På jakt efter en Borussia Mönchengladbachtröja

Kära vänner. Jag sitter här vid skrivbordet, och har precis arbetat mig igenom en trave läxor. Därtill har jag arbetat på min presentation om det japanska valresultatet, vilket är en utmattande uppgift i och med att japansk politik är så otroligt ombytlig som den är.  Partier skapas och löses upp konstant, och för en utomstående betraktare är det svårt att förstå sig på vad alla dessa partier egentligen står för eller innebär. Som exempel presenterar jag vad man möts med om man på Wikipedia slår upp det parti som fram till detta val var det största oppositionspartiet:

Anledningen att vi hade mycket läxor att göra var att vi var lediga från skolan igår. Att det var på grund av ett förödande oväder vet inte läroplanen, och alla uppgifter vi skulle ha gjort under måndagens lektion travades därför på en hög som räcktes till oss idag. Att skolan var inställd igår innebar även att vi missade en föreläsning med Vernon Scripps, vilket var synd, eftersom att hans tidigare föreläsning var intressant. Den handlade om japanska företag, och att börja jobba på dessa, vilket man närmast oundvikligen gör oavsett vad man har studerat, och hamnar i ett kontorslandskap med en yrkestitel i stil med "generellt arbete". Det hela för tankarna till den jantelagsföreläsare som man bjöd in till Tumba Gymnasium under mitt tredje år där, som med exempel från stylistutbildningar, där alla som tar examen i Sverige allena tydligen skulle räcka för att mätta hela Europas behov på stylister, ville föra fram poängen att vi ska tänka på karriärmöjligheter snarare än drömmar och mål när vi väljer utbildning¹.

Nåväl, denna tisdageftermiddag var ingen föreläsning schemalagd, utan efter första lektionen var vi ett gäng som var på den inhemska hamburgerkedjan Freshness Burger och åt lunch, vartefter vi åkte till Shibuya för att uppsöka en affär som specialiserar sig på fotbollströjor. Detta är något som en engelsk utbytesstudent, som via studier där är välbekant med Tyskland och dess fotboll, var intresserad av.

Det omfattande utbudet till trots så fanns tyvärr inte den tröja han var ute efter, vilket vi fick reda på efter att vi frågade kassören. Vi lyckades inte uttala lagets namn "Borussia Mönchengladbach" på ett sätt som han förstod, men han kände igen tröjan när vi visade foto av den. Den var redan såld. Det innebar dock att den en gång funnits, så helt ute och cyklade var vi inte när vi trodde att vi kunde hitta tyska fotbollströjor i Japan. De hade faktiskt en bredd av utländska tröjor, och i och med det storleksproblem. De japanska storlekarna är nämligen avsevärt mindre än europeiska, vilket blev tydligt när man såg tabellen nedan. Enligt denna stämmer japanska storlekarna small, medium och large alla på ett ungefär överens med brittiska small.

Vi må alltså ha lämnat butiken tomhänta, men det var en intressant upplevelse, och det närmsta fotboll den amerikanska student som var med dit någonsin kommit. Vi kände oss alltså långt ifrån besvikna när vi promenerade iväg ifrån affären, och inte blev det sämre av att vi, så fort vi var på gatan utanför, möttes med åsynen av en man som i barnvagn tagit sina tre kaniner till Shibuya och nu lät de gå promenera på koppel.

Med det tror jag att jag redogjort för allt som hände idag. Jag har i och för sig under dagen igår, sedan jag skrev klart den dagens inlägg, sett klart den serie som jag sa att jag nog inte kommer se klart. Anledningen till denna (i slutändan felaktiga) spådom var att alla karaktärer totalt saknade verklighetsförankring, vilket gjorde att de situationer som påstods vara hämtade från verkliga livet blev svåra att relatera till. Emellertid räddades serien av att ägaren av närbutiken som stod i fokus gestaltades av skådespelaren Satō Jirō, som framförde sina repliker med långa, improviserade monologer.

För att avsluta kan jag säga att melonpan är ett slags bröd. Det är gott.




1: Denna föreläsning avslutades för övrigt med att föreläsaren bytte om till keps och basketlinne och framförde en rap om "arbetsmarknadskunskap", vilket kändes som ett väldigt cyniskt sätt att försöka nå ut till oss botkyrkakids.