Polariserande måltider

Kära vänner, jag har låtit er vänta på detta inlägg. Detta på grund av att jag inte gjorde något att blogga om över huvud taget i går. Visserligen var vi lediga, men jag spenderade dagen med sovmorgon följt av läxläsning. Vi hade bland annat fått i läxa att förklara innebörden av det blomsterarrangemang vi gjorde dagen innan. Detta var svårt i och med att vi ju inte valt blommorna själva, utan hade deras längd och vinklar som enda kreativa utlopp (och inte ens vinklarna hade vi fullständig frihet med). Att förmedla ett budskap enbart via en solrosstjälks längd kanske de erfarna mästarna ser som en baggis men på första lektionen tycker jag att det är överkurs.

Nåväl, jag hittade på en förklaring och gick lite raskt vidare till nästa läxa, som var att memorera regler kring hur man ska bete sig ifall en jordbävning inträffar. Detta var en vettig läxa, och likaså var reglerna vettiga, förutom sista, som var att man ska hjälpa till att bygga upp samhället igen efter att det raserats av en jordbävning. Detta tycker jag är lite mycket begärt. Ska vi bygga upp samhället åt dem när de inte ens vill ge oss studentrabatt på tåget?

Innan jag låter alldeles för mycket av inlägget handla om läxorna jag gör så kan jag bara inflika här att jag faktiskt inte är så tråkig att jag inte gör annat än att plugga, utan var på karaoke på tisdagkvällen. Detta har jag emellertid bloggat om förut, så ni vet hur det fungerar vid det här laget; vi anlände, viftade med våra "studentlegitimationer" (kartongbitar med namn och foto på) tills de gav oss studentrabatt, och gick sedan och satte oss i ett lite unket rum för spendera ett par timmar av våra liv på att sjunga med till grovhuggna replikor av bakgrundsmusiken till kända åttiotalslåtar.

Vi går raskt vidare till vad som hände idag. Att dagen började med frukost behöver jag ju inte längre berätta, men däremot kan jag berätta att frukosten idag var en skål udon. Detta förvånade mig, och bekymrade mig; det förra för att jag aldrig hört talas om udon till frukost förut, och det senare för att jag ju tänkt äta udon till lunch. Men, tänkte jag när jag satt där vid bordet, till lunch har jag ju en mandarin att äta. De hade nämligen delat ut sådana till frukosten och han framför mig hade avböjt, bara för att mötas med upprepat, högljutt insisterande på att han skulle ändra sig. När det blev min tur tog jag, utan att titta upp, en mandarin.

Stärkt av nudlarna åkte jag till skolan för dagens första och enda lektion, som också råkade vara det pass denna vecka som vi fick förstärkning av volontärer på. Innan de kom fick vi dock öva lite högläsning, av dialoger i boken som just denna vecka är skrivna för att få oss att öva på vardagligt tal. Problemet med dessa dialoger är att de oftast innehåller en manlig och en kvinnlig roll, och lärarna här har svårt att rubba på dessa könsroller, vilket får till följd att de två kvinnliga studenterna i klassen för öva markant många fler gånger var än vi fyra manliga diton får. Därutöver verkar det som att lärarna inte lärt sig våra namn än. Detta är så klart förståeligt, de har nog många studenter att hålla reda på, men de verkar inte vilja avslöja att de glömt namn, utan undviker istället att tilltala de elever vars namn de glömt. När de ska dela ut roller till dialogerna gör denna glömska att vissa inte får läsa någonting under hela lektionen, vilket var fallet idag för klassens ryss-israel. Min svenska klasskamrat försökte påpekade detta när han fick ordet för tionde gången, genom att peka åt höger och göra en frågande min, vilket läraren besvarade genom att se bortom han som satt direkt till höger om svensken och låta blicken landa på mig istället, vartefter hon sa "Okej! William får läsa!". Lite roligt är det ju att hon inte gav ordet till han som inte fått läsa alls, men ändå gick med på att byta, trots att det såsom hon gjorde bytet inte fanns någon anledning alls.

Men, det hela tog slut när volontärerna kom efter halva lektionen. På grund av ämnet som dialogen haft för syfte att lära ut gav läraren oss ordern att lägga bort titlarna, så att säga (egentligen att gå ner en artighetsnivå i vårt språkbruk). Detta gjorde vi i klassrummet och fortsatte sedan när vi fick lunchrast och i samlad tropp gick till 7/11 och köpte lunch (snarare än nudelrestaurangen, på förekommen anledning). Eller, jag säger samlad tropp, men i själva verket var det alla utom en som gick dit. En av de japanska volontärerna får nämligen matlådor med sig av sin mamma. Han förklarar det med att hon lagar matlådor till sig själv oavsett, och då säger att hon lika gärna kan göra dubbel sats och ge honom en också. Detta är en logisk och, i min åsikt, rimlig förklaring, men föreståndaren för utbytesprogrammet har märkt av vanan och har blivit lika begeistrad båda gånger; förra veckan publicerade hon fotografierna nedan på utbytesprogrammets facebooksida.

Notera att detta foto är beskuret med hänsyn till objektens integritet;
detta är lättare än att förklara vad det är man ber om lov för.

Men, efter en lunchrast som i och för sig på grund av det trevliga sällskapet blev ovanligt lång åkte jag hem, och hamnade på den plats vid vilken jag även sitter nu, vid skrivbordet. Jag är nyss tillbaka från att ha ätit middag, vilket jag tyvärr fick göra ensam. På menyn stod nämligen att det skulle bli fisk, närmare bestämt den fisk som avbildades med huvud och allt intakt på ett foto i ett tidigare inlägg här; detta skrämde bort mina klasskamrater från boendets matsal och ut till en curryrestaurang i grannskapet. Jag lät mig dock inte provoceras av firrens min, utan gick med kurrande mage in i matsalen för att upptäcka att man inte serverade fisk, utan hade ersatt rätten med kort varsel, med en köttgryta. Det har varit dåligt fiske för fisksorten i fråga i år, förklarade mattanterna. Men, men. Jag har ju sparat in priset på en katsu-curry, och det är mer än vad vissa andra kan påstå att de gjort.

Här kan jag ju också passa på att inflika att jag nåtts av nyheten att årets nobelpristagare i litteratur är av japansk börd. Visserligen har han bott i England sedan han var fem år gammal enligt rapporteringen, men jag har inte svårt att tro att han kommer uppmärksammas här i Japan ändå. Tydligen skriver han romaner som "med en stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen"; en motivering som jag tror att vi alla kan ställa oss bakom. För många tidigare nobelpristagare har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen på ett alldeles för kliniskt och opersonligt sätt. Jag är nöjd att akademin lyckas undvika den fallgropen i år.

Med dessa ord tackar jag för mig. På återseende, kära vänner.