Avslutning

Kära vänner, sista dagen kom med stormsteg, och panikartad sista minuten-sighsteeing gjorde sig gällande. Det och packning. Jag har ju, som ni vet, gjort mig hemmastadd hos Alex, och med det också fått tillgång till den väska som jag var och lämnade hos henne förra helgen. Sista dagens morgon har således ägnats åt att packa om, och det med en tidsbegränsning - för jag tänkte ju som sagt hinna (panikartat) turista lite också. Nåväl.

Diverse avsked

Kära vänner, jag kan inget annat be om ursäkt för hur jag låtit tiden rinna iväg utan att dela med mig av mina tankar via detta forum. Jag har hunnit säga hejdå till både skola och boende sedan ni hörde ifrån mig sist, och dessa två avsked var så krävande att jag helt enkelt inte haft tid att blogga, får jag väl värja mig med att säga. Men, detta är något som jag inte förväntar mig att ni ska acceptera i ett nafs. Låt mig beskriva vad jag varit upptagen med i lite mer detalj.

Sista helgen

Kära vänner, glad första advent. Jag har precis avslutat min sista helg i Japan, och står inför min allra sista dag i skolan här. Innan dess ska jag dock hänga tvätt, packa färdigt samt blogga.

Först och främst så tror jag att jag förbryllar en del när jag säger att jag packar. Det är visserligen så att det dröjer till på lördag innan jag åker hem, men det är redan på onsdag som jag utrymmer boendet här. Med bra mycket mer packning hem än jag hade på hitvägen, och väldigt knapert med utrymme i handbagaget i och med att jag ersätter min rymliga ryggsäck med min elbas i den rollen, är det viktigt att se till att jag över huvud taget kan få med mig allting. Men i det projektet är jag lite hämmad av att jag redan gjort mig av med en resväska.

Sista skolskoldagen

Sista helgen är kommen, kära vänner. Det är lördagsförmiddag, och jag ska, efter att detta inlägg är skrivet, ge mig ut i jakt på en värdig helglunch. Men, innan jag kan göra det måste jag tyvärr blicka tillbaka till innan de sista prövningarna var över. Senast ni hörde ifrån mig var ju nämligen i onsdags, och sedan dess har jag haft både presentation och prov.

Rakethund vid kravallstaketet

Kära vänner, idag har varit en dag med blandade resultat, högt och lågt, vemod. Skoldagen började med ett av examinationsmomenten vi har, så här på avslutande veckan inför nästa måndags avslutninsceremoni, närmare bestämt ett prov i uppsatsskriving. Vi fick en lista med tre ämnen att välja mellan, ett tomt papper, och en tidsangränsning, och alla andra hjälpmedel var otillåtna. Det ämnet jag valde var om minnesvärda upplevelser i Japan, och jag skrev min uppsats om den mat jag ätit här (som ni, kära läsare, ju är mycket väl bekanta med, via denna blogg).

Efter uppsatsskrivningen var det lunchtid, vilket för min del innebar takoyaki, förmodligen för sista gången. De har ett erbjudande på Gindaco, den ledande takoyakikedjan, att man får 200 yen rabatt på en åttabitarsportion, så jag beställde såklart två sådana och åt mig lite för mätt, med motiveringen att 400 yen rabatt ju självklart är bättre än 200 yen rabatt. Men, de gav mig ingen majonnäs, så i längden gick jag väl plus minus noll.

Rakethund tar avstånd ifrån krigsbrott

Sista skolveckan är här, kära vänner, och jag har lärt mig min sista grammatiska regel för detta utbyte. Den sedvanliga eftermiddagsföreläsningen var inställd igår, och det enda som kvarstod i kursen som föreläsningen skulle varit del av var uppsatser, som jag redan lämnat in. Det är alltså inte mycket kvar, annat än en presentation och tre prov som utgör lejonparten av mitt betyg, så på sistone har jag som ni vet ägnat lite tid åt att turista och fira att jag snart har klarat mina studier. Igår, till exempel, åt jag, tillsammans med den svensk som inte är petig samt hongkongesen, tonkatsu på en förnäm restaurang belägen en femton minuters promenad ifrån skolan. I och med att föreläsningen vi skulle haft som sagt var inställd, gjorde det inget att det tog tid att gå dit, inte ens att vi fick köa i en halvtimme, och det var en upplevelse att få äta där. Jag beställde in två friterade ostron vid sidan av min tonkatsu, och det må jag säga att de kunde sin panering, på det där stället.

Smörjandet av en cool killes krås

Det är helg, kära vänner, och jag har inte lång tid på mig att säga det. Klockan är snart åtta på söndagkvällen, men jag har ägnat all min lediga tid under dagarna som gått sedan det förra inlägget publicerades åt att desperat försöka se till att min sista tid här blir fruktsam. Detta kan ju även beskrivas som att jag ägnat min tid åt att samla material för bloggen, så ni har väl ingen anledning att sörja att det råkat bli en bloggfri helg fram till nu.

Tacksamhet för arbetare-dagen

Kära läsare, något ligger lurt till. Mitt förra inlägg har hittills 184 visningar, vilket är ungefär fem gånger det normala. Det gör mig lite nojig att ett inlägg där jag belyser mina kamraters inkompetens blir det överlägset mest lästa, men vi får helt enkelt hoppas att det inte spridits bland mina kamrater bakom min rygg, och jag intagit en Judas-position. Å andra sidan är det väl tur att det händer nu om någonsin, eftersom att det bara är lite mer än två veckor innan jag åker hem.

Frågestund har guld i mun

Det råkade gå ett tag mellan inläggen igen, men nu är jag här, kära vänner. Som tur är är det inte sjukdom som är boven i dramat den här gången. Jag har varit frisk de senaste dagarna, och firade det till att börja med med att träffa Alex för första gången sedan förkylningens kalla klor fattade sitt stela grepp om min arma kropp. Det bar av till Ebisu, där jag träffade Alex och två vänner till henne, som ledde oss till en mysig liten bar i en källarlokal, så modern och internationell att de inte ens serverade umeshu. På vägen dit pratade jag ju självfallet mest med Alex, men lärde även känna hennes vänner lite grann. Denna process försvårades av att en av dem insisterade på att prata engelska med mig, något som i sig är förståeligt i och med att min japanska är undermålig i jämförelse med Alex - men tyvärr var hans uttal inte alltid i nivå med hans självförtroende, så jag hade stundom svårt att förstå vad han ville säga. I slutändan lyckades vi dock komma överens ändå, och vi hade väldigt trevligt. En annan intressant sak som sades under kvällen var en fråga, ställd av den andra parten i paret, om huruvida det finns trafikljus i Sverige.

Ovansagda är alltså vad som försiggick under lördagen. Söndag blev en mer blygsam dag, under vilken skolarbete stod i fokus, närmare bestämt en uppsats om Hakones historia och en annan om gaisensha - skåpbilar som kör runt på Japans gator och torg och spelar högerextrem propaganda om det Japanska kejsardömet i stora högtalare. Inga intressanta måltider åt jag heller, varför jag raskt fortsätter till att berätta om måndagen, det vill säga gårdagen.

Kabuki

Som ni kanske vet, kära läsare, är det tidigare nämnda förbudet mot frukttransport bara ett i raden av förbud som präglar livet i Japan. Ett av de vanligast förekommande förbuden är emot fotografering, och detta förbud gäller även på kabukiteatern i Ginza.

Ja, mina vänner, jag var och såg kabuki igår, den sista utflykt med klassen i trilogin som utöver detta utgjorts av resorna till Hakone och till katastrofberedskapscentret. Det var ett värdigt klimax, en invecklad utflykt som började redan klockan ett på eftermiddagen. 

Bulletin ifrån tillfrisknandet

Kära vänner, från och med detta inlägg låter jag mig friskförklaras. Inte för att symptomen försvunnit helt och hållet - jag är fortfarande lite snuvig - men för att jag härmed slutar bära mask. Det och att jag helt enkelt har slut på saker att döpa dessa inlägg till (bevis på vilket ni ser ovan). Antalet begrepp som tangerar till "sjukbädd" är inte lamslående, och av synonymer till "rapport" finns faktiskt inte heller ett obegränsat utbud. 

Något som inte heller är obegränsat är antalet timmar om natten, och jag har vaknat väldigt trött de senaste två dagarna. När jag staplade in i matsalen igår så lyftes dock genast mitt humör av att frukosten som serverades var udon-nudlar. Till dessa serverades mandariner, och hängivna läsare minns när sådana serverades förra gången, och han framför mig i kön blev skrämd till att ta en. Den här gången tog jag till en början ingen mandarin; måhända en risk, men jag kom undan med att göra så. Efter att jag ätit färdigt, och skulle skölja av min disk, så tog jag dock en, och lade den i fickan med tanken att jag skulle äta den till mellanmål i skolan. Detta gillades inte. "Så där får du inte göra!" ropade mattanten, och jag antog först att hon trodde att jag försökte stjäla en extra mandarin, innan hon fortsatte: "du lade en mandarin i fickan. Det är förbjudet. Ni får inte ta med dem utanför matsalen! Ni måste äta här inne!". Medan hon pratade inkluderade hon amerikanen bredvid mig i sitt gestikulerande, så att han också fick lägga tillbaka sin mandarin, i hans fall en som han tog enligt protokoll, det vill säga samtidigt som han tog sin frukostbricka. Det hela var en märklig situation, och en helt oförståelig regel. Ifall jag hade lagt en skål misosoppa i fickan hade jag förstått, men att inte låta frukt hamna utanför matsalens väggar känns pedantiskt.

Som tur var blev jag inte så arg att jag blossade upp i feber igen. Därmed svimmade jag inte ens lite grann på tåget, och tog mig till skolan i god tid, lagom för att få i uppgift att skriva en uppsats om svensk populärkultur. Den ligger nu fullbordad framför mig, och jag firar med att blogga innan jag går ner för att äta middag. Kvällens middag är nämligen den jag ser minst fram emot denna vecka; "Chiizu in biggu hambaagu", eller "ost i stor pannbiff".

Bud ifrån bättringsvägen

God kväll, kära läsare, önskar en som är både mätt och belåten på karaage. Vi har trätt in i en period av osedvanligt bra meny här på boendet, och det säger jag trots att jag tycker att maten vanligtvis är god. Förra veckan serverades vi bland annat udon-nudlar, negitorodon (det vill säga rå tonfiskfärs över ris) och tonkatsu (det vill säga panerad fläskfilé), och efter gårdagens miso-makrill och dagens friterade kyckling har vi bland annat fläskcurry och tempura att se fram emot denna vecka.

Min positiva inställning till maten är dock till stor del obefintlig bland kamraterna här omkring. De lite mer frispråkiga engelsmännen beskriver maten som vidrig, oätlig och cancerframkallande, med ett förhållningssätt som får en att undra varför de tagit sig hela vägen till Japan. Tysken, finnen och den andra svensken, däremot, håller sådana åsikter för det mesta för sig själva, och visar helt enkelt sitt missnöje genom att äta på annan ort än här på boendet. Oftast går de till den lokala curryrestaurangen. Med detta i åtanke trodde jag att de skulle bli ekstatiska när jag översatte veckans meny för dem och på så viss tillkännagav att curry nalkades, men de konstaterade genast att de (tack vare ovannämnda ovana) är dödströtta på curry, och därför ska fly boendet imorgon för att äta pizza eller en köttbit med pommes frites. Som man bäddar, mina vänner, får man ligga.

Uppdatering ifrån smittohärden

Det känns som att jag ser ljuset i slutet av tunneln, kära läsare. Idag har jag inte lidit alls lika mycket som jag gjorde igår kväll. Nu har i och för sig inte denna söndag varit lika hektisk som lördagen var, men jag har inte suttit instängd hela dagen heller.

Dagen började med att jag vaknade, klockan nio, av att en bil körde runt i grannskapet och ropade ut genom högtalare att man skulle ge dem sitt elektronikskrot. Gamla TV-apparater, brödrostar och så vidare, bad de uttryckligen om, utan att alls problematisera att de som bor här kanske inte uppskattar att väckas av att någon skriker på en om att man ska ge dem ens TV. Skrotinsamlaren kan väl sova hela måndagen men, för en fattig utbytesstudent börjar kneget igen.

Men å andra sidan var ju inte nio en helt orimlig tid att stiga upp. Jag kunde dessutom konstatera redan då att jag inte var lika illa däran som jag varit tidigare morgnar - jag hostade lite, och fick snyta mig då och då, men hade inga allvarliga men än så.

Rop ifrån sjukdomsavgrunden

Kära vänner, jag vill be om ursäkt för kvaliteten på inläggen här på senaste tiden. Men, kära ni, klandra inte mig, klandra denna helvetiska förkylning. På fredagen, till exempel, åkte jag visserligen till skolan, efter att ha vilat upp mig på torsdagen, men jag fick återigen kliva av tåget efter halva resan för att återhämta mig. Felet ligger i dessa kirurgmasker, kan jag med säkerhet säga. Det är svårt att andas bakom dem. Jag var dock tvungen att fortsätta efter att ha suttit på golvet ett tag, för att i skolan skriva ett litet prov och lämna in min uppsats om låten Rydeen av japanska åttiotalsgruppen YMO, en uppsats som förmodligen kommer att tryckas i ett häfte som sammanställer elevernas verk.

Överlag så är jag helt klart på bättringsvägen. Jag må ha sagt detta i en vecka nu, men jag har också varit på bättringsvägen i en vecka; det är en lång väg, och den i rubriken omnämnda avgrunden, som vägen leder upp ur, är djup. Jag hostar och snörvlar fortfarande, och fick under kvällen idag en lätt huvudvärk, men jag känner mig inte lika svag som jag gjorde förra helgen. Jag har till och med lämnat boendet lite grann idag, något sånär frivilligt.

Hälsningar ifrån förkylningsträsket

Kära läsare. Idag markerar fjärde dagen jag är hemma ifrån skolan. Förhoppningsvis blir det också sista. Efter måndagens eskapader ägnade jag, enligt er inrådan, tisdagen åt att vila. Jag skulle gjort detsamma dagen efter, det vill säga igår, men det råkade vara så att igår var datumet för min presentation om japansk politik. Jag kämpade mig därför iväg till skolan, utan några incidenter av något slag på vägen. Jag börjar tröttna på lukten av dessa kirurgmasker, men förutom det så är jag helt klart på bättringsvägen.

Men, jag stannade hemma idag. Detta tror jag gjorde läraren upprörd, i synnerhet med tanke på att hon träffade mig i korridoren igår. För att få hämnd svarade hon på mitt mejl där jag hälsade att jag skulle stanna hemma och vara sjuk med att rätta det (jag borde tydligen inte ha skrivit att jag stannar hemma, utan att jag ödmjukt tar emot tillåtelsen att stanna hemma).

I och med att jag hållt mig inomhus så mycket på senaste tiden har jag tyvärr inte så mycket att blogga om. Min granne är tillbaka från Korea, vilket jag märkte i tisdags på att han satt och spelade gitarr igen. Jag fick även höra att min svenska klasskamrat har besökt en lokal pizzeria ett par gånger. Vid första besöket frågade han om rekommendationer, och fick en specialare med fyra sorters ost rekommenderad till sig, vartefter han beställde en margherita, ett val som han tydligen hållit sig till under alla följande besök.

Men, som sagt, jag har tyvärr inte så mycket att blogga om. Jag lovar att ha mer intressanta saker att berätta nästa vecka.

Tankar ifrån feberdimman

Long time no see, kära läsare. Jag kan tänka mig att ett visst missnöje har grott på sina håll i läsarkretsen, under mitt uppehåll här ifrån bloggen. Jag hoppas att det är en förmildrande omständighet att det är på grund av sjukdom som jag varit inaktiv. Dels, måhända, för att jag inte varit i skick för att sitta och blogga, men jag skulle säga att det huvudsakligen är för att väldigt lite intressant hände under de tre dagar som passerat, och deetta på grund av mitt tillstånd. Det är många utbytesstudenter här som har blivit sjuka sedan vi kom hit, och det tillskrivs immunsystemets ovana vid det japanska klimatet. Jag hade väl trott att jag skulle vara skonad från sådant efter mina resor hit, men det är väl sant som det sägs, att den japanska kulturen är särskilt svår för utlänningar att integreras i.

Mitt sista stretande ovanför ytan innan jag försvann ner under det gråa, kalla hav som är denna förkylning var att ta avsked av delegatet i torsdags. Vi utgick ifrån deras lägenhet, där jag dök upp med en kirurgmask på mig, och eskorterade gruppen till en restaurang som erbjöd den mat de valt för sin sista måltid, nämligen sukiyaki. Denna rätt översätts vanligen till "hot pot", och består av en gryta med buljong som står mitt på bordet och brickor lastade med ingredienser som matgästerna efter eget behag får koka i buljongen, vartefter man doppar maten i rått, vispat ägg och sedan äter det. Ett socialt sätt att äta mat, och således lämpligt för en sista middag tillsammans, inte sant?

Rapport ifrån sjukbädden

Hälsningar, kära läsare, ifrån sjuksängen (eller snarare ifrån skrivbordet nån meter ifrån sjuksängen). En förkylning har drabbat mig. Denna vecka, då delegatet spenderar sina sista dagar i Tokyo, och jag har ett födelsedagsfirande inplanerat på lördagseftermiddagen, passar farsoten på att slå. Men, å andra sidan så finns det väl ingen bra timing för att bli sjuk.

Med detta inte sagt att jag inte fått något gjort sedan ni hörde ifrån mig sist. Idag markerar visserligen dag två av frånvaro ifrån skolan, men dagen innan det, Halloween, var jag fortfarande lyckligt ovetande. Anledningen att jag påpekar att det var Halloween är att ett antal utbytesstudenter firade med att klä ut sig, och åka till Shibuya på kvällen för att där delta i den enorma tillställning som utspelar sig på gatan där, detta datum varje år. Men, klasskamraterna i fråga hade inte bara på sig sina dräkter på kvällen, utan tog sig till skolan i dem, utklädda till skelett eller banan eller super mario eller annat läskigt.

För min del fanns det dock ingen tid för sådant trams. Efter att skolan slutat åkte jag nämligen direkt till Harajuku, och möte upp med delegatet. Första anhalten där var en rullbandssushirestaurang. Detta hör ju till de omisskänneligt japanska upplevelserna, varför det är lite konstigt att de är så svåra att hitta, åtminstone om man vill ha en med engelskspråkig meny. Men, uppdraget lyckades ju bevisligen, och vi fortsatte därifrån till Meiji Jingu. Detta är en helgedom, belägen inuti Yoyogi-parken, ägnat åt kejsar Meiji, som regerade under slutet av 1800-talet.

Sunshine city, ironiskt nog

God kväll, kära läsare. Ja, att det är just kväll råder inga tivel om, i och med att tidszonen som dessa inlägg skrivs i nu utom tvivel är japansk. Utöver detta bevis får ni helt enkelt lita på att min känsla av trötthet, och mättnad från kvällens goda middag (mer om denna sedan), utgör fysiska signaler om att det är kväll. Nu kanske ni undrar varför jag sitter och bloggar om jag nu är så trött - en berättigad fråga, men om jag avvaktat längre hade jag helt enkelt fått ohanterligt mycket att skriva om i detta inlägg. Därutöver bad jag ju er, kära läsare, att hålla tummarna i slutet av förra inlägget, och det kan ni ju inte sitta och göra hur länge som helst.

Tyvärr så hjälpte det dock inte att ni höll tummarna. Ni kanske inte knep ihop dem hårt nog, för det regnade så pass mycket i söndags att vi gjorde bedömningen att vår ursprungliga plan var ogenomförbar: att åka till Kamakura, och besöka de helgedomar och dylikt som finns där. En tyfon var ju på ingång, med stormsteg, lämpligt nog, och vi bedömde att vi ville hålla oss inomhus. Tur nog så gick det smidigt att ändra planerna, i och med att jag ju sovit över i Higashi-nakano, så vi kom ganska snart fram till att vi istället skulle åka till Ikebukuro, där man kan besöka shoppingcentret Sunshine city utan att ens lämna tågstationen.

Sightseeing

Kära vänner. Tiden med Taylor-Avara-delegatet fortsätter. Igår åkte jag plikttroget till Shinjuku, i ilfart, direkt ifrån hamburgarrestaurangen där jag ätit lunch. i Shinjuku räddade jag delegatet ifrån att irra runt på gatorna, och vallade in dem på en udon-resraurang, där vi alla åt lunch, i mitt fall lunch nummer två. Därifrån promenerade vi vidare igenom Shinjuku och anlände till slut i Shinokubo, Koreatown, där vi fikade på ett café under uppsikt av ett amatörpojkband som stod och delade ut flygblad på gatuhörnet.

Lillebror ser dig

Kära läsare. Dagens inlägg publiceras till en decimerad läsarkrets. Jag har nämligen fått sällskap av hela familjen Taylor idag, som ska bo här i Tokyo en vecka framöver. Klockan 14:55 lokal tid landade ett delegat från Crusenbjörnsvägen på Haneda.

Jag lämnade skolan vid kvart i fyra, för att åka till Higashi-nakano, den ort där den lägenhet som hyrts för perioden ligger, och vänta på sällskapet, medveten om att jag skulle behöva vänta i en kvart-tjugo minuter. Efter ungefär 45 minuter fick jag ett SMS ifrån mamma som informerade om att de var i "Shiniuko", vilket jag tolkade som "Shinjuku." Men, de kom fram till slut, och vi promenerade tillsammans till ovannämnda lägenhet, en rymlig sådan i ett tjusigt område där en svag doft av indisk curry hängde på luften.

Tre av fyra turister syns ovan; när bilden togs var mamma och letade efter den i annonsen utlovade tvättmaskinen. Uppdraget misslyckades i slutändan, och om den inte är undangömd under en säng eller bakom en kökslucka så verkar tvättmaskinen vara fiktion. Än så länge är tvätt dock inget problem. Inte ens jag har tvättproblem, åtminstone vad beträffar ytterkläder, eftersom att jag kunnat ersätta min gamla och slitna halsduk med en ny, fräsch och lite ståtligare som farmor skickat med.

På jakt efter en Borussia Mönchengladbachtröja

Kära vänner. Jag sitter här vid skrivbordet, och har precis arbetat mig igenom en trave läxor. Därtill har jag arbetat på min presentation om det japanska valresultatet, vilket är en utmattande uppgift i och med att japansk politik är så otroligt ombytlig som den är.  Partier skapas och löses upp konstant, och för en utomstående betraktare är det svårt att förstå sig på vad alla dessa partier egentligen står för eller innebär. Som exempel presenterar jag vad man möts med om man på Wikipedia slår upp det parti som fram till detta val var det största oppositionspartiet:

Anledningen att vi hade mycket läxor att göra var att vi var lediga från skolan igår. Att det var på grund av ett förödande oväder vet inte läroplanen, och alla uppgifter vi skulle ha gjort under måndagens lektion travades därför på en hög som räcktes till oss idag. Att skolan var inställd igår innebar även att vi missade en föreläsning med Vernon Scripps, vilket var synd, eftersom att hans tidigare föreläsning var intressant. Den handlade om japanska företag, och att börja jobba på dessa, vilket man närmast oundvikligen gör oavsett vad man har studerat, och hamnar i ett kontorslandskap med en yrkestitel i stil med "generellt arbete". Det hela för tankarna till den jantelagsföreläsare som man bjöd in till Tumba Gymnasium under mitt tredje år där, som med exempel från stylistutbildningar, där alla som tar examen i Sverige allena tydligen skulle räcka för att mätta hela Europas behov på stylister, ville föra fram poängen att vi ska tänka på karriärmöjligheter snarare än drömmar och mål när vi väljer utbildning¹.

Nåväl, denna tisdageftermiddag var ingen föreläsning schemalagd, utan efter första lektionen var vi ett gäng som var på den inhemska hamburgerkedjan Freshness Burger och åt lunch, vartefter vi åkte till Shibuya för att uppsöka en affär som specialiserar sig på fotbollströjor. Detta är något som en engelsk utbytesstudent, som via studier där är välbekant med Tyskland och dess fotboll, var intresserad av.

Efter regn

Ja, då var det måndageftermiddag och jag har överlevt ännu en tyfon. Den passerade tidigt under morgonen, och när jag klev upp vid halv tio så var himlen redan blå. Anledningen jag klev upp så sent var att undervisningen idag blev inställd, tack vare stormvädret. Att himlen sedan blev blå blev skolledningen säkert mycket besvikna över, men de måste väl ta den säkra vägen antar jag, då de väl inte vill riskera att behöva ta ansvar för att någon av eleverna blåst ut till havs på vägen till skolan. 

På tunnelbanestationerna syntes dock tecken på att en tyfon varit här.

Tyfonhelg

Kära vänner, detta blir ett kort inlägg, i och med att jag inte gjort ett skapandes dugg den här helgen. Visserligen är helgen inte slut än, då klockan, denna söndagseftermiddag, bara är strax över 12, men i och med att en tyfon i skrivande stund är påväg in över Tokyo betvivlar jag att jag kommer kunna göra något mer spännande än att sitta vid detta skrivbord. Faktum är att vi var bjudna till en "revolutionär trumkonsert" idag, som jag såg mycket fram emot, men skolan valde att avboka våra reserverade biljetter, antagligen för att de skulle behöva ta ansvar ifall någon sveptes bort av en tyfonvind.

I och med detta har jag inget att göra. Jag har börjat kolla på en TV-serie, "Herr Nietzche på närbutiken," som skulle vara baserat på verkliga berättelser om hur det är att jobba på en nattöppen närbutik. Hittills har dock varenda karaktär totalt saknat verklighetsförankring, och gör konstant totalt omotiverade saker, vilket får det att verka som att de inte återger berättelserna i total enlighet med verkligheten. Det är än så länge tveksamt ifall jag kommer se klart hela serien.

Vore jag japansk medborgare, kunde jag roa mig med att gå ut och rösta. Det är nämligen valdag idag. I och med att tyfonen är påväg kommer dock valdeltagandet bli ganska lågt, i synnerhet här i Tokyo, vilket bådar gott för det sittande regeringspartiet. Den största oppositionen kommer nämligen från ett nystartat parti lett av den nuvarande guvernören av Tokyo. De två partierna är båda konservativa, och har båda som kärnfråga att revidera grundlagen för att kunna militarisera Japan till högre utsträckning, så skillnaden är egentligen mest att det nystartade partiet är mer populistiskt i sin marknadsföring. Därtill tillkommer bland annat "konstitutionella frihetspartiet," som delar de två större partiernas konservativa plattform men har fler liberala utsvävningar - detta parti vill behålla grundlagen som den är.

Det är alltså inte världens mest färgglada smörgåsbord som står uppdukat i vallokalerna, och jag kan föreställa mig att missnöjesröster inte är starka nog för att trotsa stormvädret här i Tokyo. Detta tjänar förmodligen till att gynna regeringspartiet, och möjligen mindre riksdagspartier med mer passionerad väljarkrets. De jag i synnerhet har i åtanke är kommunistpartiet, som trots att de är betydligt mindre än ovannämnda ändå syns bra mycket mer på gator och torg, vilket jag skulle anta helt enkelt har att göra med att de har anhängare som är beredda att ta sig tid att synas. Å andra sidan är kommunistpartiets medlemmar av hög medelålder, så de är nog de som har svårast att ta sig ut och rösta i det här vädret.

Något annat än valvaka jag kan ha att uppehålla mig med är min första elräkning, som kom igår. Emellertid måste jag ta mig till 7/11 för att betala den, och jag tänker knappast trotsa tyfonvädret för privelegiet att få betala 6000 yen, varav hälften är för internetuppkoppling som knappt ens kan ladda videoklipp, och en telefon som jag kopplade ut efter tre dagar för att använda eluttaget till annat. Jag har även ägnat helgen åt att dricka burkkaffe, eftersom att de sedan en vecka tillbaka har, för att markera att det blivit höst, börjat sälja varmt kaffe även här inne på boendet. Tyvärr har de inte min favoritsort, men en morgon som denna, när regnet utanför öste ner och jag stod inför ett blankt schema, var jag en beggar och inte en chooser.

Hakone

Hys inget agg, kära vänner, för att jag är oinformativ, hemlighetsfull, när jag skriver om utflykter som komma skall; jag vill blott upprätthålla ett spänningsmoment vad beträffar framtida inlägg. Nåväl, nu är ett sådant framtida inlägg kommet, och jag röjer mystiken för att avslöja att den utflykt, som galna vetenskapsmannens lektion i onsdags handlade om, var till Hakone. Nu säger väl inte detta alla läsare särskilt mycket heller, men det kanske ringer en del klockor om jag säger att det var i denna ort som den varma källa jag badade i under gymnasietiden var belägen.

Stinkfirre

Ja, kära läsare, nu var det ju inte länge sen jag skrev mitt senaste inlägg, men nu är jag ju faktiskt hemkommen från en skoldag och har tid över. Jag avstod från lunch med mina klasskamrater, och åkte istället direkt hem för att tvätta. Det är nog det mest ansvarsfulla jag gjort under min tid här, efter elbasinköp och tabehoudai på yakinikurestaurang. Nu sitter jag alltså här och äter en take away-curry på mitt rum och väntar på att tvätten ska bli klar, och då lämpar det väl säg att blogga.

Efter dagens lektion ångrar jag lite att jag slösade rubriken "mat" på förra inlägget. Detta dels för att vi idag började arbeta med kapitlet om mat som gårdagens läxa bara skulle förberedda oss för. Detta arbete innebar dock inte mer än att vi gick igenom gårdagens läxa och tog emot en ny; framför allt förtjänar detta inlägg titeln för att vi, efter att läxmomentet var avklarat, åt de matvaror som vi köpt på marknaden i Tsukiji veckan innan.

Shoppingen hade ju skett i tre grupper, och vi hade således tre rätter att äta. Till förrätt åt vi mina bläckfiskchips, och de var det ingen större dramatik med. Det kanske låter konstigt, men jag tror att den här typen av japanska snacks är så pass etablerade att alla i rummet åtminstone stött på dem förr. Varmrätten, däremot, bjöd till häftigare reaktioner - detta var nämligen kusaya, fermenterad, torkad fisk som sägs vara Japans svar på surströmming. Jag som numera provat båda rätter vet inte om jag kan påstå att liknelsen stämmer, i och med att surströmming luktar väldigt starkt av fisk medan denna kusaya snarare luktade hästbajs. På grund av denna lukt fick vi inte heller äta fisken i klassrummet, av respekt för nästa lärare som skulle bruka rummet, så vi tog istället med oss fisken till studenternas allrum. Detta är det minsta och sämst ventilerade rummet i byggnaden, men lärarna behöver ju inte vistas där.

Kusaya verkar ha uppkommit ur en strävan efter att spara på hårt beskattat salt i fiskarbyar under Edoperioden. Man använde helt enkelt samma saltlag om och om igen, och resultatet blev en svagare inläggning som tillät fisken fermentera lite grann. Tydligen blev denna återvunna lag släktklenod och inom familjer sparade man en enskild sats från generation till generation. Namnet betyder ungefär "stinkfirre" (av 'kusai' plus 'ya', en korruption av det dialektala 'yo', som betyder fisk). När man äter kusaya ska man tydligen göra det med rikligt med ris, och ifall man vill en skvätt citron. Ris hade vi inte, men lite citron fanns att tillgå.

Jag förde med rädsla, och respekt inför fisken, ätpinnarna till min mun, och kände lukten av stall en sista gång innan jag slöt munnen om min portion. Den smakade tonfisk. En mild smak av burktonfisk, och inte så mycket annat. Det var verkligen inte äckligt, och smakade inte alls som det luktade, men man undrar ändå om det är värt besväret?

Efterrätten var ett slags mochi, alltså en seg kaka gjort på risdeg, med smak av grönt té. Jag skulle beskriva det som gott, kanske till och med exotiskt, men tyvärr inte lika minnesvärt som kusaya. Ifall den delegation som kommer hit om en vecka känner sig sugna på att prova det senare, så fick jag ta med mig burken hem.

Detta avslutar alltså vad jag gjort idag. Nu ska jag hänga tvätt. Hej så länge, kära vänner.

Mat

Jag höll nästan på att inleda med att säga att det är med ensamhet i hjärtat som jag skriver det här inlägget. Det vore dock en lite för dramatisk formulering, och dessutom är den känsla jag huvudsakligen känner i nuläget mättnad snarare än något annat. Men, det som den formuleringen skulle göra er införstådda med är det faktum att Viva och Althea lämnat landet. Avskedsfesten ägde rum i Alex kvarter, i Kokubunji; jag åkte direkt ifrån min presentation om påskris dit, och vi åt en yakiniku-middag tillsammans alla fyra.

Konventionella köttbitar ingick självfallet, från ko, gris och kyckling, men därutöver beställde vi, för gamla tider i Kyotos skull, in en portion gristunga. Tyvärr var denna inte lika god som kotungan jag åt i Kyoto, men det var inget fel på den, utom möjligen att den var lite seg.

Batterihund

Kära vänner, jag är vid liv. Detta avslöjande har visserligen antydits om tidigare, i och med att jag var kvar bland de levande för att skriva inlägget om konserten, men krypen har sedan dess fortfarande inte dödat mig. Ifall de försöker, så ligger jag steget före - jag har köpt en sprej som ska få ta flipfloptofflans roll i framtida möten. Visserligen är jag i Sverige en företrädare för metoden att fånga under en mugg och släppa ut i det fria, men när djuren växer sig större än muggarna så får de faktiskt skylla sig själva.

 Oroväckande nog så är dock sprejflaskan illustrerad med en
kackerlacka som sprattlar, vilket är just vad jag vill undvika.

Konsert

God kväll, kära läsare. Idag har jag egentligen bara gjort en sak, och det var att gå på konsert. NHK, det vill säga japanska SVT, hade bjudit in ett antal universitet i Tokyo till att skicka sina utbytesstudenter till gratis kulturinsupning hos NHKs symfoniorkester. Emellertid var det inte japansk kultur vi insöp, utan österrikisk, i och med att det vi fick se var stycken skrivna av Mozart och av Alban Berg. Den förra av detta är ju beprövad, men den senare tillhör en tradition som jag inte kan ställa mig bakom, en typ av svårlyssnad modern klassisk musik som känns som att den bryter mot konventioner för brytandets skull. Resultatet blir 40 minuter i sträck av spänning och disharmoni som aldrig riktigt löses upp eller heller når någon form av klimax, utan bara tvärt tar slut. Mozartstyckena var tyvärr bra mycket kortare än Bergs, men de var placerade som små andningsutrymmen, frisk luft mellan de långa dykningarna under modernismens grumliga vatten. 

Men, när det hela var slut så gick vi och åt på KFC, och detta var ju en ny upplevelse för mig, så även om hela konserten hade varit modernistiskt gnisslande hade jag i alla fall fått någonting utav utflykten. Visserligen finns det ju gott om japansk friterad kyckling, karaage, i Japan, som är både godare och billigare än detta var, men det var ju inget direkt fel på KFC heller.

När vi satt på KFC nämndes det att de som går i nybörjarnivån har skrivit ett prov som markerar att de är halvvägs igenom sin utbildning. Jag förstår inte hur det kan ha gått till, för vi är väl ändå inte halvvägs igenom ännu, men snart, antar jag. Hittills har jag varit nöjd. Det märks ju av att det är ett pojkboende, detta. Det luktar illa i korridorerna, och folk lämnar tuggat tuggumi på handfatskanten i badrummet. Nu har också mina blommor dött, så jag kan inte längre känna mig som en ö av civilisation här. Men maten är god, och utbildningen är stimulerande, så jag känner hittills att jag absolut får ut något av att vara här. Vi får se om jag tycker annorlunda ifall jag stöter på fler kackerlackor.

En invändning mot utbildningen har jag, och det är att man i läroboken återvinner samma texter om och om igen. Första veckan handlade texten om Himejijo, ett slott som är känt för att det sägs likna en vit trana. Den fick vi läsa för att öva grammatiken som användes, lära oss om det faktiska slottet (ett slags japansk allmänbildning, antar jag), lära oss glosorna, öva högläsning samt lyssna på texten för att öva hörförståelse. Veckan efter skulle vi öva på hörförståelse av vardaglig japanska, och läraren tryckte på play på CD:n. Dialogen började: "Okej, så det är typ ett slott som ser ut som en trana, och..."

Nåväl, jag vill inte skriva ett längre inlägg än såhär nu, för jag vill inte skämma bort er med två fullvärdiga inlägg på en och samma kväll. På återseende.

Rakethund vs. djurriket

Kära läsare. Återigen får jag inleda ett inlägg med god kväll. Denna gång är det dock garanterat att det inte publiceras under rådande kväll, och högst oklart om det färdigställs under den. Någon ursäkt för att blogga har jag emellertid inte, då jag läste ut Slaughterhouse five efter halva min tågresa till skolan igår. Däremot har jag en del att blogga om, och ifall jag skulle avvakta ett dygn till är jag rädd att jag inte skulle ha tid för allt.

Med andra ord vill jag raskt gå vidare med gårdagens morgon, som fortsatte efter det att jag läst ut min bok, vidare till entrén i skolbyggnaden, där hela min klass och tilhörande volontärer samlades för att direkt bege oss emot ett utflyktsmål; Tsukiji. Ifall namnet verkar bekant så är det för att det är där som vad jag har för mig är världens största fiskmarknad äger rum, med tonfiskauktioner som regelbundet slår rekord vad gäller priser och omsättningar och dylikt. Denna sida av Tsukiji var vi emellertid ett par timmar sena och en guide kort för att få ta del av, varför vi efter en kort promenad genom ett lastområde direkt hamnade i den yttre marknad som är avsedd för privatpersoner.

Förstärkning

God kväll, kära läsare. När jag skriver "god kväll" så är det ord och inga visor, då klockan börjar närma sig 11 på kvällen. Om det däremot blir under denna goda kväll som detta inlägg faktiskt publiceras låter jag dock vara osagt, i och med att klockan är så mycket som den är. Anledningen att jag ägnar mig åt bloggning så här sent på kvällen är att jag är orolig att jag annars kommer att läsa ut min bok (Slaughterhouse five av Kurt Vonnegut) och därmed inte kommer ha något att göra på tåget imorgon.

Nåväl. Låt mig börja med att berätta om vad som försigick igår. Vi hade ikebana-lektion, vilket, något oväntat, innebar att vi skulle presentera för klassen det vi skrivit i läxa, om våra intryck och tolkningar av konstformen. Därefter fick vi instruktioner inför nästa veckas större presentation, vilket bland annat innebar att man delade ut information om hur man gör en powerpointpresentation. Att de känner ett behov att förklara detta kan tolkas som en fundamental brist på tillit till oss förtappade utlänningar, men jag väljer istället att se det som ett symptom av det japanska skolsystemets förlegade rutiner.

Vad beträffar ämnet, så har det blivit min lott att presentera en jämförelse mellan japanska blomsterarrangemang och den närmaste svenska motsvarigheten, vilket jag bedömt vara påskris. Medan jag läser på om detta så börjar jag dock våndas inför presentationen. Lärarna som lyssnar kommer oundvikligen tro att det någonstans skett någon form av språkförbistring, i och med att påskrisets historia är så till en grad vrickad.

En etisk utflykt

God kväll, kära läsare. Jag hoppas att detta inlägg kommer som en positiv överraskning. Jag vet att frekvensen med vilken jag bloggar har varit oförutsägbar, men jag hoppas ändå att ni har överseende med att jag bloggar i den takt jag finner hållbar. Dessutom har jag helt enkelt inte alltid nånting att blogga om. Det har jag dock nu, så jag går raskt vidare till att kartlägga den dag som passerat.

Idag är den fysiska idrottens dag, som firas till minne av 1964 års olympiska spel. Vad detta innebär rent konkret är att detta var en tredagarshelg. För personalen på boendet innebär det även att man inte serverar någon mat, men passar på att städa de offentliga utrymmena på morgonen (de antar väl att ingen stiger upp, temat till trots). När jag klev ut i badrummet på morgonen med munnen full av tandkräm stod således en städare i gummihandskar där. "Ohayou gozaimasu," hälsade hon plikttroget. "Mhnmngounm," svarade jag.

Förmiddagen spenderades sedan på boendet, men inte nödvändigtvis med tristess, eftersom att jag hade ett utflyktsmål. Vid ett-tiden bar det av mot Shimokitazawa, där jag mötte upp med Alex.

Καραόκε

Goddag, kära läsare. Jag sitter här utan läxor att göra och försöker fördriva tiden såhär på en söndagförmiddag. För närvarande har jag gjort det för uppgift att tvätta, blogga över det sega helgnätverket, samt äta lunch. För den sistnämnda aktiviteten har jag en skål udon-nudlar från 7/11 till min hjälp. 

Att bära hem en skål varm soppa från 7/11 kan tyckas vara en skrämmande uppgift, men av de sätt som soppa från närbutiken kan serveras är detta faktiskt tryggast. Alternativet är nämligen att soppan inte ligger i skålen med nudlarna från början, utan i en separat plastpåse, som efter att rätten mikrats klipps upp för att innehållet ska tömmas ner i skålen.

Till detta har jag även en efterrätt, men den har jag ännu inte börjat på, så den får ni läsa om lite längre ner i inlägget.

Polariserande måltider

Kära vänner, jag har låtit er vänta på detta inlägg. Detta på grund av att jag inte gjorde något att blogga om över huvud taget i går. Visserligen var vi lediga, men jag spenderade dagen med sovmorgon följt av läxläsning. Vi hade bland annat fått i läxa att förklara innebörden av det blomsterarrangemang vi gjorde dagen innan. Detta var svårt i och med att vi ju inte valt blommorna själva, utan hade deras längd och vinklar som enda kreativa utlopp (och inte ens vinklarna hade vi fullständig frihet med). Att förmedla ett budskap enbart via en solrosstjälks längd kanske de erfarna mästarna ser som en baggis men på första lektionen tycker jag att det är överkurs.

Nåväl, jag hittade på en förklaring och gick lite raskt vidare till nästa läxa, som var att memorera regler kring hur man ska bete sig ifall en jordbävning inträffar. Detta var en vettig läxa, och likaså var reglerna vettiga, förutom sista, som var att man ska hjälpa till att bygga upp samhället igen efter att det raserats av en jordbävning. Detta tycker jag är lite mycket begärt. Ska vi bygga upp samhället åt dem när de inte ens vill ge oss studentrabatt på tåget?

Innan jag låter alldeles för mycket av inlägget handla om läxorna jag gör så kan jag bara inflika här att jag faktiskt inte är så tråkig att jag inte gör annat än att plugga, utan var på karaoke på tisdagkvällen. Detta har jag emellertid bloggat om förut, så ni vet hur det fungerar vid det här laget; vi anlände, viftade med våra "studentlegitimationer" (kartongbitar med namn och foto på) tills de gav oss studentrabatt, och gick sedan och satte oss i ett lite unket rum för spendera ett par timmar av våra liv på att sjunga med till grovhuggna replikor av bakgrundsmusiken till kända åttiotalslåtar.

Ikebana

God eftermiddag, kära vänner. Jag är nyss hemkommen ifrån en utflykt, som utspelade sig i en liten lägenhet i Takadanobaba, hos en 90-årig ikebana-mästare. Han visade hos teknik som bör tillämpas, och lät oss göra varsitt arrangemang, som han sedan rättade. Att ett konstverk kan rättas är antagligen ovant för gemene läsare, men reglerna för ikebana är strikta. Verken ska alltid centreras kring shin, soe och tai, tre blommor som ska placeras i 10, 40 och 70 graders vinkel.

Före rättning.

Efter rättning.

Efter att jag fått mitt verk rättat skulle jag fotograferas intill det. "Sensei," frågade jag "kan du ta bild med min kamera också?" Det gjorde hon. "Blir det här bra?" frågade hon. "Mm," sa jag.

Vi fick även ta med blommorna hem efter att vi var färdiga, vilket ju var generöst men något ogenomtänkt. I och med att vi bor som vi gör har vi inte riktigt någonstans att göra av med blommorna, så jag fick springa in på lokala 100 yen-affären på vägen hem från skolan och köpa en burk att använda som vas.

Utflykten ägde rum efter lunch. Innan vi åkte han jag alltså återvända till gårdagens nudelrestaurang, och köpa en "chikara udon", vilket är udon med en risdegskaka i. Medan jag avnjöt den roade jag mig med origami, eftersom att en trave papper och en instruktionsbok låg på bordet i vårt allrum när jag kom med min mat. Jag lyckades skapa den älskvärda och igenkännbara pingvinen; är det inte likt?

Med det har jag inget mer att berätta om skoldagen som förlöpt. Det blir det sista ni får höra från skolan fram till torsdag eller fredag, eftersom att morgondagen är en ledig dag. Anledningen är att det är årsdagen av Nihon Universitys grundande, och alla studenter på universitet får ledigt (utom en av volontärerna, verkar det som, som antingen missförstått sitt schema eller, som hon påstår, har presentation). Att det sammanfaller med den svenska högtiden kanelbullens dag är dock ett sammanträffande och inget annat¹.

Men, nu måste jag sluta skriva eftersom att jag lovat att infinna mig vid matsalen nu. Kvällens middag blir karaage, vilket känns lämpligt inför en ledig dag. På återseende.



1: Om ni tycker synd om mig som får spendera denna högtid i ett land där den inte observeras så kan ni skicka era kanelbullar till: Japan, Tokyo-to, Itabashi-ku, Miyamoto-cho, 48-5 Dormy Itabashi Honcho, room 203

Alex, och annat ur Ginnungagap sprunget

God eftermiddag. Hoppas ni välkomnar den nya veckan med glädje, kära vänner. Jag välkomnar den tillsammans med min nya samling, som ni ser på bilden nedan.

De har nämligen börjar dela ut såna här vid köp av ett specifikt témärke som jag brukar köpa. Det det är är en strumpa som man ska trä över sin flaska. Jag har sett sådana förut, men aldrig lyckats lista ut vad de ska vara bra för. Kanske är syftet detsamma som de i USA vanligare bruna papperspåsarna.

En annan sak jag köpte var en milkshake med smak av rom och russin. Alex är nämligen äntligen tillbaka från den resa hem till Sverige som hon begav sig på i princip samtidigt som jag lämnade Sverige för att åka hit, och vi sågs i Shinjuku igår för en lunch på en västerländsk restaurang. Detta innebar spretig musik, med den enda röda tråden att den var västerländsk (bland annat Lady Gaga och Linkin Park); hamburgare (i mitt fall med mozzarella på); samt ovannämnda milkshake med romrussin. Maten var god, i synnerhet pommes fritesen, och milkshaken likaså, även om den smakade förvånadsvärt mycket som lussebulledeg; men godast var såklart sällskapet.

Rakethund blir katastrofberedd

God morgon, kära läsare. Helgen är här och jag har bara ett halvdussin läxor att göra innan jag är redo att njuta av frihet och ledighet. Innan dess så ska jag dock unna mig att blogga, och försöka minnas allt jag gjorde igår. Det var nämligen en händelserik dag.

Det började med frukost, som så ofta förut, och frukosten hade som sagt den säregenheten att den för de som valde västerländsk mat bestod av spaghetti med tomatsås. Jag åt inte det, utan jag åt stekt lax med ris och misosoppa; men koreanen mitt emot mig åt spaghettin med förklaringen att han vill passa på att äta "exotisk" mat medan han är här.

Med mat i magen styrdes kosan emot skolan, med en anhalt på 7/11 på vägen. Vi hade kortare lunchrast än vanligt, och köpte därför vår lunch redan innan skolan började. Varför lunchen var kortare framgår strax.

En eftermiddag i Shibuya med omnejd

Kära vänner, jag vet att inlägg uteblev igår. Jag har ju redan etablerat att det kommer bli lite väl mycket jobb med dagliga inlägg och därför har jag ju ingen skyldighet att be om ursäkt, men jag kan ju göra det ändå. Nu ber jag inte om ursäkt, utan konstaterar bara att jag är medveten, men det, ska ni veta, är jag medveten om att jag gör.

Igår hände helt enkelt inte särskilt mycket som var intressant nog att blogga om. Det var inte en tråkig dag, men en vanlig dag, en skoldag. Det jag kan berätta är om när vi hade den kurs som jag har för mig heter "japanstudier"; samhällskunskapskursen, med Peter, som tidigare beskrivits som en galen vetenskapsman. Det aktuella ämnet var katastrofberedskap, och för att illustrera detta skulle vi titta på ett youtubeklipp med bilder ifrån förödelsen som tsunamin 2011 lämnade efter sig. Nu vet jag ju om att alla läsare inte nödvändigtvis är tekniskt lagda, men vissa av er kanske känner till att på youtube fungerar det så att man har en knapp som är play- och paus-knapp i ett; och en knapp precis bredvid den som man klickar på för att hoppa till nästa video. Peter kände nämligen inte till detta. Vid upprepade tillfällen så pausade han dock videon för att kommentera eller förklara, och vid varje sådant tillfälle klickade han på hoppa till nästa-knappen istället för play-knappen när han skulle sätta igång videon igen. Han fick sitt misstag förklarat för sig men det ändrade inte hans beteende, och efter ett antal överhoppade videos slutade vi på en 26 minuter lång sammanställning av klipp på förödelsen i alla drabbade städer. Självfallet var denna förödelse hemsk, men den var också i stort sett likadan längs med hela Tohoku-kusten, och följaktligen också likadan under alla dessa 26 minuterna.

Ännu en skoldag

God kväll, kära läsare. Idag hade vi första blomsterarrangemangslektionen. Det var också första gången som vi hade lektion tillsammans med "volunteers", som de kallar de japanska studenter som kommer att närvara på ungefär två lektioner i veckan framöver. De var trevliga, vilket var trevligt, men under ett samtal om svensk mat påpekade jag att jag inte tycker så mycket om den japanska pizza med majonnäs på som man då och då kan hitta. Någon sådan pizza vägrade hon jag pratade med emellertid tro på att det fanns.

Vidare så gick vi igenom kursplanen för denna blomsterarrangemangskurs och kom fram till att besöket till Yasukunihelgedomen har strukits från agendan. Detta på grund av den kinesiska studentens klagomål som diskuterades i ett tidigare inlägg. Olyckligtvis har hon inte sökt denna kurs, på grund av besöket till Yasukuni, men det var ju en fin gest ändå. Sådan finkänslighet hade inte gårdagens gästföreläsare tid med, som förklarade det faktum att Japan, Tyskland och Italien ligger nära varandra i grafen över befolkningstillväxt med att "de är fortfarande bra kompisar :)".

När ämnet ändå berörs så kan jag även ta ett ögonblick till att problematisera upplägget i de flesta läroböcker i japanska som jag har haft att göra med. Man brukar nämligen låta utlänningar ta en central plats i handlingen i dialoger och dylikt, som för att ge japanskastudenten som läser någon att relatera till. Samtidigt måste alla karaktärer dock tala perfekt japanska, vilket i sig är självklart om vi ska lära oss korrekt. När texterna, som den vi arbetade med på lektionen idag, ska lära ut uttryck som används för att fråga vad saker betyder uppstår dock bekymmer. Så som det är upplagt i vår lärobok har man löst det genom att låta en kanadensisk utbytesstudent tala japanska med perfekt grammatik och uttal men inte veta vad ordet för "tradition" betyder.

Mer än så har jag tyvärr inte att berätta just för idag. Det skulle möjligen vara att vi fick udon till middag, vilket var väldigt gott. Vid skålarna hade man satt upp en lapp met texten "How to eat udon: eat the soup".

Bonus: Rakethund musicerar

Nedan ett kort exempel på vad för saker jag kan tänkas hitta på nu när jag har en bas att roa mig med här på rummet.

Ghiblimuséet sett utifrån

Kära vänner. En del har hänt sedan jag bloggade här sist. För det första så har det svenska sällskap, Sofia, Magda, Sara och Norton, som var här de senaste två veckorna, åkt hem. Därför passade jag på att umgås med dem under helgen som gått; ett åtagande som tog avstamp i Kichijoji. 

Kichijoji har jämte tidigare bebloggade Shimokitazawa ett rykte om sig som trendigt och ligger därutöver i anslutning till den stora Inokashiraparken. Jag och Sofia begav oss dit, och tog del dels av utbudet i de många butiker som finns där, dels av de vackra vyerna i parken, och dels av de skyltar som visade att vi inte var särskilt långt ifrån Ghiblimuséet.

För de som inte vet så är Ghiblimuséet ett museum som ställer ut konst och kuriosa relaterat till den japanska filmstudion Studio Ghibli. Det är känt för att vara vackert och ge en unik inblick i Studio Ghiblis verk, och ökänt för att inblickarna är unika så till en grad att det är svårt att ens få komma in. Det finns nämligen ingen bljettlucka vid muséet, utan biljetter köpes antingen online eller i speciella automater på närbutikskedjan Lawson. Men, vi bestämde oss för att gå dit ändå, om inget annat så för att se hur fasaden ser ut. 

Tvätt

God kväll. Jag skriver detta inlägg till tonerna av det offentliga meddelande som ekar över nejderna här och i alla bostadsområden som detta, varje dag klockan halv sex, för att informera grannskapet om att klockan är halv sex. Ni har ett lite längre inlägg att se fram emot nu. Jag har en del saker att berätta för er.

Jag kan ju börja att berätta om gårdagens middag, som ju fått ett anslag på anslagstavlan som kallade den "Spotlight dinner of the month". Det var uppenbart att de lagt ner mycket energi på måltiden, och jag vill inte göra mig lustig över något som de med möda gjort för vår skull. Köttbiten smakade också väldigt gott, den var mör och marinerad i en marinad som på ett smakfullt sätt blandade japanska och västerländska smaker. Jag kan påpeka, och låta er bilda er en egen upfattning om, det faktum att det till menyn serverades dels den till västerlandsk mat i Japan evigt närvarande spagettin; dels till efterrätt en klick yoghurt med grädde och ett blåbär på.

Men, säg vad ni vill om det, det var gårdagen och således lämnar vi det bakom oss. Jag kan istället berätta om vad som hänt idag.

Skolskoldag II, eller, skolskolskoldag

God kväll. Denna uppdatering blir kort. Vi hade vår första lektion med Kubo-sensei idag, som var en av de mest intensiva människor jag någonsin träffat. Hon pratade både snabbt och högt, på ett sätt som fick lektionens tre timmar att kännas som att de varade en kvart var. Hon ska leda oss i ett projektarbete där vi intervjuar japaner om ett valfritt ämne för att sedan göra en powerpointpresentation om ämnet. Min första tanke var att göra något om musik i Japan, så kan jag passa på att gömma lite intervjufrågor bland de jag ställer när jag går till musikaffär nästa gång för att köpa en elbas. 

Därefter hade vi lunch. På lunchrasten skådade mitt norra öga detta:

Det ni ser ovan är nudlar gjorda på tofu. För gemene man är detta såklart inte intressant men för vissa kan det onekligen vara av intresse att dessa är gjorda på en annan ingrediens än kolhydrater. LCHF-alternativ går alltså att hitta här i Tokyo.

En annan sak som hände var att när jag skulle ta ut pengar för att betala återstoden av min hyra för dessa tre månader, så fick jag en kryptisk varning. Något i stil med "limit exceeded - contact card issuer" sade bankomaten osympatiskt, och jag frös till. Har jag drabbats av samma problem som förra gången jag var här, har mitt kort försatts med en artificiell uttagsgräns som för att hävda att jag inte själv kan ta ansvar för min ekonomi? Den gången var det ju för att mitt kort räknades som ungdomskort, men att betala hyra är väl en väldigt vuxen sak att göra?

Som tur var var problemet att jag inte överfört pengar till det kontot än.

Med det avslutar jag dagens inlägg. Tyvärr har jag helt enkelt inte så mycket att skriva om, och därtill har jag läxor att göra. Men, ikväll ska vi få "månadens middag" (en köttbit) så ni kan vänta med spänning på att få höra en recension av den.

Första skolskoldagen

God kväll, kära läsare. Ni får ursäkta ett inlägg som ännu en gång tyvärr saknar bilder. Jag stöter tyvärr helt enkelt inte på så värst mycket fotogena motiv såhär i vardagsrutinen.

Jag vaknade i natt, vid tretiden, av att det var varmt i och med att jag lämnat AC:n avstängd. När jag låg där, sömndrucken och svettig, så kände jag plötsligt hur jag skakade, eller vid närmare eftertanke hur sängen skakade, eller vid ännu närmare eftertanke hur marken under den skakade. Det var ett jordskalv som inträffade. Tyvärr var jag i ett så pass förvirrat tillstånd när det inträffade att mitt vittnesmål bedömdes som opålitligt, och ingen runt frukostbordet hade märkt av bävningen. Jag lämnades tvivlandes på mina egna känsloförnimelser.

Lite senare samma morgon, efter det som kommer att bli min vardagspendling på Tokyos ökänt trånga tunnelbana, hade vi vår första riktiga lektion, med faktisk undervisning. Läraren hette Mogami-sensei och var från Hokkaido, vilket hon påpekade vid varje givet tillfälle. Hon gick igenom två grammatiska moment, gårdagens läxa, ett dussintal nya kanji och lät oss göra tre muntliga övningar var för att sedan förklara vid lektionens slut att vi hamnat lite efter i lektionsplaneringen men vi tar igen det på fredag. Detta bådar ju gott inför kursens gång. Överlag så var dock lektionsformen gemytlig. Vi satt  sju personer i ett litet klassrum, och interagerade personligen med läraren, på ett sätt som oundvikligen förde tankarna tillbaka till gymnasiet. Skillnaden här var främst att min bänkgranne var en storvuxen, skäggig israelisk man, och även det kan jag ju inte vara hundra procent säker på jag inte hade i gymnasiet i och med att Mossad ändå har ett rykte för sig om att vara duktiga undercoveragenter.

Till lunch tänkte jag äta takoyaki. Detta nämnde jag till och med för ett par klasskamrater, vilket fick till följd att de också tänkte samma sak, och stod vid take-away-luckan när jag kom till takoyakirestaurangen. Jag hälsade och ställde mig vid beställningsluckan, vartefter en japansk kvinna ställde sig bakom mig. Jag antar att mannen i kassan kände att han serverat nog med västerlänningar redan, för han tittade rakt förbi mig, och frågade till kvinnan bakom om han ödmjukt fick ta emot hennes beställning. Det tillät hon, och snabbt som ögat stod hon på kockens lista och flyttade ner mig till en plats där jag skulle ha tjugo minuters väntetid innan jag fick någon mat. Jag åt alltså inte takoyaki till lunch.

Efter lunch hade vi första passet med den lärare som tidigare beskrivits här som en galen vetenskapsman (varför vi får hoppas att han inte hittar denna blogg). Han lät oss alla presentera oss själva, samt ställa varsin fråga till honom. Vi upptäckte snabbt att han är förtjust i långa utläggningar, och han ägnade ungefär fem minuter åt varje fråga, så den här delen av lektionen tog lite mer än två timmar. Därefter pratade han lite om kursens innehåll, och vi fick veta att vi kommer göra ett studiebesök till det katastrofberedskapscenter som jag var på studiebesök på med gymnasiet, och en dagsresa till Hakone, som jag var i med gymnasiet, för att uppleva den traditionella träslöjd som jag fick uppleva i gymnasiet. Med tanke på att jag, som jag skrev för ett par inlägg sen, inte vill verka för skrytsam i konversation med klasskamrater vad beträffar mina tidigare vistelser i Japan, så lämnar detta mig i en svår sits när vi i klassen pratar om dessa studiebesök.

Efter detta så fick vi veta att vi har i uppgift att göra en kort presentation om det japanska samhället. Ett av ämnena som föreslogs var jordbävningar, och läraren nämnde i förbifarten att det tydligen skett en jordbävning tidigare imorse. I tysthet tackade jag honom för att han bekräftade att jag faktiskt inte i ett svagt ögonblick tappat greppet om min omvärld, eller åtminstone om mitt balanssinne.

Sedan slutade min skoldag. Hemresan gick smidigt och utan anekdoter värda att återberätta. Jag fick dock ett myggbett på promenaden från tunnelbanan, men inget annat än det hände som var utöver det vanliga, som om jag inte har fått japansk encefalit så har det inte hänt något mer som var intressant idag. Tack och god kväll, kära läsare.

Första skoldagen

God kväll, kära vänner.

Jag är tillbaka ifrån första skoldagen. Från och med nu är jag alltså försedd med rutin och förpliktigelser. Först kallade plikten till en anslagstavla i korridoren i vår skolbyggnad, där det stod vilken klass man placerats i baserat på resultatet av det test vi gjorde förra veckan. Denna process var  onödigt förvirrande.

Testen var individuella, och man fick ett utav fem olika, på en skala där test nummer ett kräver flytande japanska medan fem kräver grundläggande, detta enligt strukturen på det statligt utfärdade JLPT-provet. Vilken nivå man fick göra baserade de på vad man hade för tidigare erfarenheter. I och med att jag klarat JLPT på nivå fyra fick jag nu prövas på motsvarande nivå tre. Detta för att se om jag skulle placeras i klassen som innehåller den nivå av grammatik och glosor som beprövas på prov 3, vilket ju är underligt eftersom att kravet för detta borde vara att klara provet för nivå 4? Hur som helst så är klasserna inte indelade efter dessa nivåer utan från A-E, där A är mest grundläggande och E är mest avancerat. Jag går alltså i klass C.

Som tur var så var det enda vi behövde göra att hitta vårt namn på listan och sedan gå till klassrummet som stod angivet, och därmed i mitt fall till Utsunomiya-sensei. Det var jag och fyra andra som fick veta vad som skulle ingå i kursen. Det mesta var rimligt, som glosläxor och läsuppgifter och uppsatsskrivning, men så ingick även ett moment som i förbifarten nämndes, nämligen att vi ska hålla ett tal om dagen. Det är ännu oklart hur detta kommer te sig.

Efter detta pass fördes vi vidare till Nihon Universitys huvudbyggnad, där ett mötesrum hade inretts för att ackomodera en välkomningsceremoni genom att man ställt upp ett par rader med stolar och tejpat upp en flagga på väggen. Där höll rektorn tall, vartefter man lät alla oss studenter presentera sig inför gruppen på Japanska - inklusive de från nybörjarklassen, som inlett sina japanskastudier ungefär en halvtimme innan ceremonin. Så alla fick stamma sig igenom sina presentationer, innan de släppte iväg oss för att käka lunch, en liten enkel lunch. Av någon anledning valde de flesta att äta bröd till lunch, i många fall i form av det söta brödet melonpan. Jag åt emellertid en redig tonkatsu och berikades med den energi som krävdes för nästa pass, då vi fick introduktioner till de kurser som kallas för "elective classes".

Det underliga med dessa är att de kallas för elective, men platserna delas ut via lotteri. Därutöver så finns det bara sex platser per kurs, vilket innebär att somliga inte hamnar i någon alls. Hur detta lotteri påverkar tillgodoräknandet av denna utbildning när vi kommer tillbaka till Stockholm är svårt att få reda på.

Det första informationspasset var om den kurs som heter Intercultural Experience 1, men som är en kurs i ikebana (blomsterarrangemang). Denna kurs hålls av Utsunomiya-sensei, alltså min japanskalärare. Hon berättade att kursen bland annat kommer att innehålla ett besök till Yasukuni jinja, den shintoistiska helgedom som utanför Japan främst är känt för att det högtidlighåller minnet av alla som någonsin dött i krig för kejsardömet Japan. Inklusive ungefär 2000 krigsbrottslingar. Utöver detta har man vid helgedomen ett museum, Yūshūkan, som hyllar Japans militära historia och förnekar att dessa krigsbrott, till exempel massakern i Nanking, skett. De kinesiska studenter som var med hade ingen större lust att följa med till Yasukuni, men när Utsunomiya fick detta påpekat för sig svarade hon "men vi är ju bara där för att titta på blommor :)".

Dessutom höll hon hela sin presentation av kursen på samma Japanska som hon hade använt för att presentera sin japanskakurs, vilket fick till följd att den halva av klassen som är i de mindre avancerade grupperna A och B satt som fågelholkar under hela presentationen.

För att kompensera för det sistnämnda presenterades nästa kurs, som kallas Intercultural Experience 2 men som egentligen är en kurs om japansk mat, av en lärare som sade allting tre gånger, först på pedagogiskt långsam japanska och därefter två gånger på engelska. Därmed var hennes presentation också tre gånger så lång som Utsunomiyas, och det är oklart om jag skulle orka sitta med under en hel termin av sådana genomgångar, vilket är synd eftersom att kursen innehåller ett studiebesök på en dashifabrik som jag gärna hade deltagit i.

Sista kursen som presenterades kallar de för Creation, och innebär att man skapar ett filmklipp om Ichigaya, den stadsdel som skolan är belägen i. På något sätt känns denna kurs lite ofärdig, det är oklart för mig vad syftet är med kursen. Varför just om Ichigaya? Och varför just ett filmklipp? Men, det kan ju vara kul att få promenera runt på Ichigayas gator under CSN-finansierad lektionstid.

Med detta är korten på bordet och min dag är kartlagd. Jag måste ju erkänna att detta egentligen inte var en riktig skoldag. Faktum är att hela denna första vecka är en prövoperiod, för att se att vi hamnat på rätt japanskanivå, och för att låta oss prova på de olika valbara kurserna som vi kan tilldelas. Vi har dock fått en första läxa, så den ska jag göra nu. På återseende, kära läsare.

Yamaha SB-5a

Godkväll, kära läsare. Jag är alldeles nyss hemkommen från sista kvällen innan skolan börjar. Jag har vandrat ner för min gata, passerat den lokala busshållplatsen där den enda sittplatsen är en kontorsstol fastkedjad vid en stolpe, som turist för sista gången. Från och med imorgon gör jag det som student.

För att ta tillvara på sista kvällen var jag i Shibuya, som är känt för sina musikaffärer. Där provspelade jag Steinberger spirit ännu en gång, och sa att jag kommer återvända för att köpa en sådan. Men framför allt så var jag i en affär, där man hade en vit Yamaha SB-5a hängandes på väggen. Det instrument som jag dittills bara sett på bild, framför mina ögon. För femton tusen kronor.

Jag fortsatte mot Harajuku, där jag mötte upp Sofia och Magda ifrån tidigare nämnda sällskap av före detta TG-studenter. Tillsammans åt vi en tempura-middag.

Mer än så skriver jag inte just nu, eftersom att jag vill skynda mig ner och duscha så att jag kan gå och lägga mig i tid. Jag ville egentligen bara säga det där om basen. Jag kan också passa på att hälsa att tyfonen har passerat, det var 34 grader och sol idag och ingen här har drunknat. Tack för idag.

Ett helvetiskt inlägg

Igår passerade en tyfon Tokyo. I skrivande stund är vädret soligt igen, men för ett par timmar var ovädret ett faktum. Det regnade i säkert 20 timmar i sträck. I och med detta satt de allra flesta här på boendet inne på sina rum, och belastade nätverket. Detta tänkte jag var ett perfekt tillfälle för att över internet göra ett videosamtal.

Ja, upplösningen blev som den blev, och ljudkvalitén gick i samma banor, men det var i alla fall något sånär genomförbart. Bilden rörde sig i alla fall, om än inte så ofta som man önskat.

Innan detta, på lördagen, var jag och Sofia i det trendiga Shimokitazawa. Så trendigt är det att man i vissa fall totalt ratar konventioner som annars skulle råda. Vi passerade till exempel ett kafé, som istället för att projicera en mysig och inbjudande atmosfär hade valt att trycka upp den lagom nihilistiska sloganen "life is parallel to hell but I must maintain" på fönstret. Jag undrar ifall detta var namnet på kafét, i vilket fall man behöver stora kuvert om man ska addressera post dit, eller om det bara var marknadsföring; omvänd psykologi eller ett sätt att få kunder att känna sig nedstämda för att sedan kunna vara en tröst i form av kaffe och bullar?

When they kick at your front door

Kära läsare. Detta är mitt tredje inlägg, och jag börjar märka att enna period av bloggaktivitet nog kommer att avvika från den norm som etablerats under tidigare bloggande. Det skulle helt enkelt bli för utmattande att förteckna allt som pågår här i och med att jag kommer vara här så länge. Därutöver kommer intressanta saker inte heller inträffa varje dag i och med att jag kommer falla in i en daglig rutin. Jag får väl låta allmäna observationer fylla upp det utrymme som detta dagboksbloggande lämnar efter sig. 

Vi får se. Hur som helst är det inte ett bekymmer jag behöver hantera än så länge. Skolan har ännu inte börjat och jag har varit ledig hela dagen, vilket jag firade med att missa frukosten och istället få låta en äggmacka från 7/11 utgöra dagens viktigaste mål. Detta skedde på väg till tunnelbanan som skulle ta mig och klass- samt bostadskamraterna Edvard, Chris och Jonni till det ökända Akihabara, det område som likt Atlas med himlavalvet på axlarna håller nördkultur världen över vid liv med sina hundratals butiker och varuhus specialiserade på tv-spel, mangaserier, och små plastfigurer av karaktärer från de förra kategorierna. Jag trivs inte särskilt bra i Akihabara, med undantag för en plats: Bass Station Akihabara, en musikaffär som riktar in sig på elbas och elbas allena. Här provspelade jag en bandlös Steinberger spirit. Eventuellt återvänder jag och köper hit den till boendet. Det kliar inte i fingrarna än men det lär göra det om en vecka eller två.

Dr. Mizuki och Mr. Hyde

Jag kände mig lite oärlig i publicerandet av mitt förra inlägg. Det skrevs på planet, i ett stadie då jag var naivt ovetande om vad som väntade mig, men när det publicerades var jag vis och erfaren. Låt mig därför innan jag berättar om vad jag haft för mig efter att inlägget publiceras, presentera vad jag gjorde innan.

Man kan säga att gårdagen präglades av bekräftade fördomar. Jag anlände till Narita och blev bemött av en vänlig kvinna i konstig uniform som eskorterade mig till busshållplatsen precis utanför flygplatsen och sa att jag skulle ta bussen till Imperial Hotel. Där sprang en annan vänlig typ i konstig uniform fram till mig och eskorterade mig genast till lobbyn, där jag sedan satt och väntade i onödan i tio minuter eftersom att han från studentboendet som skulle möta mig stod och väntade utanför hotellet. Nåväl, en från receptionen hittade honom och tog in honom till mig, vartefter han eskorterade mig hit, till det studentboende som har skogräns vid ytterdörren och ett kommunalt japansk bad för de boende och kokerskor i små hycklen och ansiktsmasker som står i tofflor och lagar sån här mat:

Detta är oden, olika klumpor av diverse råvaror (fiskbollar, tofu med mera) som marinerats i buljong.