Καραόκε

Goddag, kära läsare. Jag sitter här utan läxor att göra och försöker fördriva tiden såhär på en söndagförmiddag. För närvarande har jag gjort det för uppgift att tvätta, blogga över det sega helgnätverket, samt äta lunch. För den sistnämnda aktiviteten har jag en skål udon-nudlar från 7/11 till min hjälp. 

Att bära hem en skål varm soppa från 7/11 kan tyckas vara en skrämmande uppgift, men av de sätt som soppa från närbutiken kan serveras är detta faktiskt tryggast. Alternativet är nämligen att soppan inte ligger i skålen med nudlarna från början, utan i en separat plastpåse, som efter att rätten mikrats klipps upp för att innehållet ska tömmas ner i skålen.

Till detta har jag även en efterrätt, men den har jag ännu inte börjat på, så den får ni läsa om lite längre ner i inlägget.

Sedan förra inlägget skrevs har vi haft ett "téparty" i skolan. Jag sätter ordet mellan citationstecken eftersom att det som stod i fokus inte var té, utan olika lekar, som fanns utplacerade som stationer vid olika bord i den källarlokal i skolan där det hela ägde rum. Lekarna var till exempel charader och japanska kortspel; allt till synes i syftet att få oss att bryta isen med volontärerna. Varför vi väntar med att bryta isen till såhär en månad in i utbildningen kan jag dock inte svara på.

Något annat man passade på att göra var att presentera de språkcaféer som skolan vid tre tillfällen kommer erbjuda. En lärare stod mitt i rummet och höll upp ett flygblad om detta, samtidigt som hon förklarade vad ett "Language café" innebär. "Vad pratar hon om?" frågade en volontär som satt vid samma bord som jag. "Nånting om ett 'sandwich party'," svarade en annan.

Efter detta så var evenemanget i princip slut. Ett gäng av oss som närvarat tyckte att det varit för kort, i synnerhet i och med att det var min svenske klasskamrats födelsedag, så vi beslöt oss för att gå på karaoke. Jag får intrycket att detta är lite av ett universaltidsfördriv, som kan föreslås utan att kännas olämpligt i i princip alla sammanhang och sällskap, av hur många gånger jag fått ägna mig åt det under en förhållandevis kort period.

Hur som helst, det är ju ett lätt sätt att umgås med nya människor i och med att det på grund av att musik konstant spelas inte förväntas att man för oavbrutna samtal. Därutöver får man sig snabbt en överblick över sina nya vänners musiksmak (den är sådär, i många fall). Skådeplatsen för just denna karaokesession hade för övrigt, av outgrundlig anledning, Santorini-tema.

Just nu blev förresten min tvätt klar, och nu hänger den i tidigare uppvisad anordning. Idag är en solig dag, vilket i och för sig bådar gott för tvättens torktid, men bådar lite sämre för min egen bekvämlighet, eftersom att jag under tiden tvätten torkar måste ha balkongdörren öppen. Därmed vågar jag inte ha luftkonditioneringen igång; vi har nämligen ännu inte fått första elräkningen och det är därför oklart till vilken grad jag kommer få sota för att låta AC:n vara igång när effektiviteten är hämmad.

Hur som helst. Efter Karaoke Flat så tog fredagen slut över en skål tempura i boendets matsal. Gårdagen fördrevs sedan med saker som inte är underhållande nog för att berätta om; läxläsning, lunchätning, städning och i mellanrummet däremellan lite plonkande på basen. Däremot upptäckte jag under eftermiddagen att den inbjudan som jag lite nonchalant tackat ja till kvällen innan, om jag ska vara ärlig i tron att det hela skulle rinna ut i sanden, varit ord och inga visor; och jag fann mig själv inräknad i en bordsbokning på Torikizoku i Shinjuku till klockan 18 den kvällen. Ändamålet var att fira den svensk som som sagt fyllde år dagen innan, och sällskapet var sex klasskamrater från Stockholms universitet som jag gått i samma klass som i ett år utan att någonsin tala med. Det var därmed högst oklart ifall de var att betrakta som främlingar eller bekanta, och som om det inte vore nog så hade han som jag satt bredvid en olycklig tendens att påpeka att vi aldrig talats vid förr, lite oftare än vad egentligen hade känts nödvändigt (den nödvändiga frekvensen hade enligt mig, för samtalets dynamiks skull, varit aldrig). Men, å andra sidan var maten väldigt god, och min favorit förblir de kycklinghjärtan som jag åt senast jag bloggade om denna restaurangkedja.

Men jag överlevde alltså gårdagen, i och med att jag ju nu sitter vid mitt skrivbord med en portion udon-nudlar i magen. Det har med andra ord blivit hög tid för mig att presentera min efterrätt. Avbildad nedan är en petit-chou med sötpotatissmak.

Jag måste dock säga att det inte är en överväldigande smak av sötpotatis, även med det faktum att japanska sötpotatisar är väsentligt annorlunda från västerländska i åtanke. Själva degen verkar inte vara smaksatt, utan bara färgad som för att påminna om den japanska sötpotatisens skal. Däremot är krämen inuti smaksatt, med sötpotatis från Miyazaki prefektur.

Krämen var ju mer söt än nånting annat, men efter att hela bakverket är uppätet så måste jag ändå säga att en lätt eftersmak av rotfrukt dröjer sig kvar. Jag kanske låter besviken, men jag tror att denna lätta eftersmak är lagom för en västerlänning som jag, som inte riktigt har för vana att stöta på rotfrukter i sötsakssammanhang. Intressant nog så verkar dock sötpotatis förekomma både som varmrätt och dessert i Japan - till exempel har friterad sötpotatis ingått i all tempura jag ätit under denna period.

Apropå mat så skulle jag jättegärna avsluta inlägget här med en recension av den TV-serie som jag för ett par inlägg sen tillkännagav att jag börjat titta på. Det kan jag dock inte göra, eftersom att allra sista avsnittet inte finns tillgängligt någonstans. Jag blev hoppfull när jag hittade en kinesiskspråkig sida som påstod sig ha avsnittet för allmän, kostnadsfri beskådan, men så krossades förhoppningarna när programmet avbröts sex minuter in med krav på att fylla i ett kinesiskspråkigt formulär om man vill fortsätta. Det hade precis börjat bli spännande också; för att spara in på elräkningen hade ena tävlande precis gjort sig av med sitt kylskåp. Jag antar att det förblir ett mysterium huruvida detta lönade sig eller inte.