Stinkfirre

Ja, kära läsare, nu var det ju inte länge sen jag skrev mitt senaste inlägg, men nu är jag ju faktiskt hemkommen från en skoldag och har tid över. Jag avstod från lunch med mina klasskamrater, och åkte istället direkt hem för att tvätta. Det är nog det mest ansvarsfulla jag gjort under min tid här, efter elbasinköp och tabehoudai på yakinikurestaurang. Nu sitter jag alltså här och äter en take away-curry på mitt rum och väntar på att tvätten ska bli klar, och då lämpar det väl säg att blogga.

Efter dagens lektion ångrar jag lite att jag slösade rubriken "mat" på förra inlägget. Detta dels för att vi idag började arbeta med kapitlet om mat som gårdagens läxa bara skulle förberedda oss för. Detta arbete innebar dock inte mer än att vi gick igenom gårdagens läxa och tog emot en ny; framför allt förtjänar detta inlägg titeln för att vi, efter att läxmomentet var avklarat, åt de matvaror som vi köpt på marknaden i Tsukiji veckan innan.

Shoppingen hade ju skett i tre grupper, och vi hade således tre rätter att äta. Till förrätt åt vi mina bläckfiskchips, och de var det ingen större dramatik med. Det kanske låter konstigt, men jag tror att den här typen av japanska snacks är så pass etablerade att alla i rummet åtminstone stött på dem förr. Varmrätten, däremot, bjöd till häftigare reaktioner - detta var nämligen kusaya, fermenterad, torkad fisk som sägs vara Japans svar på surströmming. Jag som numera provat båda rätter vet inte om jag kan påstå att liknelsen stämmer, i och med att surströmming luktar väldigt starkt av fisk medan denna kusaya snarare luktade hästbajs. På grund av denna lukt fick vi inte heller äta fisken i klassrummet, av respekt för nästa lärare som skulle bruka rummet, så vi tog istället med oss fisken till studenternas allrum. Detta är det minsta och sämst ventilerade rummet i byggnaden, men lärarna behöver ju inte vistas där.

Kusaya verkar ha uppkommit ur en strävan efter att spara på hårt beskattat salt i fiskarbyar under Edoperioden. Man använde helt enkelt samma saltlag om och om igen, och resultatet blev en svagare inläggning som tillät fisken fermentera lite grann. Tydligen blev denna återvunna lag släktklenod och inom familjer sparade man en enskild sats från generation till generation. Namnet betyder ungefär "stinkfirre" (av 'kusai' plus 'ya', en korruption av det dialektala 'yo', som betyder fisk). När man äter kusaya ska man tydligen göra det med rikligt med ris, och ifall man vill en skvätt citron. Ris hade vi inte, men lite citron fanns att tillgå.

Jag förde med rädsla, och respekt inför fisken, ätpinnarna till min mun, och kände lukten av stall en sista gång innan jag slöt munnen om min portion. Den smakade tonfisk. En mild smak av burktonfisk, och inte så mycket annat. Det var verkligen inte äckligt, och smakade inte alls som det luktade, men man undrar ändå om det är värt besväret?

Efterrätten var ett slags mochi, alltså en seg kaka gjort på risdeg, med smak av grönt té. Jag skulle beskriva det som gott, kanske till och med exotiskt, men tyvärr inte lika minnesvärt som kusaya. Ifall den delegation som kommer hit om en vecka känner sig sugna på att prova det senare, så fick jag ta med mig burken hem.

Detta avslutar alltså vad jag gjort idag. Nu ska jag hänga tvätt. Hej så länge, kära vänner.