Sunshine city, ironiskt nog

God kväll, kära läsare. Ja, att det är just kväll råder inga tivel om, i och med att tidszonen som dessa inlägg skrivs i nu utom tvivel är japansk. Utöver detta bevis får ni helt enkelt lita på att min känsla av trötthet, och mättnad från kvällens goda middag (mer om denna sedan), utgör fysiska signaler om att det är kväll. Nu kanske ni undrar varför jag sitter och bloggar om jag nu är så trött - en berättigad fråga, men om jag avvaktat längre hade jag helt enkelt fått ohanterligt mycket att skriva om i detta inlägg. Därutöver bad jag ju er, kära läsare, att hålla tummarna i slutet av förra inlägget, och det kan ni ju inte sitta och göra hur länge som helst.

Tyvärr så hjälpte det dock inte att ni höll tummarna. Ni kanske inte knep ihop dem hårt nog, för det regnade så pass mycket i söndags att vi gjorde bedömningen att vår ursprungliga plan var ogenomförbar: att åka till Kamakura, och besöka de helgedomar och dylikt som finns där. En tyfon var ju på ingång, med stormsteg, lämpligt nog, och vi bedömde att vi ville hålla oss inomhus. Tur nog så gick det smidigt att ändra planerna, i och med att jag ju sovit över i Higashi-nakano, så vi kom ganska snart fram till att vi istället skulle åka till Ikebukuro, där man kan besöka shoppingcentret Sunshine city utan att ens lämna tågstationen.



Vi ägnade oss dock inte åt särskilt mycket shopping på Sunshine city. Ganska snart blev målsättningen att hitta en restaurang. Allra först hamnade vi på den dedikerade restaurangvåningen, som var 58 våningar upp i en byggnad som länge var landets högsta, och är byggd där ett fängelse för krigsbrottslingar en gång stod. Alla restauranger där uppe var emellertid väldigt dyra; något som den vackra utsikten skulle motivera. Med tanke på väderförhållandena tänkte vi att priset inte var värt det.

 Vi åkte alltså ner igen, för att äta curry på en kedjerestaurang som dessutom låg i källaren. Detta till trots så var curryn god, och att en restaurang är del av en kedja här innebär ofta pålitlighet. Pappa uttryckte besvikelse, men han hade å andra sidan beställt sallad.

Efter maten så var det dags för den bildliga och bokstavliga höjdpunkten - akvariet på sextionde våningen. Vi tog åter igen hissen upp till toppen (Felicia uttryckte oro för att fiskarna och djuren som bor ända där uppe skulle ha lock för öronen), och blev snart varse om det faktum att ungefär halva akvariet var under bar himmel. Men, åt detta fanns inget att göra, när vi kommit så långt, och vi började istället med att ge oss in i inomhusavdelningen och lägga rädslan för att bli dyngsur åt sidan.

Inomhus var höjdpunkten för min del maneterna, djur som måhända inte har mycket till personlighet, vilket jag öppet medger; men de har å andra sidan en sansad och graciös utstrålning som till exempel en havsabborre saknar. Därutöver finns ju inte många moraliska frågetecken kring att ha djur som saknar hjärna och ögon instängda i akvarium.

Men, snart var tiden inne ute, och tiden inne för att gå ut. Vi gav oss ut för att beskåda utomhusdjuren, de djur med lite mer substans. Man möttes först av sjölejon, varav det ena bemötte besökarna med lekfull uppsyn medan det andra satt några meter bort och bajsade i vattnet. Därutöver fanns det pingviner, vilket jag ju uppskattade. De simmade i en bassäng som utgjorde både tak och vägg över en liten utkiksplats, vilket gav effekten för åskådarna att pingvinerna simmade över och omkring en, och för pingvinerna att de flög i luften, vilket måste uppfylla någon form av primal, instinktiv önskedröm.

Efter att ha tittat på pingvinerna ett tag var det dags för en schemalagd "utteruppvisning". Utan att egentligen veta vad detta innebar så ställde vi oss i läktaren, och snart släpade en entusiastisk djurskötare i regnponcho och gummistövlar ut en kopplad utter för att möta oss, som hon matade med fisk ur en liten väska samtidigt som hon berättade hur uttrar absolut inte kan hållas som husdjur. Visserligen var hennes argument högst rimliga (uttrar luktar illa, och bits; just denna utter framstod som tam eftersom att den var handuppfödd av människor, då den inte kommit överens med sina syskon som unge), men det var nog fler som ville ha en utter som husdjur i publiken efter att hon visat upp sin tama, kopplade utter än vad det var innan hon gjorde det.

Efter detta skulle vi egentligen fått se pelikanmatning, men precis när detta drog igång så gjorde tyfonen detsamma, och regnet ökade markant i intensitet, så till en grad att vi kände att vi inte hade några andra alternativ än att gå in, vilket innebar att lämna akvariet.

Tillbaka i bestens (köpcentrets) buk satt vi och torkade på en hawaiiansk restaurang över en fika, innan vi via en elektronikaffär, för att köpa en sladd som Emil kunde koppla sin dator till TV:n med och på så sätt få in svensk TV, gick till stationen, och där skiljdes åt. Jag åkte hem till mig för att göra läxor medan delegatet åkte hem till sig för att, tydligen, äta illasmakande matlådor från sin lokala mataffär.

Sedan blev det måndag, och jag nedgraderades från turistguide till ett störningsmoment för resenärerna på Mitalinjen (en status som jag tur nog delade med alla andra resenärer på Mitalinjen). Snart var jag i klassrummet, där en av de första uppgifterna var att muntligt svara på lärarens frågor om snabbmat. Hon frågade om Sverige, Israel och England, innan hon var beredd att gå vidare. Klassens tyska elev kände sig emellertid kränkt och neglerad, och avbröt med en protest på klumpig japanska: "Är det inte någonting som du glömmer?". Läraren såg förvirrad ut. Tyskan såg arg ut, och lät som om hon hade gråten i halsen. "Frågar du inte mitt land?" Läraren fortsatte att se förvirrad ut, men sade mjukt "var det någonting du ville tilläga om Sverige?" Stackars läraren hade alltså helt enkelt blandat ihop våra ursprungsländer, och hade fått det tolkat av sin elev som mobbning. Jag tyckte att det var ett helt förståeligt misstag, i och med att hon ändå har ett trettiotal elever per termin, och en ny termin börjar var tredje månad. Men tyskan var ännu inte lugn, och det krävdes att hennes bänkgranne viskade bestämt "prata om Tyskland bara" för att hon skulle få ur sig det hon kämpat för sin rätt att säga: "I Tyskland äts det mycket korv".

Dagens andra lektion var om japanska "idols," det vill säga unga flickor som sjunger och dansar i TV. Den popgrupp som länkades till i en fotnot i ett tidigare inlägg räknas till den här kategorin, men det gör även en mängd sångerskor från 1951 fram till idag, enligt föreläsaren. Han fortsatte med att visa exempel ur alla årtionden mellan ovannämnda datum, och som en god student tog jag flitigt anteckningar, och skrev ner namn på alla coola 70-talslåtar som togs upp¹.

Efter skolan åkte jag till Shibuya, eller Shichn, som mamma kallar det, för att möta upp med delegatet på deras shoppingtur. Jag lät dem ta del av den kaotiska upplevelsen som är att shoppa på Don Quijote, och därefter ett par lugnare butiker, innan vi tog tåget till Higashi-nakano och vilade samt planerade middag i lägenheterna. Planerna som smeds var att vi skulle till Torikizoku, kycklingkedjan som bebloggats ett antal gånger. Även denna gång var kycklingen god, och jag fick mina kycklinghjärtan, som förblir min favorit på denna kedjas meny. Jag lyckades dock inte få Felicia att prova dem. Nästa gång, mina vänner, nästa gång.

1: I synnerhet "Hitonatsu no keiken" av Momoe Yamaguchi, se: http://www.dailymotion.com/video/xmrwlx.