andra ord i slutändan att vi förtjänat att äta upp deras sista gyoza.

Från den middagen är vi nu hemkomna, och har avslutat en produktiv dag. Vi har smidit planer som skulle göra att morgondagen blir lika produktiv den med, men en tyfon vankas, och i fall planerna kan realiseras beror helt på den. Håll tummarna, kära läsare.