Konsert

God kväll, kära läsare. Idag har jag egentligen bara gjort en sak, och det var att gå på konsert. NHK, det vill säga japanska SVT, hade bjudit in ett antal universitet i Tokyo till att skicka sina utbytesstudenter till gratis kulturinsupning hos NHKs symfoniorkester. Emellertid var det inte japansk kultur vi insöp, utan österrikisk, i och med att det vi fick se var stycken skrivna av Mozart och av Alban Berg. Den förra av detta är ju beprövad, men den senare tillhör en tradition som jag inte kan ställa mig bakom, en typ av svårlyssnad modern klassisk musik som känns som att den bryter mot konventioner för brytandets skull. Resultatet blir 40 minuter i sträck av spänning och disharmoni som aldrig riktigt löses upp eller heller når någon form av klimax, utan bara tvärt tar slut. Mozartstyckena var tyvärr bra mycket kortare än Bergs, men de var placerade som små andningsutrymmen, frisk luft mellan de långa dykningarna under modernismens grumliga vatten. 

Men, när det hela var slut så gick vi och åt på KFC, och detta var ju en ny upplevelse för mig, så även om hela konserten hade varit modernistiskt gnisslande hade jag i alla fall fått någonting utav utflykten. Visserligen finns det ju gott om japansk friterad kyckling, karaage, i Japan, som är både godare och billigare än detta var, men det var ju inget direkt fel på KFC heller.

När vi satt på KFC nämndes det att de som går i nybörjarnivån har skrivit ett prov som markerar att de är halvvägs igenom sin utbildning. Jag förstår inte hur det kan ha gått till, för vi är väl ändå inte halvvägs igenom ännu, men snart, antar jag. Hittills har jag varit nöjd. Det märks ju av att det är ett pojkboende, detta. Det luktar illa i korridorerna, och folk lämnar tuggat tuggumi på handfatskanten i badrummet. Nu har också mina blommor dött, så jag kan inte längre känna mig som en ö av civilisation här. Men maten är god, och utbildningen är stimulerande, så jag känner hittills att jag absolut får ut något av att vara här. Vi får se om jag tycker annorlunda ifall jag stöter på fler kackerlackor.

En invändning mot utbildningen har jag, och det är att man i läroboken återvinner samma texter om och om igen. Första veckan handlade texten om Himejijo, ett slott som är känt för att det sägs likna en vit trana. Den fick vi läsa för att öva grammatiken som användes, lära oss om det faktiska slottet (ett slags japansk allmänbildning, antar jag), lära oss glosorna, öva högläsning samt lyssna på texten för att öva hörförståelse. Veckan efter skulle vi öva på hörförståelse av vardaglig japanska, och läraren tryckte på play på CD:n. Dialogen började: "Okej, så det är typ ett slott som ser ut som en trana, och..."

Nåväl, jag vill inte skriva ett längre inlägg än såhär nu, för jag vill inte skämma bort er med två fullvärdiga inlägg på en och samma kväll. På återseende.