Hakone

Hys inget agg, kära vänner, för att jag är oinformativ, hemlighetsfull, när jag skriver om utflykter som komma skall; jag vill blott upprätthålla ett spänningsmoment vad beträffar framtida inlägg. Nåväl, nu är ett sådant framtida inlägg kommet, och jag röjer mystiken för att avslöja att den utflykt, som galna vetenskapsmannens lektion i onsdags handlade om, var till Hakone. Nu säger väl inte detta alla läsare särskilt mycket heller, men det kanske ringer en del klockor om jag säger att det var i denna ort som den varma källa jag badade i under gymnasietiden var belägen.

Vi samlades i ottan, vill jag skriva. Klockan var visserligen kvart i åtta, men det är över en timme innan jag vanligen börjar skolan, och frukosten öppnar för sent för att vi skulle hinna äta på boendet innan vi gick hemifrån klockan tjugo i sju. I och med det senare hade jag köpt två risbollar och en melonpan att äta på bussen ut till denna bergiga landsbygdsort, men min gruppkamrat och tillika granne på bussen hade inte heller ätit någon frukost, så jag överlät ena risbollen till honom.

Det bar av via Tokyos på höjden flerfaldigt travade motorvägar, och att åka motorväg några meter över markytan är en upplevelse. Det känns nästan som att man är i en flygande bil, något ifrån Blade Runner, i synnerhet när vädret, som idag, är dimmigt. Efter en timme eller så stannade vi vid en rastplats, där maten var dyr men toaletterna otroligt fräscha. Inne i toalettbåsen fanns även käpphängare, en påminelse om hur det japanska folket åldras.

Texten lyder "var god använd inte käpphållaren om din käpp inte får plats i den,"
vilket  är en i mitt tycke överflödig varning.

Från rastplatsen fortsatte vi ut i Kanagawa prefekturs landsbygd, och upp i bergen. I och med vädret låg moln samlade vi bergens fötter, så att elevationen såg ännu mer drastisk ut än den var.

Inom kort kom vi till vår första anhalt: Odawara slott. Som namnet antyder är detta ett slott, och det har anor ifrån Sengoku-perioden.

Jag måste dock tyvärr säga att det var en besvikelse att gå in i slottet; att den andaktsfulla stämning som vädret och vyerna byggt upp punkterades när vi trädde in i slottet och det visade sig att man låtit renovera det och ersatt inredningen med ett museum, som uteslutande handlade om det slott i vilket vi befann oss. Så mycket föremål hade de inte heller att ställa ut om det, varför det bland annat fanns ett antal miniatyrmodeller av slottet till vår beskådan, inuti det faktiska slottet.  Därutöver höll man apor i en bur på borggården, i en miljö som jag inte kan föreställa mig är i enlighet med svenska djurskyddslagar, men antagligen är i enlighet med japanska eftersom att de inte verkar ha särskilt många sådana här.

Å andra sidan erbjöd slottet en fantastisk utsikt över nejderna, vilket jag antar är ett av syftena med en krigsherres slott. Från toppen av slottet såg vi hur en grundskoleklass, nere på borggården, tog ett klassfoto framför slottet. Vi hälsade yvigt från där vi stod för att hamna i bakgrunden på bilden. Först efteråt visade det sig att vi hamnat mer centralt i bild än vi trott, om än inte i den vi siktat på, då han som är min granne på bussen tagit fram sin kamera och fotat vårt viftande.

Efter slottet klev vi ombord på bussen igen. Schemat var tajt, och vi hade bara en timme per anhalt. På slottet verkade någon formgivare ha slagit vad om att han var besatt med förmågan att kunna presentera vad som helst på ett tråkigt sätt, så där behövdes inte mer tid, men nästa anhalt kände jag på mig skulle kunna förtjäna en lite större lucka i schemat. Hakone jinja, eller Hakone helgedom, är välkänt för den röda torii-port som står i vattnet vid Ashisjöns strand och från vissa vinklar utgör en del av en fantastisk vy, tillsammans med Fuji i bakgrunden. Det är en så pass klassisk vy att jag var bergis på att Hokusai hade avbildat den i ett träsnitt, men när jag googlar på saken kommer inget upp så det kanske bara har varit ett antagande från min sida.

Hur som helst åkte vi till denna helgedom, ett busslass med förväntansfulla men trötta utlänningar över Hakones smala bergsvägar. Självklart var utsikten från bussfönstret fortsatt vacker, men på den här sträckan var vägarna så pass kringelikrokiga att bussen konsekvent svängde ifrån vyerna innan jag hann ta bild på dem.

Vi anlände till templet efter ungefär 40 minuter, och klev ut till ett klimat som tack vare höjdskillnaden var märkbart kallare än det vi klivit ombord på bussen i. Dimman beslöjade bergstopparna som ramar in Ashisjön.

Därefter var det dags för en välförtjänt lunch. Vi forslades vidare från helgedomen till en matsal som verkade vara specialiserad på den här typen av busslaster; jag antar att det är den typ av turistande som är mest populär hos japaner. Man hade ställt i ordning två långbord utan att det sågs som något märkvärdigt, och tillrett en traditionell japansk festmåltid till alla oss, säg, 35 studenter och volontärer. I ren tacksamhet åt jag till och med upp den japanska traditionella rätt som i princip är en creme caramel med räksmak.

Efter måltiden sades det att vi var fria att spendera vår tid exakt hur vi ville, fram till att bussen skulle åka vidare en timme senare. Därefter delade man motsägelsefullt nog ut biljetter till det närliggande Hakone sekisho och gav oss i läxa att gruppvis ta foto där. Detta sekisho har jag visserligen varit vid förut, under resan hit i gymnasiet, men det är likväl en intressant plats.

Sekishon etablerades under Edo-perioden, då shogun bodde och verkade i Edo, nuvarande Tokyo. Det var en plats där man kontrollerade varor som skulle in i Edo och människor som skulle ut. Anledningen att inkommande varor kontrollerades var för att förhindra vapen från att komma in i staden, och anledningen man kontrollerade människor, egentligen huvudsakligen kvinnor, som skulle ut var att shogun hade låtit flytta alla landets feodalherrars fruar och barn till Edo för att, egentligen med hjälp av ett slags kidnappning, utpressa feodalherrarna till lojalitet; varför det blev viktigt att se till att dessa fruar inte smet ut. Ett sätt man kontrollerade passerande kvinnors identitet var tydligen att med en kam jämföra tjockleken på deras hår med vad som stod skrivet i deras pass.

Utöver att titta på denna sekisho och dess utsikt så beundrade vi sortimentet i souvenirbutikerna där omkring. Ett känt hantverk ifrån Hakone, yoseki, som innebär att man skapar mönster med träbitar av olika träslag, fanns representerat med massvis av varor, och en och annan hantverkare. En av dem hade låtit trycka upp ett A3-stort foto, som han ju uppenbarligen var mycket stolt över, och hängt det så att alla som såg hans konst också skulle se fotot. På fotot poserade han med ett gäng deltagare i någon form av skönhetstävling.

Vi var inte kvar i sekishons skugga länge innan det åter blev dags att röra sig vidare. Bussen tog oss ännu längre uppåt, fram till att vi anlände vid en av de varma källorna som Hakone är känt för. Denna var emellertid inte i anslutning till ett bad, utan till ett fotbad. Över ett område där en svag doft av rökelse hängde i luften; ljudet av forsande vatten alltid var nära; och massiva, giftiga spindlar i något av ett brott mot stämningen spann gigantiska nät i alla träd och buskar; låg ett antal bassänger som alla sades ha olika medicinsk effekt - leder, hjärta, blodcirkulation och så vidare kunde alla gagnas. I och med att alla bassänger var fyllda med samma källvatten vet jag inte vari effekten satt, men sånt här är det nog inte meningen att man ska ifrågasätta.

Detta djur må ha fem ben, men om man tittar noga ser man att han har åtta knän
 och har ju därför antagligen en gång i tiden haft ben som matchade dem.

På ett väldigt japanskt vis började man om man så ville med att köpa en handduk för 150 yen - herrarna fick gröna och damerna fick rosa. Därefter gick man till omklädningsrum separerade efter könen för att ta av sig skor och strumpor (och inget annat) och ta på sig tofflor - svarta för herrar och rosa för damer. Med de hindrena ur vägen var vi dock redo att bli mirakulöst botade från alla möjliga åkommor, och medan många där nog i tysthet hoppades att något av baden skulle vara en kur emot spindelbett, bara sådär ut i fall att, så hade jag turen att inte vara så bekymrad av sånt att det hämmade mig från att njuta - några kackerlackor fanns inte heller vid badområdet.

Fotbadet erbjöd även ett tillfälle för oss att prata med andra än de gruppmedlemmar vi blivit tilldelade under galna vetenskapsmannens lektion på onsdagen. I mitt fall var det en volontär som tog tillfället i akt att fråga ifall mitt hår var naturligt, och sedan kommentera att jag ser ut som en bebis, en hund, en docka, en kvinna, eller en bebis (igen). Jag påpekade att jag har en syster som, i och med att hon är en kvinna, ser ännu mer ut som en kvinna än jag gör, och visade bild på henne. Det kanske Felicia inte gillar att jag gjorde, men det man inte vet lider man inte av, och jag vet att Felicia inte läser den här bloggen så hon får faktiskt skylla sig själv.

På vägen tillbaka till bussen från fotbadet passerade vi ett antal krabbor. Att dessa lever i sådana områden, bland varma källor uppe i bergen, blev jag lite förvånad över. Å andra sidan så ser de ju faktiskt lite kokta ut.

När vi gick ombord på bussen där så var utflykten i princip över. Klockan var ungefär fem, och det började strax skymma. Av någon anledning hissade man ner TV-skärmar, som på ett flygplan, och började visa en Indiana Jones-film, i vilken den titulära arkeologen överlevde ett atomvapentest oskadd genom att göma sig ifrån bomben inuti ett kylskåp. Jag valde att titta på havet utanför fönstret istället, men solen gick snart ner och jag var tvungen att låta mig underhållas av att se Indiana Jones överleva tre fall nedför vattenfall och att bli överkörd av en jeep, innan bussen till slut stannade vid 19-tiden i närheten av skolan och utflykten var slut.

Detta var den mest omfattande utflykt vi gjort hittills. Trots att jag varit i Hakone förr så såg schemat annorlunda ut den här gången, och jag kan inte säga något annat än att det var en spännande, och rolig, upplevelse. Särskilt med tanke på att den ägde rum på en skoldag. Med det tackar jag för mig. God natt, vänner.