Lillebror ser dig

Kära läsare. Dagens inlägg publiceras till en decimerad läsarkrets. Jag har nämligen fått sällskap av hela familjen Taylor idag, som ska bo här i Tokyo en vecka framöver. Klockan 14:55 lokal tid landade ett delegat från Crusenbjörnsvägen på Haneda.

Jag lämnade skolan vid kvart i fyra, för att åka till Higashi-nakano, den ort där den lägenhet som hyrts för perioden ligger, och vänta på sällskapet, medveten om att jag skulle behöva vänta i en kvart-tjugo minuter. Efter ungefär 45 minuter fick jag ett SMS ifrån mamma som informerade om att de var i "Shiniuko", vilket jag tolkade som "Shinjuku." Men, de kom fram till slut, och vi promenerade tillsammans till ovannämnda lägenhet, en rymlig sådan i ett tjusigt område där en svag doft av indisk curry hängde på luften.

Tre av fyra turister syns ovan; när bilden togs var mamma och letade efter den i annonsen utlovade tvättmaskinen. Uppdraget misslyckades i slutändan, och om den inte är undangömd under en säng eller bakom en kökslucka så verkar tvättmaskinen vara fiktion. Än så länge är tvätt dock inget problem. Inte ens jag har tvättproblem, åtminstone vad beträffar ytterkläder, eftersom att jag kunnat ersätta min gamla och slitna halsduk med en ny, fräsch och lite ståtligare som farmor skickat med.



Efter att vi (eller, ja, de) gjort oss hemmastadda letade vi reda på en restaurang. Jag njöt av chansen att briljera med mina japanskakunskaper och min kulturella fingertoppskänsla och ledde med självförtroende in sällskapet på en restaurang där jag prompt misslyckades med att beställa mat. Jag missade nämligen att man var tvungen att säga till om man ville ha ris och soppa till maten. Mamma, Felicia och Emil var dock långt ifrån vrålhungriga, medan pappa är LCHF, så i slutändan var det ingen som behövde lida för den sakens skull.

Nåväl, jag går händelserna i förväg. Jag har ju inte bloggat om skoldagen igår, som spenderades på ett robotmuseum. Förra kapitlet i läroboken handlade nämligen om japansk teknologi, och vi fick, som ni kanske minns, bland annat se videoklipp av robothunden aibo. Detta togs alltså ett steg längre.

Direkt så märkte jag att jag hade mycket att vinna på besöket. Den där volontären, som sa att jag ser ut som en bebis och en kvinna, ska allt få ångra sina ord, för på museét ställdes spjutspetsteknologi inom ansiktsigenkänning ut, och den var bergssäker på sin bedömning av mig: 11 år gammal pojke.

En annan dator läste av ens ansiktsuttryck. Vi gjorde det till en tävling att få så hög procentandel "neutral" som möjligt; min min nedan vann med sina 83% procent.

På muséet fanns även informativa videoklipp, som bland annat berättade om hur allt omkring oss i framtiden kommer lagra data och skicka till en central databas, för att skräddarsy vår omgivning till våra personliga preferenser och behov. I videoklippet illustrerades detta med en bildlig ström av data ifrån brödrosten, ytterdörren, riskokaren, TV:n och badrumsspegeln i en lägenhet, allt till en central informationsbank i en animation ritad av någon som antagligen inte har läst George Orwell.

En annan höjdpunkt på muséet var roboten Paro, en sälrobot som rör sig och låter och sägs ha terapeutisk effekt på de inneboende på ålderdomshem. Jag tyckte dock det hela kändes lite tragiskt. Det var knappast ett verklighetstroget mjukisdjur, och lätena den gav ifrån sig lät mer som osammanhängade gnyande än som resultaten av någon form av tankeverksamhet.

Men, överlag var upplevelsen självklart intressant, och vi reste nöjda tillbaka till skolan för lunch på en fantastisk kycklingrestaurang, följt av en föreläsning av den lärare som jag börjar få skuldkänslor över hur konsekvent jag referar till som "den galne vetenskapsmannen". Hans lektioner är som tidigare konstaterat alldeles för långa för att han ska kunna fylla dem, och vi hade därmed föreläsning om fyra olika ämnen inom ett pass. Det första handlade om kvinnors roll i samhället i Japan, en roll som är lite annorlunda än i Sverige. Här förväntas man bli hemmafru när man gifter sig, ska låta männen gå före i dörröppningar, och tjänar ungefär två tredjedelar av vad männen tjänar. Den klasskamrat, som jag tidigare beskrivit hur jag småaktigt skröt om min överlägsna läsförmåga inför, tror dock inte på något av detta. Han är passionerad förespråkare för manlig frigörelse, då han anser att det manliga könet lever under förtryck. Nu brukar jag inte ha för vana att kartlägga folks åsikter här på bloggen, men problemet i detta enskilda fall är att han satt på platsen framför mig i klassrummet och muttrade argt om detta förtryck under hela tretimmarspasset. Jag hade huvudvärk när jag åkte hem till boendet för att äta en skål oden.

Nästa skoldag, alltså idag förmiddag, började med ett prov på förra veckans grammatik. Därefter hade vi helt och hållet lämnat robotämnet bakom oss, och kunde helhjärtat ägna oss åt matfokusen som är aktuell denna vecka. Vi fick därför lära oss om snabbnudlarnas historia, delvis via följande videoklipp från det ledande snabbnudelmärkets hemsida:

Klippet är av imponerande konstnärlig merit¹, och fick lärobokstexten med sina illustrationer att blekna i jämförelse. Det enda av nytta som fanns att hämta från läroboken efter detta var enstaka ord och formuleringar, till exempel det onomatopoetiska adverbet "gara gara", som läraren förklarar är när saker ramlar helt "basa basa".

Efter denna lektion är cirkeln sluten, eftersom att det var efter detta som jag åkte till Higashi-nakano och väntade på sällskapet Taylor-Avara. Detta blev ett postmodernt inlägg, med uppbruten tidslinje, men det var ju ett tag sedan jag bloggade, så då kan det vara värt att tillföra lite litterära utsvävningar och stilgrepp. Apropå tidslinjer har jag tagit del av resultatet av omröstningen här på bloggen, och kan meddela att inläggen förblir datummärkta enligt japansk tidszon.

Med det tackar jag för mig för ikväll. På återseende, kära läsare.



1: Apropå videoklippets konstnärliga värde så finns japansk hip hop av förvånande hög kvalitet. Relevant till denna video är i första hand Nujabes, en för vissa uppenbar rekommendation, men det av goda skäl.