Rakethund vs. djurriket

Kära läsare. Återigen får jag inleda ett inlägg med god kväll. Denna gång är det dock garanterat att det inte publiceras under rådande kväll, och högst oklart om det färdigställs under den. Någon ursäkt för att blogga har jag emellertid inte, då jag läste ut Slaughterhouse five efter halva min tågresa till skolan igår. Däremot har jag en del att blogga om, och ifall jag skulle avvakta ett dygn till är jag rädd att jag inte skulle ha tid för allt.

Med andra ord vill jag raskt gå vidare med gårdagens morgon, som fortsatte efter det att jag läst ut min bok, vidare till entrén i skolbyggnaden, där hela min klass och tilhörande volontärer samlades för att direkt bege oss emot ett utflyktsmål; Tsukiji. Ifall namnet verkar bekant så är det för att det är där som vad jag har för mig är världens största fiskmarknad äger rum, med tonfiskauktioner som regelbundet slår rekord vad gäller priser och omsättningar och dylikt. Denna sida av Tsukiji var vi emellertid ett par timmar sena och en guide kort för att få ta del av, varför vi efter en kort promenad genom ett lastområde direkt hamnade i den yttre marknad som är avsedd för privatpersoner.

Uppgiften vi hade var att delas in i grupper och köpa valfri souvenir för 500 yen, och sedan intervjua den vi köpt sagda souvenir från om innehåll, tillredningsanvisningar och så vidare. Jag frågade, om de bläckfisksnacks min grupp fastnat vid, vad de var gjorda på, varpå marknadsståndets biträde svarade pedagogiskt “det står på baksidan”.

Men, med skoluppgiften avklarad fick vi ägna oss åt förströelse på marknadsplatsen. Sightseeing var den inte lämplig för, men att äta god mat fanns det inga bekymmer med, och det inledde jag med ett bläckfiskspett.

Några sights fanns dock att see.

Även utan skolastiska bojor så var det dock inte helt och hållet njutbart att strosa, i och med hettan. Istället sökte vi upp en plats med bord och stolar, som serverade kakigoori, det vill säga “shaved ice”, vilket jag antar i sin tur vill säga rakad is. Detta säljs vanligen i söta, somriga smaker; jordgubb, mango, körsbär, citron och så vidare.  Så var också fallet här. På menyn fanns dock även ett undantag, en outsider som jag antar att man låtit tillföras till menyn för fiskmarknadens skull men vars koncept egentligen inte var förenligt med den typ av rätt som kakigoori ska vara. Beskåda nedan menyn, och se den variant i övre högra hörnet som serveras med nudlar, sashimi och fiskrom.

Efter att ha stått och ryst åt detta ett ögonblick gick vi in och upp, till serveringen på takterassen. Där uppe hade vi en spektakulär utsikt, och påmindes om hur trångt, sprudlande och tätbefolkat Tokyo är. Vi påmindes också, i och med det oskyddade läget, om hettan, och gick raskt till disken för att beställa.

För min del innebar detta mango, och jag lämnade snabbt över uppgiften att välja smak till de andra gruppmedlemmarna. Jordgubb och mango beställdes, och snart var det den sista volontärens tur. Hos honom vägde brådskan att fatta beslut tyngre än förståndet, och han drogs till det mest iögonfallande.

Redan vid första tuggan stod det klart att det varit ett misstag. Sashimin som använts var av förklarliga skäl inte den bästa som går att hitta. Inte heller gifte sig smaken över huvud taget med isen, vars konsistens (för att inte tala om temperatur) till viss mån påminner om glass, men som i detta fall istället fått smaken av saltvatten och fiskrom. Rätten var svåräten, och han som beställt den fick inte ner mycket av den (annars skulle ju inte jag kunna beskriva dess smak). Medan jag satt bredvid och njöt av min variant, som dekorerats med kondenserad mjölk och bitar av färsk mango, så satt han där bredvid med sitt Frankensteins monster, och han hade varit grön av avund om han inte bleknat efter sin första tugga.

En godare variant.

Efter att vi tagit ställning till huruvida sashimi räknas som brännbara eller icke-brännbara sopor samlades hela klassen igen för att åka tillbaka till skolan, via ett snabbt stopp vid Tsukiji Honganji. Detta är ett tempel som förvisso är vackert, men helt ojapanskt till den formgivning som utfördes på 1930-talet. Så pass moderna byggnader har sällan en insida som är så mycket att se, men i och med att det låg nära håller jag med vår lärare om att det ändå passade att gå förbi där.

Så var skoldagen slut, och jag reste emot Shinjuku för att möta Viva och Althea där. Det tog fem minuter med tåg dit, och sedan femton minuter genom den fullkomligt enorma Shinjuku station, för att ta mig från södra utgången till östra utgången. Väl förenade åt vi på en restaurang, inne i varuhuset som som en ticka växte ur ryggen på den monstruösa stationsbyggnaden.

Måltiden bestod av curry av diverse sorter, serverade så att man fick välja ett par olika att smaka på. Efter maten fortsatte vi mot Harajuku för shopping, men innan det tog vi toalettpaus på varuhuset. Såhär såg det ut inne på platsen att fråga. Jag undrar om man verkligen kan kalla systemet för avancerat, effektivt, när så här mycket instruktioner och varningstexter gör sig nödvändiga.

Men, vi kom ut därifrån rena, fräscha och utan skador, och fortsatte mot Harajuku för shopping. Detta vet ju rutinerade läsare hur det går till, och jag har inte heller med foto dokumenterat den här sista etappen, så jag tar mig friheten att sammanfatta eftermiddagen såhär och konstatera att vi vid 18-tiden skiljdes åt, och jag reste hem för en portion niku-tofu. Där skulle sedan min dag sluta, om det inte vore för en sak.

Jag gick efter maten glad i hågen tillbaka upp till mitt rum, inställd på att slå mig ner och göra läxor, men när jag skulle sätta mig vid skrivbordet frös jag till. En inbrottstjuv hade tagit sig in i rummet - en kackerlacka. Han satt mitt under mitt skrivbord, i skuggorna, och viftade med sina antenner och extremiteter. Han hade bara en antenn, och jag gjorde bedömningen att han var ärrad, redan härdad i strid, en erfaren slagskämpe. Jag skickade ut ett meddelande över internet till de andra på boendet, "har någon en mugg eller nånting att fånga en kackerlacka i?". Svensken kom in med en mugg i högsta hugg. Jag måttade den mot kackerlackan, det var oklart att kackerlackan över huvud taget skulle rymmas under den. Jag försökte placera muggen över honom, men han var för snabb, och försvann in under gardinen. Hans tunga men hastiga fotsteg lät som hagel mot mitt linoleumgolv. Jag smög sakta fram mot gardinen, sträckte ut en hand och svepte undan den, blottade golvet under - men han var inte där. Jag gjorde samma sak med nästa gardin, och en brun pil skjöt ut från den och in under bokhyllan. Där hade han härbärge. Jag kastade in allt jag kunde hitta där; flaskor, pennor, tidningar; i ett försök att skrämma ut honom på öpen mark, men inget bet. Då och då hörde jag ljuden av hans många fötter springa omkring där under, men aldrig kom han ut. Till slut fick jag med trevande rörelser flytta undan bokhyllan. Han satt på gaveln på fotändan av min säng, klädd i en skrud av damm som han tagit som krigsbyte under sin tid under bokhyllan. Så som han satt var han omöjlig att fånga under muggen. Vid det här laget hade jakten, eller snarare tvekampen, pågått ett tag, och uppståndelsen (i synnerhet ljudet av att jag flyttade bokhyllan antar jag, även om kackerlackans fotsteg lät lika minst lika högt mina öron) hade gjort andra uppmärksamma om vad som pågick. Två nya åskådare hade varit och gjort en bedömning av fienden. Ingen av dem ville axla uppgiften att ta sig an honom. Så kom en tredje besökare, en av engelsmännen på boendet (och således del av det gäng som hamnat i kläm med polisen tidigare, enligt ett händelseförlopp som återgivits i ett tidigare inlägg - en av boendets gangsters); han tog de flaskor som jag för att sätta kackerlackan i rörelse kastat in under bokhyllan och kastade dem, en efter en, på honom. Krypet satt kvar på sängen, men var lite plattare. Därefter drämde han till kackerlackan med sin ena flip flop. Detta fick kackerlackan att tappa fotfäste, och landa på rygg på golvet. Hans ben viftade, som kolsvarta, livlösa trädgrenar vajar i vinden i helvetets stormvindar. Engelsmannen slog honom med en tidning, och lade sedan tidningen över honom och stampade. Exoskelettet knackade och brast, och efter två stamp lyftes tidningen bort och kackerlackans kropp blottades. Den var splittrad i bitar. Men den fortsatte att sprattla.

Till slut skopade engelsmannen med tidningen upp alla kackerlacksskärvor som låg utspridda över linoleumet och slängde det hela i papperskorgen. Jag gick prompt ner med soporna till soprummet, och skrubbade bort fläcken på golvet med duschtvål och toalettpapper, i brist på annat. Sedan dess har jag aldrig mer nonchalerat att dra igen insektsnätet om dörren har varit öppen. Till slut fick jag alltså lite plugg gjort den kvällen, och började skriva på min presentation om påskris. Därefter gick jag och lade mig, och även om jag inte minns vad jag drömde så har jag inga tvivel om att det var mardrömmar.

Morgonen efter flöt på som vanligt. I allrummet innan skolan började ägnade jag mig ännu en gång åt origami, och följde instruktionerna i boken som finns där om hur man viker en trana. Se så fin den blev.

I allrummet befann sig enligt etablerad rutin de flesta utbytesstudenterna, och diskuterade det som man studerar för tillfället. En av de amerikanska eleverna, som är placerad på näst lägsta nivån, satt dock och pluggade skrivtecken. Anledningen att jag formulerar mig på ett så nedlåtande sätt, "näst lägsta nivån," är för att han alltid talar de som går hans klass eller klassen under på ett otroligt högfärdigt sätt. Han tycks anse att han är hästlängder ifrån de andra, och det framgår på hur han talar till dem ("Tycker du det där är svårt? Kom igen! Det är ju hur lätt som helst"). Detta innebär också att han har en tendes att betrakta oss som står över honom i skalan som sina jämlikar. Just denna morgon vände han sig också till mig och sa något om att han tyckte att ett visst tecken är svårt. Jag tog tillfället i akt. "Jo, alltså, jag har ju kunnat det där i tre år, så att eh..."

I övrigt var inget anmärkningsvärt den skoldagen. Jag höll mitt tal för veckan, denna gång på ämnet "första gången jag åt blåsfisk" (eller ja, temat var ju "första gången jag gjorde X"; de kan inte enligt läroplan kräva av eleverna att ha ätit blåsfisk). Efter skoldagen åkte jag direkt till Harajuku, för att möta upp Althea och Viva. Nu väcker jag säkerligen bekymmer hos en del läsare, som undrar varför vi åkte till samma ort två dagar i rad, men den här gången hade vi en plan. Allt enligt Vivas planering mötte jag upp dem för lunch på en gyudonrestaurang, för att sedan gå raka vägen till "uggleskogen".

Uggleskogen är ett etablissemang, där man inrett en konstgjord skog i en mörk lokal, i vilken ett antal ugglor bor. Jag har velat mellan att vilja gå dit eller inte under alla mina resor hit till Japan, då frågeställningen är till vilken grad det hela är djurplågeri. Uggleskogen försvarar sig själva med att säga att ugglorna är tama sedan födseln; får regelbundna pauser och extra sådana vid behov; och får total frihet under natten och utanför deras arbetstider. Jag förstår att den pålitligaste källan om huruvida uggleskogen sysslar med djurplågeri knappast är uggleskogen själva, men å andra sidan har ju andra rovfåglar tämjts i jaktsyfte sedan urminnes tider, så ugglor borde väl inte vara annorlunda?

Vad man än tänker så kostade det bara 600 yen att gå in, så även om man är emot fenomenet har vi med denna ringa summa väl inte gjort någon påverkan på uggleskogens vara eller icke vara stor nog för att märkas av i inkomststatistiken.

Efter att ha tafsat på ugglorna i en knapp timme var vi ute på gatorna igen. Vi hade fortfarande tid att fördriva innan nästa punkt på schemat inföll, så vi fortsatte där vi slutat dagen innan och vandrade längs med fler butiksgator. På vägen tog vi även varsinn crêpe (vi hade tvättat händerna med handdesinfektion innan vi lämnade ugglorna).

Efter en stund vart det dags att åka till Kichijoji, för att möta upp Alex. Medan vi väntade på henne gick vi till Muji, och jag frågade ifall de hade multipack med kulspetspennor. De var slut, "det finns ödmjukast ingen ursäkt för detta," sade butiksbidrädet. Vi tackade för oss och gick och mötte upp Alex vid en kinesisk restaurang för en tidig middag. De må ha en tendens att gå på fel sida av vägen, men de gör åtminstone goda dumplings, kineserna.

Efter maten fortsatte vi till en spelhall, och spelade mariokart samt ett spel där man trummar på en trumma som ska föreställa en japansk taiko-trumma¹. På spelhallen fanns även purikura, ett slags fotoautomat som med hjälp av filter och distortion vanskapar och förvränger ens ansikte för att få en att se söt ut.

Spelhallen var del av ett mindre varuhus, och mjukisdjur och dylikt fanns till försäljning i anslutning till den, sorterade efter karaktären som avbildades. Bland dessa fanns en pingvin, som Althea snabbt gjorde mig uppmärksam på. Jag höll med om att den var söt, och efter det försvann Althea iväg. När hon kom tillbaka hade hon köpt ett mjukisdjur och gav det i present till mig. Enligt lappen heter han Koupen, så med fyrklövern i åtanke tycker jag att vi får kalla honom Koupen McMurphy.

Efter detta tog vi oss slutligen till Hub, och avslutade kvällen där. Under loppet av denna sista etapp kom samtalet in på odjur, närmare bestämt det odjur som stupat under en flip flop på mitt golv kvällen innan. Alex såg förfärad ut. "Man ska absolut inte stampa på dem," sa hon. "Om man stampar på dem så släpper de loss en massa ägg." Så det är vad jag har att se fram emot, mina vänner. När ni hör från mig nästa gång har jag antingen köpt en insektssprej eller flyttat upp till något berg i Hokkaido.

1: Detta spel är ingen lek för en viss subkultur i Japan. Det händer att man införskaffar specialtillverkade trumpinnar att ta med sig till spelhallen, istället för att använda de som erbjuds med spelet, och när en erfaren spelare spelar så kan det se ut såhär: https://youtu.be/ifXi2Sb25qU?t=20s