Mat

Jag höll nästan på att inleda med att säga att det är med ensamhet i hjärtat som jag skriver det här inlägget. Det vore dock en lite för dramatisk formulering, och dessutom är den känsla jag huvudsakligen känner i nuläget mättnad snarare än något annat. Men, det som den formuleringen skulle göra er införstådda med är det faktum att Viva och Althea lämnat landet. Avskedsfesten ägde rum i Alex kvarter, i Kokubunji; jag åkte direkt ifrån min presentation om påskris dit, och vi åt en yakiniku-middag tillsammans alla fyra.

Konventionella köttbitar ingick självfallet, från ko, gris och kyckling, men därutöver beställde vi, för gamla tider i Kyotos skull, in en portion gristunga. Tyvärr var denna inte lika god som kotungan jag åt i Kyoto, men det var inget fel på den, utom möjligen att den var lite seg.

Det hela blev alltså ett värdigt avslut, ett firande av veckan som passerat.

Men, vissa av er kanske fastnat vid hur nonchalant jag i förbifarten nämnde presentationen jag höll. Självklart har ni förtjänat att höra om den i detalj, kära läsare, så kan jag säga som så att den gick bra. Jag började med att stärka mig med en karaage-lunch, som intogs på en restaurang gömd i andra änden av ett hisschakt som tydligen sedan starten gömt sig bakom närbutiken vid skolan. Måltiden, bestående av friterad kyckling, vitkål, ris och misosoppa, gick på strax under 40 kronor.

Efter detta skrovmål var det svårt att inte vara på gott humör. Lite oro kvarstod från att läraren, på min förfrågan om ifall det gick bra att läsa sitt manus innantill, svarat, på ett i mitt tycke passiv-aggressivt vis, att självfallet får jag göra det, men presentationen kommer inte bli bra då. Presentationsunderlaget vi skrivit skulle dock lämnas in som en betygsgrundande inlämning, så den ville jag ju ha välskriven, och då blev det ju ett manus som jag gjorde. Men genom att mellan meningarna söka ögonkontakt med publiken lyckades jag ändå lura till mig beröm för mitt framförande. Jag ställdes ju också i kontrast mot de andra i klassen, varav en inte alls verkade skämmas för att med undantag för de få ord han kunde på japanska tala engelska ("watashi think that this hana looks like petrified wood"). I kontrast mot detta antar jag att min presentationsteknik verkade bättre.

Vad beträffar innehållet, så vet ni ju redan om att det handlade om påskris, i egenskap av det närmsta vi har i Sverige till blomsterarrangemang.

Gemensamt för de senaste dagarna är att jag hamnat i regnväder utan att ha paraply. Ni vet säkert, kära läsare, hur Tokyos tunnelbana ser ut om morgnarna, och däri vill jag ogärna ta med ett meterlångt paraply. Igårkväll köpte jag till slut ett i fickstorlek, som jag faktiskt kan ta med. När jag åkte till skolan idag regnade det därmed inte alls, och var till och med lite soligt. Lyckligtvis fick jag dock gå in snart, och sitta i klassrummet. Där inne fick vi bland annat en läxa inför att vi börjar med nästa kapitel i läroboken, som är kapitel fem. Vi ska tydligen hoppa över kapitel fyra, med motiveringen att det är "för svårt". Detta lät underligt, tyckte jag, så jag frågade vad det var som var för svårt. "Innehållet," svarade läraren. "Vadå innehållet? Glosorna? Inte grammatiken?" "Nej, inte glosorna eller grammatiken eller så," fortsatte hon motvilligt, "jag tror att innehållet är lite svårt att förstå." Efter dessa upprepade vaga svar så berättade hon till slut att anledningen vi hoppar över kapitlet är för att det handlar om sport och studenterna tidigare terminer tyckt att det var tråkigt.

Vad detta innebär är dock att vi från och med imorgon kommer att jobba med ett kapitel som handlar om mat. Detta är ett problem. Redan vid tio-tiden, över två timmar innan lektionen slutar, brukar jag bli lite småhungrig, och att läsa om mat under hela lektionens gång kommer väl knappast göra detta bättre.

Den läxa vi fick att göra nu innan kapitlet börjar var dock inte aptitretande för fem öre, vilket jag antar är lovande. Det är något med bilder på mat tryckt i svartvitt som gör att det nästan ser motbjudande ut.

Denna läxa är av ett format som vi är bekanta med efter de tre tidigare kapitlena; de ställer ett gäng pinsamt banala frågor som för att ge oss en mjukstart i ämnet, innan det faktiska pluggandet drar igång. Varför vi skulle behöva denna mjukstart förblir oklart, och det är verkligen bara nybörjarkunskaper som krävs för att svara på de här frågorna, i detta fall till exempel "Skriv en maträtt du tycker om," och "skriv en maträtt som du inte tycker om!". En av frågorna testade inte ens våra japanskakunskaper, utan bad oss istället "rita en bild på en maträtt!".

Detta är mabodofu.

Andra passet för dagen var hos galna vetenskapsmannen, som berättade om vår nästa utflykt. I och med detta så var även volontärerna närvarande, och fick bekanta sig med lärarens egendomliga undervisningsstil, som innebär långa, svävande utläggningar som bara godtyckligen har med det rådande ämnet att göra. Efter två timmar så gick han också utan förvarning över från att presentera utflykten till att sätta igång med schemalagd föreläsning om gruppmentalitet i japansk kultur. Vid det laget hade fler än hälften av volontärerna försvunnit, för att de haft lektioner som börjat, men en handfull satt kvar och såg uppgivna ut. Till en av dem, av en händelse han vars matlåda tidigare publicerats i bloggen, vände jag mig om och viskade "säg att du har lektion du med, så kan du ju gå hem". Det gjorde han också, varpå alla andra kvarvarande volontärer följde hans exempel och gick som i ett led ut från föreläsningen, en kedjereaktion som jag väl känner mig lite skyldig för att ha startat. Läraren lyckades dock avsluta sin föreläsning ändå, han drog till och med ut på tiden, så det kanske inte gick någon nöd om honom.

Jag vill för övrigt inte med allt detta säga att han inte är en bra lärare. Det är han, men han har oturen att ha blivit tilldelad ett tretimmarspass som han inte har någon aning om hur han ska fylla. Därför gör sig långa anekdoter och videoklipp oumbärliga. Han säger ju faktiskt en del intressanta saker också, till exempel berättade han att listan på top fem vanligaste orsakerna till bränder i Tokyo är som följer:

5. Elapparater
4. Barn som leker med tändare
3. Elektriska element
2. Att röka i sängen
1. Mordbrand

Det är upp till er själva, kära läsare, att tolka denna lista. Jag bara förmedlar det jag lär mig i skolan. Mer än såhär har jag inte heller att förmedla, varför jag får hälsa: på återseende, kära vänner.