Förstärkning

God kväll, kära läsare. När jag skriver "god kväll" så är det ord och inga visor, då klockan börjar närma sig 11 på kvällen. Om det däremot blir under denna goda kväll som detta inlägg faktiskt publiceras låter jag dock vara osagt, i och med att klockan är så mycket som den är. Anledningen att jag ägnar mig åt bloggning så här sent på kvällen är att jag är orolig att jag annars kommer att läsa ut min bok (Slaughterhouse five av Kurt Vonnegut) och därmed inte kommer ha något att göra på tåget imorgon.

Nåväl. Låt mig börja med att berätta om vad som försigick igår. Vi hade ikebana-lektion, vilket, något oväntat, innebar att vi skulle presentera för klassen det vi skrivit i läxa, om våra intryck och tolkningar av konstformen. Därefter fick vi instruktioner inför nästa veckas större presentation, vilket bland annat innebar att man delade ut information om hur man gör en powerpointpresentation. Att de känner ett behov att förklara detta kan tolkas som en fundamental brist på tillit till oss förtappade utlänningar, men jag väljer istället att se det som ett symptom av det japanska skolsystemets förlegade rutiner.

Vad beträffar ämnet, så har det blivit min lott att presentera en jämförelse mellan japanska blomsterarrangemang och den närmaste svenska motsvarigheten, vilket jag bedömt vara påskris. Medan jag läser på om detta så börjar jag dock våndas inför presentationen. Lärarna som lyssnar kommer oundvikligen tro att det någonstans skett någon form av språkförbistring, i och med att påskrisets historia är så till en grad vrickad.

Det hela började tydligen på 1600-talet, då fadern i vart hushåll tog in en bunt björkris, antingen på fettisdagen eller påskdagen, och pryglade fru och barn med denna tills de var påminda om Jesu plågor på korset.  Allt eftersom att tiden gick så förskjöts rollen av risinsamling till barnen, som gick upp i ottan för att hämta ris och sedan väckte resten av hushållet. De som drog sig fick sedan smisk med detta ris. Så fortgick även traditionen, men gradvis tillfördes dekorationer till riset, även om det behöll sin funktion som vapen. Till slut försvann dock agan, och bara det pyntade riset som sådant lever kvar idag.

En annan intressant detalj från dessa efterforskningar är resultaten jag fick när jag skulle söka upp historian bakom enskilda dekorationer. Det enda jag fick upp under sökordet “påskkyckling” var nämligen resultat som dessa:

Men, allt detta är att leva i det förflutna. Det dygn som vi fortfarande har en dryg timme kvar av ska jag förhoppningsvis också hinna prata om i detta inlägg.

Detta dygn började med att man delade ut flygblad vid stationen för något slags nattklubb. På denna klubb verkar karlar dock uppenbarligen vara oönskade, eftersom att man formulerat sig såhär nedslående på flygbladet:

Trots at de betalar hela tusen yen får män nämligen NoDrink, enligt en formulering som jag inte kan hjälpas från att läsa i rösten av en bitter östeuropé, som kompenserar för sina bristande engelskakunskaper med en järnhård vilja (jämför Seinfelds “soup nazi”). Kvinnor däremot, lockas med en drink och därutöver, alla kvinnors favorit, ICE CREAM.

Men, efter att vi hade uppehållit oss en stund med denna lektyr var det dags för dagens lektioner att börja. Efter det fortsatte sedan skoldagen utan något att anmärka, förutom möjligtvis den rast som jag och min svenska kamrat spenderade på det lokala snabbköpet. Jag tror nämligen jag berättat förr att det är ett snabbköp som gör anspråk på att vara finare i kanten än de flesta snabbköp, och för att illustrera det spelade man i högtalare, som det fanns nog av för att de skulle höras genom hela butiken, barock musik, vilket ju kanske snarare förde tankarna till pudrade peruker än till ekologisk frukt.

På ena hyllan kom jag även över denna vara. Det må vara svårt att tro, men i och med att tillverkaren är det någorlunda bekanta Gille så vill jag dock lita på att det är sant att produkten som salufördes i asken avbildad nedan inte var mindre än svenska havrekakor.

Eller okej, ett snäpp under havrekakor var de nog, för jag kan tänka mig att de var havreflarn.

Stärkt av den upptäckten klarade jag av resten av skoldagen, och reste ifrån skolan glad i hågen; förbi den obehagliga reklamaffisch som av någon anledning låter en flicka i skolålder vara representant för dagstidningen Tokyo Shimbun och viska till alla på perrongen om tidningens prövoperiod “var god bestäm er efter att ni prenumererat”; mot Kichijoji.

I Kichijoji mötte jag sedan upp självaste Alex, självaste Althea samt självaste Viva. De två sistnämnda befinner sig sedan igår kväll i Tokyo och vi välkomnade dem med en tempuramiddag.

Alex fick inte plats på bild ett så det fick bli denna nödlösning.

Att träffa dessa typer igen var väldigt trevligt, i synnerhet med tanke på att den maträtt jag flydde undan på boendet var “svampspaghetti på japanskt vis”. Något sorgsen blev stämningen av det faktum att Viva sörjer sin resväska, som flygbolaget meddelat har blivit försenad och därmed ska levereras till deras hotell imorgon förmiddag. Vi teoriserade att uppehållet kan bero på att väskan stoppades någonstans för att den innehöll en förbjuden artikel: ett batteri.

Efter middagen var kvällen ännu ung, och vi satte oss för att ta en öl, som ordspråket lyder. Detta på kedjan Hub, som utgör sig för att vara en brittisk pub och därför har sloganen “You’ll never walk alone” tryckt på menyerna, samtidigt som inredningen skyltar med Guinness-logotypen lite för ofta för att en riktig britt skulle känna sig hemmastadd.

Bilden är tagen när Althea, på ett väldigt husmoderligt sätt, lade ut
servetter som ersättning för de glasunderlägg som inte delats ut.

Det är alltså från Hub som jag för ett tag sedan är hemkommen. Därmed har jag även slut på saker att ta upp i detta inlägg, och det är väl för väl det, för jag borde verkligen sova. Godnatt och på återseende, kära vänner.